Fortsätt till huvudinnehåll

Bombhot

Bombhota mig hit och bombhota mig dit....Gässp!

Men, tänk om det smäller då? - På riktigt!!

Vår Gymnasieskolan är bombhotad. Sonen ringde i går och sa att det satt en lapp på dörren till skolan, dörren som också leder in till vårt bibliotek:

"Onsdagen den 12 mars hålls byggnaden stängd p.g.a. bombhot."

Jaha tänker man först. Jag som tänkte gå dit och lämna tillbaka den där boken. Någon rubbar mina cirklar. Så onödigt. Här finns inget sånt där. Här bombas det inte för VEM skulle göra något sådant. Ivårt trygga, fredliga hörn av landet Sverige bor bara snälla elever och pensionärer.

Två saker.

Det första är att OM någon verkligen tänker bomba sönder skolan/bibblan, varför annonserar man då i förväg och talar om NÄR? Okej, för att det bara skall bli materiella skador. Men HUR kan man lita på det där? Varför inte spärra av omedelbart, söka igenom byggnaden, bevaka den och låta bli att stänga den aktuella dagen??

Det andra som slog mig var i morse när jag körde barnen till tåg respektive skola i ett sjuhällande ösregn. Vi såg bandavspärrningarna och polisbilarna.

Vi passerar 10 meter från byggnaden. Hick. Men vad F....tänk om det smäller på riktigt!!!?

Ja, tänk om det smäller på riktigt. Tänk om det ÄR på riktigt? Dottern undrade om hon var säker nere på sin skola 200 meter därifrån. Jag försäkrade henne att hon var det

??

Vad är det som händer? Är det någon som tycker att det här är kul? Är det en smittsam sjukdom eller är det bara inne just nu att bombhota skolor och mordhota lärare etcetra?

Men därute finns det faktiskt en och annan galning. Nu för tiden låser vi inte in dem. De finns där ute bland oss och det har hänt en del rysliga saker under åren sedan man stängde ner S:ta Maria, Sigfrid, Långbro och allt vad de hette.

Fast det är väl inte de där riktiga dårarna som bombhotar skolor? Är inte bilden en missnöjd, plågad, eventuellt f.d. elev? Troligen en enstöring, i alla fall en med ett stört och asocialt beteende?

Har vi sådana här i vår perfekta håla? Kan de ha tillgång till vapen? Vet de hur man gör bomber?

Sannolikt men kanske ändå inte troligt. Fast det var det väl inte i Finland heller? Äsch, säkert inte i dag. Ingen smäll hittills. Tittar ut och ner mot byn. Byggnaden står kvar.

Kanske jag borde åka och möta dottern i alla fall...

Går mot hallen, fångar upp bilnycklarna på vägen. Hinner inte dra på mig skorna förrän någon kastar sig mot dörren från utsidan och sliter i handtaget. Det är dottern som redan är hemma (nytt schema, visst ja...) Hon rusar in, kastar av sig kläderna, springer mot utsiktsfönstret och ropar: "Skynda dig, jag måste in. Jag vill se när det smäller. Klockan tre smäller det!!"

Jag försöker säga att nej då, poliserna har sökt igenom byggnaden under dagen...hon behöver inte vara orolig.

Jag är inte orolig, det är skitspännande. Förrästen, eleverna vet f a k t i s k t mer om skolan än poliserna!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...