Om att våga att inte vara perfekt

Det är märkligt.

Jag lever mitt liv med mina barn. Som ensamstående förälder räcker inte dygnets 24 timmar. Det har det inte gjort på många år. Så, varje dag får någonting stryka på foten. Städar jag, handlar jag inte. Tvättar inte heller och fixar inte med ett enda papper. Sitter jag vid skrivbordet och jobbar, fixar med papper, räkningar med mera så blir det inte någon städning. Ibland har det inte ens blivit undanröjning efter middagen. Det handlar om att välja eller välja bort. Det tog tid men i dag struntar jag helt enkelt i om det är lite tandkrämsfläckar i handfatet eller om någon glömt sin morgonrock på golvet i vardagsrummet. Jag tvättar inte längre håret varje dag och motionerar inte längre till varje pris varannan dag. Behöver stolen nya möbeltassar får den stå upp och ner till jag har ork, tid eller lust. Det kan ta dagar, helt okej.

I många år var jag speedad som en Duracellkanin med nya batterier. Jag tänkte inte på att batterier måste ta slut ibland, till och med bytas ut.

Jag har lärt mig en hel del. Jag inser i dag att jag omöjligt kunde eller kan klara att rådda allt själv som heltidsarbetande, ensamstående med två barn, en katt, en bil och ett hem att sköta. Det är vansinne att ens försöka. Dessutom hade jag, eller åtminstone försökte ha, ett socialt liv. Jag hann inte träna men tjurrusade genom skogen varannan dag. Avspänning? Vila? Nej, inte ens på nätterna vilade jag efter vart. Sov ingenting, hjärnan var som ett flipperspel 24h/dygn. Jag planerade, tänkte ut strategier för mig och barnen, löste ekonomiska bekymmer och planerade nästa middag med 8 personer.

Ingen människa klarar den här ekvationen. Ändå slet jag för att lyckas. Jag ville hinna för vem vill inte vara lyckad? Åtminstone inte misslyckad.

I dag fattar jag att jag inte är misslyckad för att mitt köksgolv har fläckar efter middagslagningen. Att det är förståeligt och helt okej att tvätthögarna från helgen fortfarande ligger kvar på bänken, att hallen svämmar över av prylar, bilen är ostädad och att jag inte ännu varit och hälsat på I som jag sagt så länge att jag skulle göra. Och, jag är definitivt inte misslyckad för att jag inte orkade, för att jag blev sjuk och tvingades till reträtt.

Somliga har sin mamma, syskon, andra släktingar och framför allt, barnens pappa som hjälp ibland. Det har inte jag haft. Så är det bara och det är inte något att göra någonting åt. Det är en lång historia men så är det. Jag menar att det inte skall vara så att jag måste be om hjälp, jag tycker faktiskt att människor måste kunna tänka och se själva! Det kan heller inte vara meningen att jag dessutom skall behöva ta ansvar för fler människors lycka, belåtenhet och välmående, än min familjs, mina barns??? Det man kan göra i en sådan situation är att vara tillåtande, mottaglig, postitivt inställd och ha dörren välkomnande öppen för den som vill komma. Vilket jag alltid gjort och haft.

Barnen är större. Var och en kan inte mer än göra sitt bästa. Inte heller jag.
Så är det bara. Det är okej. Jag är okej. Barnen är okej. Hur andra människorna i min och barnens omgivning har det, det vet jag faktiskt inte. Jag kan inte ta ansvar för hur de mår, om de ångrar något eller tycker att det är fel på något. Inte ens vad gäller min egen mamma tyvärr. Var och en får ta ansvar för sig själv. Alla har vi ett ansvar, alla utom barnen. De har inte valt. De har bara rättigheter, inga skyldigheter alls. Framför allt har de rätt att bli älskade utan förbehåll och bekräftade för dem de är, i första hand och speciellt av sina föräldrar.

Människor i "omgivningen", tror så ofta att de begriper hur saker och ting förhåller sig. Det är också lätt att slå och skylla på andra när relationer eller företeelser inte fungerar eller gnisslar. Det kan man inte. Man kan bara gå till sig själv och fråga sig vad man kan förändra för att få det man längtar efter och saknar i livet. Att göra sig till offer är det sämsta någon kan göra. Men det är lätt hänt, jag har också varit där och vadat i träsket i de jobbigaste perioderna. Jag har svurit över både han där uppe och somliga jordvarelser.

Det leder inte till något gott, kan inte bidra till en positiv förändring. Inte i något sammanhang.

Någon sa att hos svenskarna är offermentaliteten djup rotad. Kanske är det så. Många måste hela tiden ha någont annan eller något där borta att skylla sitt tillkortakommande eller misslyckande på. Varför inte ta ett djupt andetag i stället, vägra vara ett offer och fråga sig hur jag kan bidra på bästa sätt för att få det jag förtjänar och vill ha? Hur kan jag göra för att de som betyder mest för mig här i världen skall må bra eller bättre? Hur kan jag göra för att vi skall få en bättre relation? Och så vidare......

Ta ansvar och vara sann. Inte bara mot sin omgivning utan främst mot sig själv.

En sak har jag bestämt mig för. Något offer är jag inte. Trots mina kriser och en hel del svek från människor jag trott på och hållit av, så är jag banne mig inget offer. De är förlåtna och färdigt med det. Och TACK det eller någon....för den insikten och för att den faktiskt bottnar, äntligen. Dessutom läser jag böcker igen och lyssnar på musik. Jag kan bara sitta ner en stund igen och jag gör saker bara för att jag har lust och för min egen skull!!

Det var väl något jag skulle lära mig helt enkelt.