Jag närmar mig mitt "jubileum", som Coola M uttryckte det. Erkänner att det inte är ett dugg kul. Tvärtom. Trodde att jag var coolare än så, vill vara coolare och mer laidback när det gäller att fylla jämt än jag är. Men det ÄR skitjobbigt. Eller, jag är inte bekväm med det men faktiskt så är det lite lite coolt också. Nu är jag väl ändå vuxen? Men jag vill absolut inte fira. Vad är det att fira? Har blåst av allt och funderar till stort förtret för släkt och vänner häromkring att inte fira utan att bara vara här själv och fasta eller nåt. Gå till aromaterapeuten, få pedikyr och ansiktsbehandling...Kanske fasta och börja om. (Fast champagnen tänker jag klämma ner)Någonstans infinner sig en lite större förståelse för den där processen som gör att medelålders gubbar knäpper upp skjortan, rakar huvudet precis som de unga dörrvakterna, plötsligt börjar bygga muskler, köper guldlänk och hoj! Tanterna klämmer in sig i för små skinnställ, lägger sig för länge i solen, klipper håret a´la Annie Lennox, visar magen och ryggslutstatueringen i för små t-shirts eller börjar sminka sig konstigt med mörka streck runt munnen och längs ögonbrynsbågen. Man spacklar igen rynkorna och bleker håret, möjligen färgar man det kolsvart och missar att kontrasten till det åldrande ansiktet slår hårt och skoningslöst.
Så vill jag inte bli. Huh...Men man blir lite konstig helt enkelt. Jag blir. Femti är så .... mycket! Lite mytiskt och en slags milstolpe...vägskäl kanske. Men Nej, jag tänker inte stanna i någon slags förnekande, jag tänker inte heller färga håret, tatuera mig eller köpa HD. Jag tänker inte ljuga för någon utan sträcka på mig och vara jag framöver också. Jag kan minsann göra "hunden" 10 ggr i rad utan att få ont någonstans och har jag inte glasögonen på mig har jag inte heller några rynkor när jag tittar mig i spegeln. Så det så.
Jag är snart femti. punkt. Nu skrev jag det...ett stort framsteg. Men jag är inte klar. Tänker lägga mig ner och låta stormen och den där dagen blåsa över och förbi mig. Dag två reser jag mig igen, stärkt av att ha "rundat det skarpa hörnet" ( Tack L för uttrycket!) med hedern i behåll. Sen kan jag börja leva igen.....eller nå´t sånt.
Fast en cool sportbil med cabriolet vore inte helt fel!
Kommentarer