Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor

Nu börjar det igen. Jag måste ha nya skor. Inte ett par utan tre, fyra någonting. Ett par snygga, lättgågna typ ballerina (Ehh, är jag rätt ute eller var det förra året?), ett par vita, tuffa sneakers av något märke (vilket då?), kanske ett par svarta också, ett par sandaler som inte är Birkenstock med rem mellan stortå och "pektå", för jag har redan tre par. Kanske jag också skulle ha ett par Converse ... blommiga! (fast jag får inte för min dotter..) och ..tja, ett par snygga skor att ha om det infinner sig något festligt, som att jag blir bjuden på middag. Men VAAD?

Det är likadant varje år, värst vartannat. Nu är skohyllorna fulla av kängor, stövlar och varmfodrat. Den kalla säsongen fixade jag ovanligt bra. Kunde vid två tillfällen köpa 41.
Jag har inte 41 i skostorlek, jag har 42. Hos somliga kända sportskomärken, min namne t.ex. har jag 43! Tidigare hade jag 42 där också men storlekarna ändrar sig tydligen. Inte mina fötter, men en 42:a i dag är inte vad den var för 6 år sedan.

SÅ, jag hänvisas till hyllan för herrskor. Jättekul lilla expeditan, det funkar inte! Lästen är för bred och har en konstig form. Jag får jättelika ankfötter. Jag vill ha skor från DAM-sidan. Snygga Nike med gulddetaljer som ger mina stora blan en snygg och smidig siluett!

Ingen idé att gå in i vanliga skoaffärer. Har man under 36 eller över 41 finns det ibland en speciell hylla. Där trängs fotriktiga rejäla damskor med en och annan chickare stövlett. Sällan hittar jag det där jag trånar efter. Jerns skosalonger är bäst, men då måste jag åka till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Dessutom blir det alltid dyrt eftersom jag kan bli så frustrerat euforisk över att allt passar så jag köper alltihop och får leva på nudlar månaden ut.

Jag gillar skor. Har alltid haft en vurm för skodon. Tack och lov blir allt fler tjejer längre och mer storfotade. Hela min uppväxt har det bara varit jag som haft 42 och ingen har varit längre än jag som mäter 183 cm i strumplästen. Kläder kan också vara knepigt. Alla kavajer har midjor som på mig sitter mitt på revbenen. Ärmlängderna skall vi inte prata om. Byxor och jeans funkar bra men skjortor hamnar fel. Går jag upp i storlek för att få längre ärmar kan jag svepa plagget två varv runt kroppen.

Gillar kläder och skor men gillar inte att kämpa så för att hitta det jag vill ha. Får väl sjava runt i förra årets plagg och de enda skorna jag kan ha just nu tills jag får energi nog att åka på shopping till någon storstad.

Det var enklare förr. Mamma har berättat att det var det obligatoriska nya vårdräkten. Så var det med det. Så enkelt och man kunde få den uppsydd utan problem och utan att ruinera sig.

Jag borde lärt mig sy kläder istället för gardiner.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...