Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivtorka och värme

Någon knorrar för att jag skrivit för lite och för tradigt de senaste dagarna... Försökte mig på att säga att bloggandet bara är för mitt nöjes skull, att jag inte har några förpliktelser mot någon och bara skriver när jag har lust och något att skriva eller vill uttala mig om....(vilket i och för sig är tämligen ofta)Blev bryskt tillrättavisad av B som tyckte att förpliktelser mot henne, hade jag! Så, här är några solstungna rader då, för Din skull!!

Efter 5 timmar på en het strand (brände fotsulorna på väg hem..) är jag behagligt avdomnad, mjuk i alla leder och under pannbenet. Så det blir inte några kvicka eller skarpa rader, bara några trögtänkta meningar för att tala om att jag lever!!

Tar mig hem och in i mitt revir. Trots att persiennerna är nedfällda är här varmare än i en bastu. Hör det omisskännliga knäppet, inser att jag glömt strykjärnet på. Glömmer ofta strykjärnet på. En gång glömde jag strykjärnet på i en hel vecka. Det var i början av min Tromsötid. Bodde i korridor, i ett rum på cirka 6 kvadratmeter. Strök mina jeans det sista jag gjorde innan planet mot Stockholm skulle lyfta. Det var varmt i rummet när jag kom tillbaka.

God eftermiddag.

Kommentarer

Anonym sa…
Klockan är snart 21.30 hemma efter en trevlig arbetskväll på avd C. BLivit bönhörd äntligen ngt att läsa, tack kära du.
Finns det inte strykjärn som stänger sig själv eller vad sägs om en timer, Men jag måste tillstå att det roar mig att du är dig lik. Ska du med och bränna fotsulorna i morgon???
Britta
Anonym sa…
Skönt att se dig igen. Man har ju undrat.
Nike sa…
Timer funkar inte eftersom jag har dagar när strykjärnet måste stå på hela tiden och det skulle göra mig vansinnig om det stängde av sig själv var 10:e minut. Men tanken var god. Jo, absolut en stund i sanden i morgon också..
Nike sa…
Hej Rut, här kom vi ungefär samtidigt. Ja, jag har haft en slapp och seg period. Varit nollställd. Det blir så ibland. Tittar in till dig snart.
Anonym sa…
Bloggandet måste väl i huvudsak få vara till för ens egen skull. Det finns så många andra krav att leva upp till och bloggen borde inte få bli ytterligare ett. I stället en skön ventil i vardagen. Min blogg är min borg!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot