Fortsätt till huvudinnehåll

Vår tids monster

Knäppte på TV:n till frukostkaffet. Råkade hamna hos Dr Phil och fastnade för ovanlighetens skull. Där sitter en liten, splittrad familj med en gigantisk konflikt. Mamma och mormor anklagar pappan för inscest. Pappan anklagar de övriga för att hindra honom till umgänge med dottern som är 3 år. Inför publik och hela världen gapar de på varandra och skriker ut sitt hat, sin frustration och sina anklagelser. Man vill tro att kvinnorna har rätt som går så långt att de tar kontakt med TV. De delar ut flygblad och hänger ut mannen på internet i hopp om att någon annan ung kvinna eller flicka skall höra av sig och bekräfta att mannen är ett odjur.

Man vill heller inte tro att de har rätt. Tänk om han verkligen har utnyttjat sin 3-åriga dotter sexuellt? Hur kan det finnas män som ens kan tänka tanken på att ha samlag med så små barn. Det får mig att må illa. Är han skyldig vill jag skära testiklarna av honom. Är han det inte, är det också gräsligt, det som utspelar sig hos Dr. Phil. Programmakarna runt doktorn har nog skyhöga tittarsiffror, är de glada över det? (Det här är tydligen del nummer två i samma ärende.)Trots hjälp, stöd, lögndetektortester och hypnos händer ingenting.

Vet inte om jag uppskattar program som de här. Det är snaskigt att visa upp männsikors privata kaos på det här sättet. Inte minst för den lilla oskyldiga dottern som inte valt själv. Samtidigt förstår jag mamman, tänk om hon har rätt! Vem skulle inte göra allt för att skydda sitt barn? För det är hon beredd att gå i fängelse.

Pedofiler. Vår tids monster. När jag var liten hette det "fula gubbar". De var snuskiga men sällan farliga. Möjligen blottade de sig. Nu finns det pedofiler i vartenda kvarter. Problemet är uppenbarligen stort och svårt att komma åt. Hjälper det att hitta och döma de som samlar på porrbilder av barn? Förhoppningsvis, om man hittar de som tagit bilderna och utnyttjat barnen. Men det slutar ju inte med det? Varför blir män över huvud taget pedofiler? Varför tänder de på barn? Finns det pedofiler i alla kulturer, är det bara i västvärlden? Har det alltid funnits men att man fokuserar mer på det nu gör att det förefaller vanligare?

Vi är alla sexuella varelser med en naturlig drift. Det är föremålen för våra känslor som varierar. Varför blir det barn? Ännu värre, djur? (hua, sällsynt men förekommer...) Handlar det om brist på identitet och självkänsla? Om människor som själva blivit utsatta och fått en sned bild av sexualiteten? Är kvinnan ett hotfullt väsen måste det vara svårt att tända på henne? Är människor tillräckligt opålitliga är barn kanske tryggare? Kan vi alla bli "avarter" och rikta våra lustar mot håll vi inte ens kan tänka oss om situationen är den rätta? Troligen, fast vi inte vill tänka tanken ens. Kommer många män samman under en längre tid, också kvinnor, händer något. Man bryr sig inte lika mycket om vem eller vad man har sex med? Eller ? Och, varför förstår så få pedofiler att de skadar barnen, att de bör söka hjälp för ett gigantiskt problem?

Jag kan inte tillräckligt mycket om det här. Kan inte förstå fullt ut. Det här känns jobbigt att skriva om men jag gör det i allafall. Tror att man måste fråga mer....och inte vara rädd för svaren. Det är inte förlåtligt att utsätta barn men vi är skyldiga till att försöka förstå, för att i möjligaste mån få så få pedofiler som möjligt i framtiden. För att få en friskare, helare och vänligare samhälle.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Jag tycker inte om den sortens tv-program. Vad är syftet kan man fråga sig, är programmakarna helt övertygade om att han är skyldig och vill driva ärendet dithän eller varför vill man att allmänheten ska få tillgång till materialet ?
Nike sa…
Nä, det är frågan. Samtidigt är det svårt att värja sig, det är lätt att fastna. Tur vi inte hänger ut folk i Sverige på samma vis, inte än i alla fall.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot