Fortsätt till huvudinnehåll

Vårkänslor

Nu börjar det igen. Jag måste ha nya skor. Inte ett par utan tre, fyra någonting. Ett par snygga, lättgågna typ ballerina (Ehh, är jag rätt ute eller var det förra året?), ett par vita, tuffa sneakers av något märke (vilket då?), kanske ett par svarta också, ett par sandaler som inte är Birkenstock med rem mellan stortå och "pektå", för jag har redan tre par. Kanske jag också skulle ha ett par Converse ... blommiga! (fast jag får inte för min dotter..) och ..tja, ett par snygga skor att ha om det infinner sig något festligt, som att jag blir bjuden på middag. Men VAAD?

Det är likadant varje år, värst vartannat. Nu är skohyllorna fulla av kängor, stövlar och varmfodrat. Den kalla säsongen fixade jag ovanligt bra. Kunde vid två tillfällen köpa 41.
Jag har inte 41 i skostorlek, jag har 42. Hos somliga kända sportskomärken, min namne t.ex. har jag 43! Tidigare hade jag 42 där också men storlekarna ändrar sig tydligen. Inte mina fötter, men en 42:a i dag är inte vad den var för 6 år sedan.

SÅ, jag hänvisas till hyllan för herrskor. Jättekul lilla expeditan, det funkar inte! Lästen är för bred och har en konstig form. Jag får jättelika ankfötter. Jag vill ha skor från DAM-sidan. Snygga Nike med gulddetaljer som ger mina stora blan en snygg och smidig siluett!

Ingen idé att gå in i vanliga skoaffärer. Har man under 36 eller över 41 finns det ibland en speciell hylla. Där trängs fotriktiga rejäla damskor med en och annan chickare stövlett. Sällan hittar jag det där jag trånar efter. Jerns skosalonger är bäst, men då måste jag åka till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Dessutom blir det alltid dyrt eftersom jag kan bli så frustrerat euforisk över att allt passar så jag köper alltihop och får leva på nudlar månaden ut.

Jag gillar skor. Har alltid haft en vurm för skodon. Tack och lov blir allt fler tjejer längre och mer storfotade. Hela min uppväxt har det bara varit jag som haft 42 och ingen har varit längre än jag som mäter 183 cm i strumplästen. Kläder kan också vara knepigt. Alla kavajer har midjor som på mig sitter mitt på revbenen. Ärmlängderna skall vi inte prata om. Byxor och jeans funkar bra men skjortor hamnar fel. Går jag upp i storlek för att få längre ärmar kan jag svepa plagget två varv runt kroppen.

Gillar kläder och skor men gillar inte att kämpa så för att hitta det jag vill ha. Får väl sjava runt i förra årets plagg och de enda skorna jag kan ha just nu tills jag får energi nog att åka på shopping till någon storstad.

Det var enklare förr. Mamma har berättat att det var det obligatoriska nya vårdräkten. Så var det med det. Så enkelt och man kunde få den uppsydd utan problem och utan att ruinera sig.

Jag borde lärt mig sy kläder istället för gardiner.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot