Fortsätt till huvudinnehåll

Varför inte?

Tänker att himmel, vad jag håller på...

Blir trött på mig själv ibland..Just nu vill jag ta semester från mig själv. Bli någon annan.


Vem? Tja, någon med pengar, frihet och som har ett vackert hus i Spanien som jag kan bo i ett par månader.

Bodil Malmsten gjorde något jag skulle kunna göra i morgon. Hon packade bilen och drog söderut utan att veta vart hon skulle. Hon hamnade i Frankrike och hittade hem! Det är tufft, men hon är lite för tuff kanske.

Hon skriver att alla kan göra det hon gjorde. Sälja allt och bara dra.. Easy om man bara har sig själv att ta hänsyn till.

Skulle jag stoppa in min tonåring och hans långbenta snart 12-åriga syster i vår ultralilla Toyota Starlet, vinka hej då och dra ut på autobahn mot okänt mål.
Vad skulle hända? Skulle skolan polisanmäla mig för att jag tagit barnen ur skolan utan att meddela var de skulle ämna fortsätta sin skolgång?
Skulle deras helige far anmäla att jag fört dem ur landet, inte av intresse för barnen, utan som ett led i hans pikanta försök att få mig mindre värd som förälder.

Har ni inte läst´mina tidigare inlägg om pappor som aldrig brytt sig och som får krupp när frågan om pengar dyker upp? Gör det!

Vi struntar i vad andra tycker. Vi skaffar ett takräcke och vi tar med katten, Moses. Han heter så därför att han
1) Har ett M mitt i pannan.
2) Hittades i en korg på trappan till Livets Ords kyrka i Gävle för 6,5 år sedan.
3) Han blev (nästan) mos när jag och barnen körde över honom för några år sedan. Han släpade hela bakbenet efter sig men efter operation och konvalescens och en nota på 6000 kr (Försäkra era djur!!) så var han hel och fin igen. Han blev bara nästan MOSad.

Från början hette han Sofia Gevalia. Vi upptäckte strax före olyckan att Sofia hade snopp. Åtminstone trodde vi att det var en sådan. Har aldrig haft katt och den såg så liten ut. Grannen veterinären bekräftade och Sofia fick byta namn och halsband. det gick inte längre med ett rååsa, -"han är väl ingen bög heller", sa min då 8-årige son!!!

Vi drar alltså. Tar färjan, glider in på autobahn, in i Frankrike. Stannar ofta, äter och dricker gott. Tar småvägarna upp i Provance. Glider ner mot medelhavskusten. Fortsätter in i Spanien. Stannar hos en chiropraktor för att räta ut oss, landar i .... Nerja ! Hyr ett hus, blir erbjuden ett fantastiskt jobb och detta kapitel får ett varmt och lyckligt slut.

Klart.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot