Kör förbi sonen i uppförsbacken mot huset. Han ser sliten och utrråkad ut, stackarn. Det är svettigt, varmt och plötsligt drabbas jag av någon slags litet hjärnsläpp kombinerat med moderlig ömhet ... eller är det kanske faderlig sturskhet?
Ropar: Hej, kom hit! Vill du köra bil?
Han stannar, skiner upp, slänger cykeln på gräset och rusar mot mig:
- Va, menar du allvar?
- Ja, visst, Hoppa in! säger jag kaxigt och makar mig över på passagerarsätet.
Sonen tror knappt på det som sker, frågar igen: Men, hallå... hur menar du? På riktigt?
-Ja, nu kör vi säger jag men först, lite teori!
Så går vi igenom det där med koppling, gas, broms och växellåda. Ratten har han koll på.
Sådär...trampa ner kopplingen. Så ja, lägg i ettan, bra! Saktaaa... Mjukt och fint. Släpp upp kopplingen låångsamt samtidigt som du gasar försiktigt.
14-åringen hugger tag i ratten, biter sig koncentrerat i tungan och gör som jag säger. Eller nästan..
Wroam! Där for vi i iväg. En skur av grus smattrar mot garageporten och kabom, rätt upp mot den stora fläderbusken!
STOP vrålar jag, trampa ner kopplingen...Bromsaaaaa!!! Sonen garvar högt, trampar ner kopplingen och ställer sig med hela sin tyngd på bromsen 20 cm innan stammen på flädern.
Tvärnit! DÄR for jag mot instrumentpanelen..
-Ehh, så där. Bra! Det var lektion nummer 1. Vi fortsätter en annan dag (ett annat år!)
Fan ,det här var kul, säger sonen. - Häftigt! - HAHAHAHA!
Ibland undrar jag om jag är en mamma som gör pappasaker, eller en pappig mamma kanske. Allt för att jag ibland blir lite småstressad av pappabristen i det här huset, bristen på nära manliga förebilder...Hjälp, hur skall det gå?? "Söner utan fädrar kan det gå riktigt illa för, kvack kvack kvack!!!!" Så, i dag fick han "köra bil" för sin vårdnadshavare. (Var det nu någon som undrar så var det bara på bara på den egna tomten!)
Det hände för ett tag sedan att det inte räckte med mammarösten, mammatjatet. Det var då jag slog näven i bordet och röt som en stor, muskulös alfahane! Märkligt nog tystnade sonen och gjorde som jag ville...
Svettig och med hjärtklappning hörde jag hon som är jag med dov stämma morra att -NU, är jag inte din mamma, just NU är jag din PAPPA. Thats it!
Så gick jag, taggade ner, fick lite dåligt samvete och oroade mig över de skador han eventuellt skulle kunna få efter att ha vuxit upp med en så delbar, flerkönad och rytande moder?
Det gick en stund. Sen stod han där i dörröppningen med ett spjuveraktigt leende: Hej, du är en rätt sjysst mamma faktiskt, men du är en suuperbra pappa också!
Smälter, smälter och suger åt mig, flera gånger om.. Ibland är det svettigt att vara tonårsförälder men det kanske går det här i alla fall?
Ropar: Hej, kom hit! Vill du köra bil?
Han stannar, skiner upp, slänger cykeln på gräset och rusar mot mig:
- Va, menar du allvar?
- Ja, visst, Hoppa in! säger jag kaxigt och makar mig över på passagerarsätet.
Sonen tror knappt på det som sker, frågar igen: Men, hallå... hur menar du? På riktigt?
-Ja, nu kör vi säger jag men först, lite teori!
Så går vi igenom det där med koppling, gas, broms och växellåda. Ratten har han koll på.
Sådär...trampa ner kopplingen. Så ja, lägg i ettan, bra! Saktaaa... Mjukt och fint. Släpp upp kopplingen låångsamt samtidigt som du gasar försiktigt.
14-åringen hugger tag i ratten, biter sig koncentrerat i tungan och gör som jag säger. Eller nästan..
Wroam! Där for vi i iväg. En skur av grus smattrar mot garageporten och kabom, rätt upp mot den stora fläderbusken!
STOP vrålar jag, trampa ner kopplingen...Bromsaaaaa!!! Sonen garvar högt, trampar ner kopplingen och ställer sig med hela sin tyngd på bromsen 20 cm innan stammen på flädern.
Tvärnit! DÄR for jag mot instrumentpanelen..
-Ehh, så där. Bra! Det var lektion nummer 1. Vi fortsätter en annan dag (ett annat år!)
Fan ,det här var kul, säger sonen. - Häftigt! - HAHAHAHA!
Ibland undrar jag om jag är en mamma som gör pappasaker, eller en pappig mamma kanske. Allt för att jag ibland blir lite småstressad av pappabristen i det här huset, bristen på nära manliga förebilder...Hjälp, hur skall det gå?? "Söner utan fädrar kan det gå riktigt illa för, kvack kvack kvack!!!!" Så, i dag fick han "köra bil" för sin vårdnadshavare. (Var det nu någon som undrar så var det bara på bara på den egna tomten!)
Det hände för ett tag sedan att det inte räckte med mammarösten, mammatjatet. Det var då jag slog näven i bordet och röt som en stor, muskulös alfahane! Märkligt nog tystnade sonen och gjorde som jag ville...
Svettig och med hjärtklappning hörde jag hon som är jag med dov stämma morra att -NU, är jag inte din mamma, just NU är jag din PAPPA. Thats it!
Så gick jag, taggade ner, fick lite dåligt samvete och oroade mig över de skador han eventuellt skulle kunna få efter att ha vuxit upp med en så delbar, flerkönad och rytande moder?
Det gick en stund. Sen stod han där i dörröppningen med ett spjuveraktigt leende: Hej, du är en rätt sjysst mamma faktiskt, men du är en suuperbra pappa också!
Smälter, smälter och suger åt mig, flera gånger om.. Ibland är det svettigt att vara tonårsförälder men det kanske går det här i alla fall?
Kommentarer
Britta