Fortsätt till huvudinnehåll

Calle Schulman ändå.....

Har av någon anledning retat mig lite på de här allt mer omskrivna bröderna Schulman. Jag har fått samma känsla inför dem som inför alla andra unga mediekåta människor som ibland desperat och ofta okänsligt verkar kunna göra vad som helst för att bli omskrivna och kända.

Schulmans, för det är först nu jag kan skilja på dem och förstår att det är fråga om 2 bröder, så ointresserad har jag varit. I alla fall har det låtit väldigt mycket om "den där" Schulmans. Så slutade "han" blogga och jag fick i förbifarten en känsla av sårat barn men eftersom mitt intresse har varit noll, har jag aldrig brytt mig mer än så. Jag är sååå trött på det där svärande och illaluktande sättet av att skriva ner och dissa allt och alla på. Typ Linda Skugge och ännu värre då, the Schulmans.

Men, ett stort MEN. Av någon anledning hamnade jag i går på Calle Schulmans gamla blogg. Efter att ha sett Alex S på TV häromdagen när han försvarade sina falska mail till personalen på TV4, förstod jag alltså att de var två. De ser inte ens klonade ut utan går att skilja åt.

Jag läste lite. Läste lite till. Efter en kvart satt jag där fortfarande. Varför? Jo, för det här är skitkul! Calle S är en äkta galenpanna och för mig får han dissa hur mycket han vill. Det får inte Linda Skugge. Varför? Jo, för att Calle S har en skön distans. Han driver med sig själv och det gör det hela inte bara uthärdligt utan också underhållande. För det finns inget värre med människor som allvarligt och utan egen självinsikt gör sig till samhällets talesmän och öppet kritiserar och pucklar på alla andra. Åtminstone inte när det gäller personangrepp på det här viset som är så vanligt i bloggens värld.

Calle Schulman får, som tack för allt fniss i går kväll, morgonens största jättehiss!

Och jag hittade honom igen....med brorsan. På Värmlands Folkblad. Bara det!

Kommentarer

Anonym sa…
Jag läste Alex Schulmans blogg när den fanns och den var jättebra. Verkligen kul, ironisk och bra. Du skulle sett när han drev med modebloggarna... Jag tror det var till viss del alla dumkommentarer som fick honom att sluta, ja han har skrivit krönikor om varför. Så jag blev jätteglad när han började igen tillsammans med brorsan och jag gillar den här också! Det är precis som du säger, det är självdistans och är det dissande är det sånt man själv skulle vilja skriva men inte vågar.
Nike sa…
Precis, det är sååå bra! Jag förstår inte hur de där bimbobloggarna orkar fortsätta blogga efter Schulmans dissar! Men så på pricken, så himla kul!
Anonym sa…
Festligt att han skriver på Värmlands Folkblad. Deras sida havererade totalt första dagen i trängseln! Det jag har läst hittills har bara varit dumelakt och egocentriskt men jag borde kanske ompröva min ståndpunkt. Alla kan ju utvecklas och han borde ju ha de rätta generna att komma vidare.
Nike sa…
Jo, det är inte bara egocentriskt utan också snudd på navelskåderi. Men jag tycker att det här är rätt kul ändå..Om det nu inte bara är nyhetens behag. I längden vill det nog till att de utvecklas, ja!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot