Fortsätt till huvudinnehåll

Ett vårtecken i tiden

Det här med "Fria talares tribun". Kommer någon mer än jag ihåg, då för kanske 40 år sedan (hujedamej...) Vårsol på Sergels torg. Där uppe, någonstans mellan fontänen och sergelpassagen....En liten avsats med plats för en talare och så en skylt -Fria talares tribun. Ibland hörde man en och annan galenpanna stå där och förkunna sitt obegripliga budskap. Människor med ett brinnande engagemang tog också plats. Om de blev lyssnade på vet jag inte. En kul grej.

Jag stod också där. Mitt långlånga hår hade nyss fallit offer för en ondsint frisör och jag såg ut som Stellan Skarsgårds lillebror trots min turkosa vårkappa. (letar efter bilden....)Det enda jag gjorde var att le mot fotografen men jag minns känslan. Högt upp. Alla tittade på mig (inbillning) Några djupa andetag och jag var en stjärna. Hela "plattan" var full av folk (fantiserade jag) som alla såg upp mot den där långbenta grabben i talartribunen!

I själva verket har jag alltid varit förskräckt inför att tala inför en publik med mer än 4 personer. Trots det har jag aldrig varit tyst utan är den som frågar, kommenterar och deltar aktivt under föreläsningar eller lektioner. Bara jag fick sitta på min plats, då kunde jag vara pratig och kaxig. Ställde man mig där framme svimmade jag nästan.

Med tiden var jag tvungen att hålla kurser på jobbet så i dag är det okej. Tricket är att vara trygg med det man skall prata om. Att förmedla kunskap man behärskar funkar bra men ställa mig upp och hålla tal, bara så där...det gör jag aldrig mer efter den där gången.....

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot