Fortsätt till huvudinnehåll

Bombhot

Bombhota mig hit och bombhota mig dit....Gässp!

Men, tänk om det smäller då? - På riktigt!!

Vår Gymnasieskolan är bombhotad. Sonen ringde i går och sa att det satt en lapp på dörren till skolan, dörren som också leder in till vårt bibliotek:

"Onsdagen den 12 mars hålls byggnaden stängd p.g.a. bombhot."

Jaha tänker man först. Jag som tänkte gå dit och lämna tillbaka den där boken. Någon rubbar mina cirklar. Så onödigt. Här finns inget sånt där. Här bombas det inte för VEM skulle göra något sådant. Ivårt trygga, fredliga hörn av landet Sverige bor bara snälla elever och pensionärer.

Två saker.

Det första är att OM någon verkligen tänker bomba sönder skolan/bibblan, varför annonserar man då i förväg och talar om NÄR? Okej, för att det bara skall bli materiella skador. Men HUR kan man lita på det där? Varför inte spärra av omedelbart, söka igenom byggnaden, bevaka den och låta bli att stänga den aktuella dagen??

Det andra som slog mig var i morse när jag körde barnen till tåg respektive skola i ett sjuhällande ösregn. Vi såg bandavspärrningarna och polisbilarna.

Vi passerar 10 meter från byggnaden. Hick. Men vad F....tänk om det smäller på riktigt!!!?

Ja, tänk om det smäller på riktigt. Tänk om det ÄR på riktigt? Dottern undrade om hon var säker nere på sin skola 200 meter därifrån. Jag försäkrade henne att hon var det

??

Vad är det som händer? Är det någon som tycker att det här är kul? Är det en smittsam sjukdom eller är det bara inne just nu att bombhota skolor och mordhota lärare etcetra?

Men därute finns det faktiskt en och annan galning. Nu för tiden låser vi inte in dem. De finns där ute bland oss och det har hänt en del rysliga saker under åren sedan man stängde ner S:ta Maria, Sigfrid, Långbro och allt vad de hette.

Fast det är väl inte de där riktiga dårarna som bombhotar skolor? Är inte bilden en missnöjd, plågad, eventuellt f.d. elev? Troligen en enstöring, i alla fall en med ett stört och asocialt beteende?

Har vi sådana här i vår perfekta håla? Kan de ha tillgång till vapen? Vet de hur man gör bomber?

Sannolikt men kanske ändå inte troligt. Fast det var det väl inte i Finland heller? Äsch, säkert inte i dag. Ingen smäll hittills. Tittar ut och ner mot byn. Byggnaden står kvar.

Kanske jag borde åka och möta dottern i alla fall...

Går mot hallen, fångar upp bilnycklarna på vägen. Hinner inte dra på mig skorna förrän någon kastar sig mot dörren från utsidan och sliter i handtaget. Det är dottern som redan är hemma (nytt schema, visst ja...) Hon rusar in, kastar av sig kläderna, springer mot utsiktsfönstret och ropar: "Skynda dig, jag måste in. Jag vill se när det smäller. Klockan tre smäller det!!"

Jag försöker säga att nej då, poliserna har sökt igenom byggnaden under dagen...hon behöver inte vara orolig.

Jag är inte orolig, det är skitspännande. Förrästen, eleverna vet f a k t i s k t mer om skolan än poliserna!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot