Fortsätt till huvudinnehåll

Några har åkt till landet

Där for hon i väg. Halva rummet nedpackat i en stor dödskallemärkt trunk. "I fall att". Mormor hämtade. Om 5 timmar är hon hos favvokussen Alice på landet. Om en vecka är de hemma igen. Vi får väl se vem vi får hem. Det var en blond, omålad, söt liten nyponros som reste sin väg. Efter en vecka med blåhåriga och svartmålade, några år äldre kusinen, vet man inte vad som finns kvar av nyponet. Sen kommer de hit. Okej, vi har en vecka på oss att dra några djupa andetag, sonen och jag. Hoppas att hon fixar utedasset och har en rolig vecka.

Och så sitter jag här och saknar henne, efter 45 minuter! Oroar mig för bilresan. Min 75-åriga mamma är förvisso en ovanligt piggelin äldre dam men ändå!! Hon hör som en kratta, har inte något vidvinkelseende, kommer antagligen titta mer på hunden i backspegeln än fram på vägen och är ändå snart 80!!! Måtte hon hålla sig på vägen, hon har dyrbar last.

Hatar, hatar sommartrafik med husvagnar och långtradare!! Det är nu de är ute på vägarna, de där som nu för tiden bara kör bil några enstaka dagar per år. Gubbar med stora kepsar och tunnelseende, damer med stora grå hår och flaskbottnar till glasögon. Dessutom ynglingar med färskt körkort som bränner gummi i föräldrarnas cabbar eller feta BMW. För att inte tala om de överviktiga 50-talisterna och hualigen också 40-talisterna, som mitt i ålderskrisen äntligen fått råd att köpa HD. De som fick motorcykelkörkortet på köpet, då när det begav sig.

Tar en kopp kaffe till, planerar dagen och ber inom mig till någon av de högre makterna att allt skall gå bra. Tar med hemresan också för säkerhets skull, om jag nu skulle glömma det senare.

Kommentarer

Anonym sa…
Det kommer att gå bra, det är lugnt! Ha en trevlig midsommar!
Nike sa…
Det gick bra! Ha en trevlig midsommar du också!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot