Fortsätt till huvudinnehåll

Varför gnälla på Carola?

Vilket hallå. Jag har svårt att ta till mig den här uppståndelsen över "skrällen" i schlagervärlden i går kväll. Nähä, Carola och Andreas gick inte vidare. So what? Genast frågar man sig om Carola är slut, man riktigt hör skadeglädjen och triumfen i frågan. Hon vann inte, men än sen? Oavsett om det var jantelagen eller låten som gjorde att de inte gick vidare så är det sånt som händer. Någon annan gick vidare.

Fast jag har aldrig förstått det här märkvärdiga med Carola. Jag har aldrig varit något fan men imponerades som de flesta av tjejen när hon vann så det rök, då med "Främling". Sen har man inte kunnat låta bli att häpna, fascineras och fasat inför en del val hon gjort privat här i livet...

För mig är hon en snygg kvinna med en skön röst som hon oftast inte använder alldeles bra.. Ibland har hon briljerat men oftare har hon inte gjort det. Värst är när hon tar i för mycket och sjunger på ett sätt som lätt kan tolkas som lite desperat hallelujabön. Bäst är när hon dämpar sig och sjunger något mer stillsamt och avskalat....Värst är också när hon var med i Livets Ord och hennes giftemål med Runar visades överallt. Men hon är också en vanlig människa. Lite egen kanske, vilket hon gärna får vara, men en helt vanlig kvinna, artist och mamma. Snacka om att ha krav på sig. Dessutom har hon på kort tid mist sina föräldrar och säkert inte haft det så lätt i övrigt heller.

Det här handlar inte alls om Carola egentligen utan om vissa människors behov av att offentligt avrätta någon som lyckats, som sticker ut i mängden och som framstått med självkänsla och trott på sig själv som artist.

Äh, låt Carola vara i fred. Hon har inte gjort något fel, mer än att hon genom att vara den hon är i många år gäckat och retat upp kreti och pleti. Säkert har de suttit där i flock och bara väntat på att hon skall ta ett felsteg eller säga något förlupet som man kan tolka som man vill...

Sen kan man fråga sig om rätt låt vann eller inte, ingen tycker likadant. Jag tycker att Nordman är urtradig som artist, föredrar faktiskt Andreas Johnsson och Carola. Det kvittar mig vad hon tror på och jag skulle aldrig i livet sätta min fot i Livets Ords kyrka i allafall...

Fast Sibel var nog sötast. Hon får gärna vinna hela klabbet för mig.

I övrigt bryr jag mig inte alls. Allra minst om vad unga nöjes- eller rovdjursreportrar på väg uppåt i karriären säger och skriver om schlagerdrottningen Carola. Kul för dem att få något att bita i då?

Tröttsamt....

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Min dotter använde uttrycken "Sibelglad" och "Carolaglad" igår, där givetvis Sibel står för den äkta glädjen, den som man kan känna rakt genom rutan. Jag tycker att det beskriver Carola också på ett ganska sorgligt sätt, känslan av att hon aldrig är på riktigt.
Men jag håller med dig annars, varför avrätta folk på det sättet ?
Synd på söta Andreas (min kompis, remember ?).
Nike sa…
Ja, du hade ju lovat att för alltid rösta på honom nu, kompisen!
Det var länge sedan Carola såg glad ut på riktigt, om hon någonsin gjort det. Tycker faktiskt synd om henne, men inte för att hon åkte ut i går. Mer för att hon inte verkar trygg och glad och för att hon hånas och skrivs ner på ett så dumt sätt.
Anonym sa…
Folk taktikröstade på Nordman, bara för att inte Carola skulle vinna när det stod mellan dem. Barnsligt! Till viss del tror jag det handlar om religiositetsskräck. Men sen finns det andra som röstar på Carola, just för att hon är öppet troende, oavsett vad hon sjunger. Vad man kan göra det svårt för sig.
Coola Morsan sa…
Ibland kan det vara riskabelt att vara med i tävlingar: bara en ska ju bli etta och resten misslyckas mer mindre beroende på fallhöjd.
Man kan undra varför folk inte ger sig efter en massa segrar, utan ska ställa upp om och om igen. Idrottsmän, inte minst.

Man vågar knappt säga att man inte ens följer tävlingen, men senaste avsnittet såg jag bitvis.

Vet inte hur mycket C själv triggar tidningarnas skriverier. Att förlora med stolthet är visst en välidgt svår konst.
Nike sa…
Det bästa hon kunde gjort var att skratta åt det hela...men det var väl svårt som sagt...

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot