Fortsätt till huvudinnehåll

Calle Schulman ändå.....

Har av någon anledning retat mig lite på de här allt mer omskrivna bröderna Schulman. Jag har fått samma känsla inför dem som inför alla andra unga mediekåta människor som ibland desperat och ofta okänsligt verkar kunna göra vad som helst för att bli omskrivna och kända.

Schulmans, för det är först nu jag kan skilja på dem och förstår att det är fråga om 2 bröder, så ointresserad har jag varit. I alla fall har det låtit väldigt mycket om "den där" Schulmans. Så slutade "han" blogga och jag fick i förbifarten en känsla av sårat barn men eftersom mitt intresse har varit noll, har jag aldrig brytt mig mer än så. Jag är sååå trött på det där svärande och illaluktande sättet av att skriva ner och dissa allt och alla på. Typ Linda Skugge och ännu värre då, the Schulmans.

Men, ett stort MEN. Av någon anledning hamnade jag i går på Calle Schulmans gamla blogg. Efter att ha sett Alex S på TV häromdagen när han försvarade sina falska mail till personalen på TV4, förstod jag alltså att de var två. De ser inte ens klonade ut utan går att skilja åt.

Jag läste lite. Läste lite till. Efter en kvart satt jag där fortfarande. Varför? Jo, för det här är skitkul! Calle S är en äkta galenpanna och för mig får han dissa hur mycket han vill. Det får inte Linda Skugge. Varför? Jo, för att Calle S har en skön distans. Han driver med sig själv och det gör det hela inte bara uthärdligt utan också underhållande. För det finns inget värre med människor som allvarligt och utan egen självinsikt gör sig till samhällets talesmän och öppet kritiserar och pucklar på alla andra. Åtminstone inte när det gäller personangrepp på det här viset som är så vanligt i bloggens värld.

Calle Schulman får, som tack för allt fniss i går kväll, morgonens största jättehiss!

Och jag hittade honom igen....med brorsan. På Värmlands Folkblad. Bara det!

Kommentarer

Anonym sa…
Jag läste Alex Schulmans blogg när den fanns och den var jättebra. Verkligen kul, ironisk och bra. Du skulle sett när han drev med modebloggarna... Jag tror det var till viss del alla dumkommentarer som fick honom att sluta, ja han har skrivit krönikor om varför. Så jag blev jätteglad när han började igen tillsammans med brorsan och jag gillar den här också! Det är precis som du säger, det är självdistans och är det dissande är det sånt man själv skulle vilja skriva men inte vågar.
Nike sa…
Precis, det är sååå bra! Jag förstår inte hur de där bimbobloggarna orkar fortsätta blogga efter Schulmans dissar! Men så på pricken, så himla kul!
Anonym sa…
Festligt att han skriver på Värmlands Folkblad. Deras sida havererade totalt första dagen i trängseln! Det jag har läst hittills har bara varit dumelakt och egocentriskt men jag borde kanske ompröva min ståndpunkt. Alla kan ju utvecklas och han borde ju ha de rätta generna att komma vidare.
Nike sa…
Jo, det är inte bara egocentriskt utan också snudd på navelskåderi. Men jag tycker att det här är rätt kul ändå..Om det nu inte bara är nyhetens behag. I längden vill det nog till att de utvecklas, ja!

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...