Fortsätt till huvudinnehåll

Dyngtisdagen

Veckan slutar med annandag påsk. Innan dess påskdagen, påskafton, långfredagen, skärtorsdagen, dymmelonsdagen skall det vara och sedan dyngtisdagen .... vad måndagen kallas vet jag inte. Segmåndan kanske.

Dyngtisdan får den heta därför att hela Bjäre och större delen av Laholms Kommun stinker dynga. På väg till jobbet körde jag vid motorvägspåfarten rakt in i ett urinmoln! Låter det kul? Vet ni hur det luktar? Har ni sett de stora, ingrott skitiga monstrena som sprider ut skiten? En stor tank på hjul med tjocka gummirör som sticker ut som sladdriga ben på en jätteinsekt åt båda håll. Den dras av en traktor och ur rören sprutas våra jordar ner med innehållet från tanken, med det menar jag svinurin och lite annat najs. Vinden låg på åt mitt håll och bonden hade dragit igång för dagen. Tjoff, rakt in i molnet. Stanken och urinsyrorna fick mina ögon att tåras, min hals att svullna igen och jag tappade för ett ögonblick andan. Fick inte luft, klöktes (är det svenska eller skånska?) och drog upp jackan över mun och näsa precis som alla andra längs E6 vid Östra Karup denna morgon. ÖÖrk....

Hur kul var det på en skala mellan 1-10?

Min gröna bil hade gulbruna fartränder på sidorna. Det är natuuurligt, jag vet. Nästa vinter skall vi alla äta av grödorna som under sommarmånaderna växer till sig i svinpinket. Natuuurligt var det.

Ja, det är livet på landsbygden. Alla dyngtunnor som fanns var nog ute, lukten har hållt människor och djur i shack hela dagen. Det har varit en lugn dag. (Tänk om pissbilen hade varit ute härom natten när den där väktaren blev skjuten i magen, det hade aldrig hänt då...) Jag höll mig till motorvägen helt och håller, kommer så att göra nästkommande vecka också. En och annan vår har jag glömt, men att hamna efter en pisstankbil vars långa gummiarmar stänker omkring sig på sin ojämna färd hem till gården, är INTE kul.

Skulle det vara bättre i stan? Tja, dieselångor, stank från urinoarer, tunnelbanetunnlar och nedpinkade cementpelare är inte heller att leka med...

I kväll blev det fisk, från det friska, rena, salta havet!

Kommentarer

Anonym sa…
Inte för att vara petig (eller kanske just därför :-). Men onsdagen i stilla veckan kallas dymmelonsdagen. Askonsdagen är första onsdagen i fastran.
Nike sa…
Ja men TACK för tillrättavisningen! Du har naturligtvis rätt! Fel av mig och nu är jag tillrättalagd igen.

Dymmelonsdagen är inte heller lätt att lägga på minnet. Nu gör jag kanske det och har dessutom lärt mig något nytt, alltid kul!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot