Fortsätt till huvudinnehåll

Att inte vara som alla andra

Fortsättning på föregående inlägg.....(när jag ändå är i gång)
När jag var liten fanns det inte DAMP eller ADHD heller. Det fanns OBS-klass för de stökigaste och i övrigt stod man ut med att någon avvek. Det var normalt i varje klass och på varje gata. På 70-talet fanns det i min by några riktigt goa original. Guuud, vad jag skulle vilja skriva om dem, men hur gör jag det utan att hänga ut någon? Det var också okej, de var oförargliga och fick leva sina udda liv. Jag kan till och med sakna deras närvaro, att se dem ibland. I dag är de som avviker mer skrämmande. De går på mediciner som gör de sneda och konstiga, de lever isolerade eller är intagna på någon stor institution och vi ser dem tillräckligt sällan för att vi skall bli trygga med dem. Den enda godtagbara ursäkten för att vara lite "knäpp" i dag är om du är konstnär.

Allt är mer skrämmande i dag. Jag minns inte att vi var rädda för människor när jag växte upp. Det skedde ett kvinnomord om året ungefär. I sommartid, svarta rubriker på löpsedlarna om något kvinnolik som hittats i Humlegården. I övrigt var det lugnt.

Det är ett hårdare, farligare samhälle nu. Varför? Vi är räddare, försiktigare och släpper inte in någon så lätt. Hjälper helst inte någon annan. Skaffar dubbla sjutillhållarlås och alarm. Frågar inte....Tittar på TV och förfasar oss över världen där utanför, där långt borta. De flesta engagerar sig bara i TV-soffan. Som jag, i dag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus