Fortsätt till huvudinnehåll

Snart flygfärdig?

Barn genomgår olika utvecklingsstadier på sin väg mot självständighet och vuxenliv. 14-åringen anser att han i stort sett är färdig. Han kan och vet det mesta som han tycker sig behöva. I dag tränade han på matlagningsbiten. Det vill säga, eftersom inte jag var hemma och han var hungrig, så tog han eget initiativ....med viss backup från mig via mobiltelefonen.

Jag var mitt uppe på åsen när telefonen ringde:
"Mammaaa, jag är vråålhungrig. Hela jag skaaakar. Nu tänker jag steka ägg, bröd och bräcka skinka, okej?"

"Ja visst, gör du det."

(Glöm inte plattan, inte för hög värme, plocka undan efter dig, ät inte för mycket. Jag lagar middag om 1,5 h...tänkte jag säga men sa det inte. Gillade trots allt hans initiativ)

Efter 15 minuter ringer telefonen igen:
"Det blev bara skit av alltihop. Först brände jag ett ägg, sen brände jag två brödskivor. Då sänkte jag värmen från 12:an och öste i mer smör. Det blev skitäckligt, såg ut som värsta häxkitteln! Bara rök och rök, luktade asäckligt! Jag har öppnat alla fönster och använt två stekpannor! Jag knäckte ändå ett ägg mitt i det där, jag kunde äta en liten bit, resten smakade sunk - När kommer du hem och lagar maaaat?"

Bättre brödlös än rådlös.....(eller hur det nu skall vara??)

Kommentarer

Anonym sa…
Åtminstone mina flickor anser sig kunna allt. Den yngre kan inte värma en burk färdig pastasås utan att bränna vid den, den äldre försöker inte ens...

"Bräcka skinka", det låter som något från en annan tid. Tänk att det finns tonåringar som kan det ordet fortfarande!
TrickyTricky sa…
Det låter ju så tjusigt när man pratar om att barnen "ska hjälpa till och laga mat" javisst du !!
Vi som vet vilken saneringsåtgärd som krävs efteråt inser ju att laga mat kan de få lära sig själva när de flyttat hemifrån. Nöden har ingen lag helt enkelt !!
Nike sa…
annaa: att bräcka skinka, det sa alltid min mormor. "Inte steka, bara bräcka"
Tricky: Jaaa, det är nåt visst när små blir större! Kul är det trots allt, men jag inser att vi behöver en ny stekpanna nu....

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot