Fortsätt till huvudinnehåll

Tacka vet jag ljust


Vilken dag! I går kväll hörde jag hur bokskogen slog ut! Det är sant...det kan inte ha varit något annat. Bokträd är magiska, de har en alldeles egen speciell trädsjäl ... dessutom smakar de nyutslagna bladen mycket gott.

Solen, bokträden och den mest gigantiska magnolian på denna jord gör mig varm. Äntligen kan jag tanka energi igen. Varför blir vintrarna och den kalla årstiden allt svårare att uthärda? Aldrig innan hade jag reflekterat över det här med mörkertid kontra sommartid förrän jag på 80-talet bosatte mig några år i nordnorge. Där försvann solen i mitten på november helt. Sen kom den tillbaka i mitten på januari. Efter Tromsö var allt längre söderut så mycket bättre, ljusare och varmare. Det gick ytterligare några år, men nu var jag redan medveten om ljusets och kylans påverkan på oss människor, i alla fall på mig.

Så har det fortsatt och i dag kan jag konstatera att jag inte är någon vintermänniska. Jag har försökt. Jag har köpt bra och dyra vinterkläder, jag har åkt till fjällen och åkt långfärdsskridskor. Men nej...jag tappar all energi i alla fall. Vill inte gnälla och vara eländig för det är jag inte, men jag behöver mer och mer för varje år av värme, sol och ljus.

Varför är det så? Förr räckte sommarens ljus lite längre än den gör i dag känns det som.. Varför det?

Kommentarer

Anonym sa…
Kan bara instämma! Jag hatar att frysa och jag hatar blåsväder. Finns inget försonande och inga kläder som hjälper. Jag vill bara vara inne när det är så. Om det inte vore så marigt ur andra aspekter då vore en klimatförändring att välkomna. Jag skulle kunna tänka mig Bronsålderns medelhavsklimat här i Skandinavien, men blir det Järnålderns fimbulvinter emigrerar jag.
Nike sa…
Ljusterapilampa, massor att läsa, blogga, vin och ofta bastu. Men skall vi få vinter i tre år på raken eller mer så hjälper nog inte det heller. Fast jag tror mer på tyfoner, orkaner, hagel stora som golfbollar och isiga snöstormar. Ovanpå det somrar med +45 grader där nya, underliga insekter och människoätande djur eller fåglar kommer att ta över.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot