Det här börjar bli en vana...att knattra ner några rader nästan varje dag. Det är skillnad på att blogga och att skriva dagbok. Här lämnar jag ut mig eftersom vem som helst kan se det jag skriver. I en dagbok förblir det jag skriver en hemlighet icke tillgänglig för andra. Det spelar ingen roll om någon verkligen läser min blogg eller om ingen någonsin kommer att göra det. Bara tanken, att det är möjligt gör det hela mer spännande och är i sig en drivkraft. Samtidigt längtar jag spänt efter en kommentar, att någon skall tycka något om vad som helst.
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...