Fortsätt till huvudinnehåll

Några har åkt till landet

Där for hon i väg. Halva rummet nedpackat i en stor dödskallemärkt trunk. "I fall att". Mormor hämtade. Om 5 timmar är hon hos favvokussen Alice på landet. Om en vecka är de hemma igen. Vi får väl se vem vi får hem. Det var en blond, omålad, söt liten nyponros som reste sin väg. Efter en vecka med blåhåriga och svartmålade, några år äldre kusinen, vet man inte vad som finns kvar av nyponet. Sen kommer de hit. Okej, vi har en vecka på oss att dra några djupa andetag, sonen och jag. Hoppas att hon fixar utedasset och har en rolig vecka.

Och så sitter jag här och saknar henne, efter 45 minuter! Oroar mig för bilresan. Min 75-åriga mamma är förvisso en ovanligt piggelin äldre dam men ändå!! Hon hör som en kratta, har inte något vidvinkelseende, kommer antagligen titta mer på hunden i backspegeln än fram på vägen och är ändå snart 80!!! Måtte hon hålla sig på vägen, hon har dyrbar last.

Hatar, hatar sommartrafik med husvagnar och långtradare!! Det är nu de är ute på vägarna, de där som nu för tiden bara kör bil några enstaka dagar per år. Gubbar med stora kepsar och tunnelseende, damer med stora grå hår och flaskbottnar till glasögon. Dessutom ynglingar med färskt körkort som bränner gummi i föräldrarnas cabbar eller feta BMW. För att inte tala om de överviktiga 50-talisterna och hualigen också 40-talisterna, som mitt i ålderskrisen äntligen fått råd att köpa HD. De som fick motorcykelkörkortet på köpet, då när det begav sig.

Tar en kopp kaffe till, planerar dagen och ber inom mig till någon av de högre makterna att allt skall gå bra. Tar med hemresan också för säkerhets skull, om jag nu skulle glömma det senare.

Kommentarer

Anonym sa…
Det kommer att gå bra, det är lugnt! Ha en trevlig midsommar!
Nike sa…
Det gick bra! Ha en trevlig midsommar du också!

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...