Fortsätt till huvudinnehåll

Vår tids monster

Knäppte på TV:n till frukostkaffet. Råkade hamna hos Dr Phil och fastnade för ovanlighetens skull. Där sitter en liten, splittrad familj med en gigantisk konflikt. Mamma och mormor anklagar pappan för inscest. Pappan anklagar de övriga för att hindra honom till umgänge med dottern som är 3 år. Inför publik och hela världen gapar de på varandra och skriker ut sitt hat, sin frustration och sina anklagelser. Man vill tro att kvinnorna har rätt som går så långt att de tar kontakt med TV. De delar ut flygblad och hänger ut mannen på internet i hopp om att någon annan ung kvinna eller flicka skall höra av sig och bekräfta att mannen är ett odjur.

Man vill heller inte tro att de har rätt. Tänk om han verkligen har utnyttjat sin 3-åriga dotter sexuellt? Hur kan det finnas män som ens kan tänka tanken på att ha samlag med så små barn. Det får mig att må illa. Är han skyldig vill jag skära testiklarna av honom. Är han det inte, är det också gräsligt, det som utspelar sig hos Dr. Phil. Programmakarna runt doktorn har nog skyhöga tittarsiffror, är de glada över det? (Det här är tydligen del nummer två i samma ärende.)Trots hjälp, stöd, lögndetektortester och hypnos händer ingenting.

Vet inte om jag uppskattar program som de här. Det är snaskigt att visa upp männsikors privata kaos på det här sättet. Inte minst för den lilla oskyldiga dottern som inte valt själv. Samtidigt förstår jag mamman, tänk om hon har rätt! Vem skulle inte göra allt för att skydda sitt barn? För det är hon beredd att gå i fängelse.

Pedofiler. Vår tids monster. När jag var liten hette det "fula gubbar". De var snuskiga men sällan farliga. Möjligen blottade de sig. Nu finns det pedofiler i vartenda kvarter. Problemet är uppenbarligen stort och svårt att komma åt. Hjälper det att hitta och döma de som samlar på porrbilder av barn? Förhoppningsvis, om man hittar de som tagit bilderna och utnyttjat barnen. Men det slutar ju inte med det? Varför blir män över huvud taget pedofiler? Varför tänder de på barn? Finns det pedofiler i alla kulturer, är det bara i västvärlden? Har det alltid funnits men att man fokuserar mer på det nu gör att det förefaller vanligare?

Vi är alla sexuella varelser med en naturlig drift. Det är föremålen för våra känslor som varierar. Varför blir det barn? Ännu värre, djur? (hua, sällsynt men förekommer...) Handlar det om brist på identitet och självkänsla? Om människor som själva blivit utsatta och fått en sned bild av sexualiteten? Är kvinnan ett hotfullt väsen måste det vara svårt att tända på henne? Är människor tillräckligt opålitliga är barn kanske tryggare? Kan vi alla bli "avarter" och rikta våra lustar mot håll vi inte ens kan tänka oss om situationen är den rätta? Troligen, fast vi inte vill tänka tanken ens. Kommer många män samman under en längre tid, också kvinnor, händer något. Man bryr sig inte lika mycket om vem eller vad man har sex med? Eller ? Och, varför förstår så få pedofiler att de skadar barnen, att de bör söka hjälp för ett gigantiskt problem?

Jag kan inte tillräckligt mycket om det här. Kan inte förstå fullt ut. Det här känns jobbigt att skriva om men jag gör det i allafall. Tror att man måste fråga mer....och inte vara rädd för svaren. Det är inte förlåtligt att utsätta barn men vi är skyldiga till att försöka förstå, för att i möjligaste mån få så få pedofiler som möjligt i framtiden. För att få en friskare, helare och vänligare samhälle.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Jag tycker inte om den sortens tv-program. Vad är syftet kan man fråga sig, är programmakarna helt övertygade om att han är skyldig och vill driva ärendet dithän eller varför vill man att allmänheten ska få tillgång till materialet ?
Nike sa…
Nä, det är frågan. Samtidigt är det svårt att värja sig, det är lätt att fastna. Tur vi inte hänger ut folk i Sverige på samma vis, inte än i alla fall.

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus