Fortsätt till huvudinnehåll

Att inte vara som alla andra

Fortsättning på föregående inlägg.....(när jag ändå är i gång)
När jag var liten fanns det inte DAMP eller ADHD heller. Det fanns OBS-klass för de stökigaste och i övrigt stod man ut med att någon avvek. Det var normalt i varje klass och på varje gata. På 70-talet fanns det i min by några riktigt goa original. Guuud, vad jag skulle vilja skriva om dem, men hur gör jag det utan att hänga ut någon? Det var också okej, de var oförargliga och fick leva sina udda liv. Jag kan till och med sakna deras närvaro, att se dem ibland. I dag är de som avviker mer skrämmande. De går på mediciner som gör de sneda och konstiga, de lever isolerade eller är intagna på någon stor institution och vi ser dem tillräckligt sällan för att vi skall bli trygga med dem. Den enda godtagbara ursäkten för att vara lite "knäpp" i dag är om du är konstnär.

Allt är mer skrämmande i dag. Jag minns inte att vi var rädda för människor när jag växte upp. Det skedde ett kvinnomord om året ungefär. I sommartid, svarta rubriker på löpsedlarna om något kvinnolik som hittats i Humlegården. I övrigt var det lugnt.

Det är ett hårdare, farligare samhälle nu. Varför? Vi är räddare, försiktigare och släpper inte in någon så lätt. Hjälper helst inte någon annan. Skaffar dubbla sjutillhållarlås och alarm. Frågar inte....Tittar på TV och förfasar oss över världen där utanför, där långt borta. De flesta engagerar sig bara i TV-soffan. Som jag, i dag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Fortfarande usel på att dejta

DFaktum är att jag avslutade 2008 med en liten dejt... Vi stämde träff i Hishult (!!) på grund av att det låg exakt mitt i mellan mig och "dejtens" bostad. (Det finns faktiskt en konsthall i Hishult . Reimers konditori finns också - en upplevelse bara det. Nuvarande ägaren berättade att hon drivit verksamheten i 40-50 år. Allt är som det alltid varit. interiören inte minst) Det började rätt så bra. Smålänningen verkade lika trevlig när han pratade som när han skrev. (Konsthallen visade något av någon som uppenbarligen fastnat i förskoleperioden. Urbota trist och intetsägande. Mina barn är bättre konstnärer än den här Joachim Karlsson..) Sen gick vi till kondiset och drack kaffe. Bakverken var det inget fel på heller. Killen jag hade med mig scorade alltjämt pluspoäng. Det var lättsamt och trevligt. (En vuxen man, far till 3 döttrar med mycket att berätta från ett spännande liv på olika platser jorden över och det kändes att han var lite mer än bara yta...) Det blev mörkt och ...