Det blåser. Ingen liten mild bris, inte ens en rejäl snålvind utan ett sjuhelsikes jädra vinande runt husknuten är vad det är. De trädgårdsmöbler som redan flyttats ut ligger utspridda och hopfällda över hela gräsmattan. Min avfallhink som för en stund sedan stod på trappan är borta med vinden. Grannarnas byggplast far omkring som kinesiska drakar, om än trasiga i kanterna. Det dånar i ventiler och havet en bit bort är mörkt mörkt blått. Det kokar och sliter upp vågkanterna så de vita skummet yr och lyfter från ytan.
Mitt ångestväder som jag tidigare beskrivit. Varför? Stannade till hos 2 systrar jag tycker mycket om. Jag är inte ensam .Det är något med blåst. Vinden går in i huvudet och ställer till oreda. Man blir arg! Det är jobbigt och glatt (solen) samtidigt. Huh....
Stannar till vid det dånande havet på vägen hem. Tänker ilsket att det är nog det enda rätta, att ta tjuren vid hornen och gå rätt ut där det är som värst. Det går ju ändå inte att göra någonting vettigt utomhus. Promenera dubbelvikt med tårade ögon är inte kul. Inte heller att kratta gräsmattan när man får lika mycket i ryggen. Dessutom är vinden iskall.
Där nere vid havet, på den öde stranden, försvinner den jobbiga känslan. Det är vackert. Hysteriskt blåsigt men här förstår jag vinden på ett annat sätt. Står bara där en stund och känner hur vinden som en CPAP fyller mina lungor. Håret drar uppåt som en tromb, jag har svårt att hålla balansen men naturens krafter får mig efter en stund att vekna och jag blir mild till sinnet igen. Känner mig nästan lite smått lycklig.
Tar några steg närmare havet, blir våt om tårna när vågorna slår in mot stranden. Det gör ingenting. Andas och tar in havet, kraften och ser molnen jaga över himlen. Det är skärtorsdagen. Familjer samlas och firar. Byn är full av folk. Känner hur ilskan ger vika för en sorgsenhet som mitt i det vackra och starka gör mig gråtfärdig. Det är så vackert, så plågsamt slitigt och sorgligt. Det gör ont när knoppar brister, just där nere vid vattenbrynet kändes det en stund som att hela jag skulle rämna. Det är så skönt och jag är så full av motstridiga känslor; längtan, sorg, glädje och ilska. Har svårt att hitta kompassen och rikta var känsla åt rätt håll. Allt är bara en salig, sinnlig och känslosam pyttipanna i dag.
Mitt ångestväder som jag tidigare beskrivit. Varför? Stannade till hos 2 systrar jag tycker mycket om. Jag är inte ensam .Det är något med blåst. Vinden går in i huvudet och ställer till oreda. Man blir arg! Det är jobbigt och glatt (solen) samtidigt. Huh....
Stannar till vid det dånande havet på vägen hem. Tänker ilsket att det är nog det enda rätta, att ta tjuren vid hornen och gå rätt ut där det är som värst. Det går ju ändå inte att göra någonting vettigt utomhus. Promenera dubbelvikt med tårade ögon är inte kul. Inte heller att kratta gräsmattan när man får lika mycket i ryggen. Dessutom är vinden iskall.
Där nere vid havet, på den öde stranden, försvinner den jobbiga känslan. Det är vackert. Hysteriskt blåsigt men här förstår jag vinden på ett annat sätt. Står bara där en stund och känner hur vinden som en CPAP fyller mina lungor. Håret drar uppåt som en tromb, jag har svårt att hålla balansen men naturens krafter får mig efter en stund att vekna och jag blir mild till sinnet igen. Känner mig nästan lite smått lycklig.
Tar några steg närmare havet, blir våt om tårna när vågorna slår in mot stranden. Det gör ingenting. Andas och tar in havet, kraften och ser molnen jaga över himlen. Det är skärtorsdagen. Familjer samlas och firar. Byn är full av folk. Känner hur ilskan ger vika för en sorgsenhet som mitt i det vackra och starka gör mig gråtfärdig. Det är så vackert, så plågsamt slitigt och sorgligt. Det gör ont när knoppar brister, just där nere vid vattenbrynet kändes det en stund som att hela jag skulle rämna. Det är så skönt och jag är så full av motstridiga känslor; längtan, sorg, glädje och ilska. Har svårt att hitta kompassen och rikta var känsla åt rätt håll. Allt är bara en salig, sinnlig och känslosam pyttipanna i dag.
Kommentarer