Det heter att man vill ha engagerade föräldrar i skolan!
Vad är då det?
Det heter så tjusigt att man vill att alla föräldrar skall känna sig välkomna till skolan när som helst.
Det heter att "vi tillsammans" skall finnas där för våra barn. D.v.s. föräldrar och lärare....och rektorn förståss. "I samförstånd".
I praktiken vill man att föräldrarna sitter där man sätter dem, helst i ett hörn av klassrummet om de tar sig tid att komma till skolan. Bäst är nog om de inte kommer alls, många lärare blir störda av att han en förälder med på lektionstid.
Man förutsätter att vi har lärarrespekten i behåll sedan den egna skoltiden. Man talas till, inte med, som vuxen förälder. Det förändras inte, känslan än densamma. Häpet iakttar man sig själv. Nickandes med ett lite nervöst leende. " hoppas att jag inte gjort något feeeel nu?) Engagerar man sig inte i föräldraföreningen eller blir klassförälder är det lätt att drabbas av det dåliga samvetet. En god förälder engagerar sig. Man ser från skolans håll gärna att föräldrarna tar tag i frågor som trädgårdsdagar på skolgården, skoltröjor (utformning och inköp), ny klätterställning, vårevenemang och höstevenemang med mera.
Men sen....är det faktiskt stopp på vad man vill att en god förälder skall vara.
Om föräldrarna med sitt engagemang visar att de bryr sig om skolmiljön, trivseln i klassen, förhållandet mellan eleverna eller förhållandet mellan läraren och eleverna, frågar om genusperspektiv, mobbing, kränkande lärare, då blir det genast mer komplicerat än man anser sig ha tid eller ork med.
Jag har tillsammans med min dotters klasskamrater och deras föräldrar haft en gräsligt tuff vårtermin. Helt sedan klassen började ettan har de haft stelbenta, inskränkta fröknar med dåliga resurser att styra upp en klass på 24 st glada, energiska barn.
När det äntligen var dags att byta lärare gick de så att säga från askan in i elden. Nästa var om möjligt ännu värre. Dessutom placerades en "värsting" från en annan kommun nu i klassen. Ingenting fungerade, läraren gapade och härjade, drog alla över en kam. Såg inte individerna, var endast totalt inriktad på resultat i prov och hur långt alla kommit i matteboken. Situationen blev omöjlig, många barn for illa, var ledsna, "hatade skolan" (men inte sina kompisar) och den totala frånvaron ökade. Till sist tog vi föräldrar tag i saken. Barnen orkade inte längre och vi fick definitivt nog.
Vi har under våren träffats regelbundet, utanför skolan, med våra barn och det har varit jättetrevligt. Senast var vi på hajk i 2 dagar. Ungarna skötte sig exemplariskt, både mot varandra och mot oss föräldrar. Alla var glada och lättade. Efter upprepade möten med rektor och lärare som inte ledde någonstans kom vi med vårt krav: Ge eleverna en ny, kompetent lärare till hösten! Först sågades vårt förslag rakt av. Det var inte lärarens fel, inte skolans fel, utan barnens, hette det. Det var en så "fruktansvärt jobbig klass" och det var synd om deras fröken... Barnen hade sig själva att skylla ( vi pratar om 12-åringar!!) Sedan började skitpratet om oss föräldrar. "Jobbiga föräldrar" som påverkar barnen negativt hette det.....
Men vi gav oss inte. Gick till BUN och fick stöd. Kravet bestod, nu med hot om en officiell skrivelse till BUN (som naturligtvis hade dratt rätt ut i pressen) Då äntligen möblerade rektorn om i sitt ansikte och ett leende bröt fram "Klart vi skall reda ut det här". Samtidigt fortsatte skitpratet om oss föräldrar. Andra lärare gav sig på våra barn och de hörde hur man pratade i matsalen "Den här gruppen är så jobbig, det är föräldrarnas fel. De provocerar alla lärare för att se hur långt de kan gå"
Ingen kände igen sig. Inte vi föräldrar som fortsatte att träffas och ha såå trevligt. Inte barnen som inte kunde förstå varför alla lärare plötsligt var på dem om småsaker, som att de kom 2 minuter sent till matsalen, skrattade för högt, hade lustiga frisyrer på idrotten o.s.v.
Vi lyckades. I går träffade vi den läraren som skall ta över klassen till hösten, när de börjar i 6:an. En sån lättnad! Äntligen en riktig människa, inte en individ som skyler sig bakom den tunga lärarmanteln. Till och med rektorn såg gladare ut än på länge, även om leendet aldrig nådde ända upp till ögonen. (Hon har lite prestigeförlust att tampas med tror jag....)
Det lönar sig att vara engagerad förälder, men det kostar en hel del. Ensam förälder med problem av något slag har sällan en chans, det är min erfarenhet. Glad är jag också att snart slippa kacklet på låg och mellanstadiet. På högstadiet är det definitivt högre i tak och det finns en mer ömsesidig respekt mellan elever, lärare och föräldrar. Åtminstone här i min hålas lilla skola.
Men nu är det sommarlov....
Vad är då det?
Det heter så tjusigt att man vill att alla föräldrar skall känna sig välkomna till skolan när som helst.
Det heter att "vi tillsammans" skall finnas där för våra barn. D.v.s. föräldrar och lärare....och rektorn förståss. "I samförstånd".
I praktiken vill man att föräldrarna sitter där man sätter dem, helst i ett hörn av klassrummet om de tar sig tid att komma till skolan. Bäst är nog om de inte kommer alls, många lärare blir störda av att han en förälder med på lektionstid.
Man förutsätter att vi har lärarrespekten i behåll sedan den egna skoltiden. Man talas till, inte med, som vuxen förälder. Det förändras inte, känslan än densamma. Häpet iakttar man sig själv. Nickandes med ett lite nervöst leende. " hoppas att jag inte gjort något feeeel nu?) Engagerar man sig inte i föräldraföreningen eller blir klassförälder är det lätt att drabbas av det dåliga samvetet. En god förälder engagerar sig. Man ser från skolans håll gärna att föräldrarna tar tag i frågor som trädgårdsdagar på skolgården, skoltröjor (utformning och inköp), ny klätterställning, vårevenemang och höstevenemang med mera.
Men sen....är det faktiskt stopp på vad man vill att en god förälder skall vara.
Om föräldrarna med sitt engagemang visar att de bryr sig om skolmiljön, trivseln i klassen, förhållandet mellan eleverna eller förhållandet mellan läraren och eleverna, frågar om genusperspektiv, mobbing, kränkande lärare, då blir det genast mer komplicerat än man anser sig ha tid eller ork med.
Jag har tillsammans med min dotters klasskamrater och deras föräldrar haft en gräsligt tuff vårtermin. Helt sedan klassen började ettan har de haft stelbenta, inskränkta fröknar med dåliga resurser att styra upp en klass på 24 st glada, energiska barn.
När det äntligen var dags att byta lärare gick de så att säga från askan in i elden. Nästa var om möjligt ännu värre. Dessutom placerades en "värsting" från en annan kommun nu i klassen. Ingenting fungerade, läraren gapade och härjade, drog alla över en kam. Såg inte individerna, var endast totalt inriktad på resultat i prov och hur långt alla kommit i matteboken. Situationen blev omöjlig, många barn for illa, var ledsna, "hatade skolan" (men inte sina kompisar) och den totala frånvaron ökade. Till sist tog vi föräldrar tag i saken. Barnen orkade inte längre och vi fick definitivt nog.
Vi har under våren träffats regelbundet, utanför skolan, med våra barn och det har varit jättetrevligt. Senast var vi på hajk i 2 dagar. Ungarna skötte sig exemplariskt, både mot varandra och mot oss föräldrar. Alla var glada och lättade. Efter upprepade möten med rektor och lärare som inte ledde någonstans kom vi med vårt krav: Ge eleverna en ny, kompetent lärare till hösten! Först sågades vårt förslag rakt av. Det var inte lärarens fel, inte skolans fel, utan barnens, hette det. Det var en så "fruktansvärt jobbig klass" och det var synd om deras fröken... Barnen hade sig själva att skylla ( vi pratar om 12-åringar!!) Sedan började skitpratet om oss föräldrar. "Jobbiga föräldrar" som påverkar barnen negativt hette det.....
Men vi gav oss inte. Gick till BUN och fick stöd. Kravet bestod, nu med hot om en officiell skrivelse till BUN (som naturligtvis hade dratt rätt ut i pressen) Då äntligen möblerade rektorn om i sitt ansikte och ett leende bröt fram "Klart vi skall reda ut det här". Samtidigt fortsatte skitpratet om oss föräldrar. Andra lärare gav sig på våra barn och de hörde hur man pratade i matsalen "Den här gruppen är så jobbig, det är föräldrarnas fel. De provocerar alla lärare för att se hur långt de kan gå"
Ingen kände igen sig. Inte vi föräldrar som fortsatte att träffas och ha såå trevligt. Inte barnen som inte kunde förstå varför alla lärare plötsligt var på dem om småsaker, som att de kom 2 minuter sent till matsalen, skrattade för högt, hade lustiga frisyrer på idrotten o.s.v.
Vi lyckades. I går träffade vi den läraren som skall ta över klassen till hösten, när de börjar i 6:an. En sån lättnad! Äntligen en riktig människa, inte en individ som skyler sig bakom den tunga lärarmanteln. Till och med rektorn såg gladare ut än på länge, även om leendet aldrig nådde ända upp till ögonen. (Hon har lite prestigeförlust att tampas med tror jag....)
Det lönar sig att vara engagerad förälder, men det kostar en hel del. Ensam förälder med problem av något slag har sällan en chans, det är min erfarenhet. Glad är jag också att snart slippa kacklet på låg och mellanstadiet. På högstadiet är det definitivt högre i tak och det finns en mer ömsesidig respekt mellan elever, lärare och föräldrar. Åtminstone här i min hålas lilla skola.
Men nu är det sommarlov....
Kommentarer
Se själv vad Du skriver! Du begär att en lärare med de yngsta barnen i skolan ska få ordning på det Du kallar "24 glada barn"!! Har Du en aning om vad Du (och skolledning begär)??
Jag som jobbat som lärare i många år vet att bland 24 barn så finns inte bara glada barn utan också några lessna barn, några barn som har stora svårigheter med lärandet och säkert något / några barn med beteendeproblem av allvarligare slag typ DAMP eller dylikt. Allt detta kräver mycket uppmärksamhet av läraren och oavbrutet.
Det är näst in till en omöjlig uppgift att göra en socialt fungerande grupp av 24 barn i så låg ålder som 7-8 år. Det hjälper inte att slänga in extra fröknar och extra timmar och extra grupprum. Det blir inget gemensamt kitt, ingen gruppkänsla med så många barn och då hjälper det inte om vi vuxna vänder ut och in på oss.
Gruppen kraschar och då är det väldigt svårt att reparera i efterhand och bedriva undervisning. Om man som lärare dessutom av föräldrarna blir anklagad för inkompetens så är det kört. Barnen kommer att höra föräldrar prata illa om läraren och det syns i barnens ansikten dagen efter i skolan och det känns omedelbart i luften. Barnen är alltid lojala mot föräldrarna och kommer inte att stödja läraren i det läget. Tvärtom så kommer de omedvetet att sabotera alla försök till förbättringar.
Om jag ska vara helt ärlig så vill jag utifrån Din beskrivning av klassen lägga en stor del av skulden på eländet på Er föräldrar. Om Ni istället för anklagelser om bristande auktoritet / kompetens hos läraren hade försökt hjälpa till så hade det kanske blivit bättre. Om Ni istället hade funderat över föutsättningarna som den här läraren hade och hjälpt till att försöka få en mindre klass så kanske det också hade inneburit förbättringar.
Jag kan bara hoppas att Ni byter stil nu när barnen börjar högstadiet och tar Er del av ansvaret för barnens skolgång istället för att rycka undan mattan för de undervisande lärarna.
Inför förra skolavslutningen skrev några av föräldrarna en debattartikel som publicerades i lokaltidningen. Då blev det fart på skolledningen, mötena avlöste varandra och resulterade i att läraren fick en annan tjänst, utan "egen" klass.
Jag tror det i många fall brister i chefs- och ledarskap i skolorna och att det skapas strukturer och kotterier där den kollega som vågar kritisera och ifrågasätta snabbt blir utstött ur gruppen.
Man tillåter inte mobbing mellan elever. Fint. Men man kan inte heller tolerera den slags "mobbing" som vuxna kan utsätta barn för.
Jag vet att det finns massor av engagerade, suveräna lärare. Vi har många på vår skola. Jag är full av beundran över hur man ö.h.t. kan välja att bli lärare i dag! Men inom vilken yrkeskår det än må vara måste man vara lyhörd och ta till sig kritik. Ibland är en enda lösningen att flytta på sig, göra en rokad och sluta tjata hål i huvudet på varandra.
Det är naturligtvis inte roligt för den utsatta läraren men tyvärr...Hon var inte bra för klassen, hon var inte rätt person helt enkelt.
Syster Y: Det låter som att vi har samma erfarenheter!
Coola: Det är tragiskt när vuxna människor som går bet på sin arbetsuppgift skyller situationen på barn!
Jag har just nu varit tvungen att ha en etta med 23 elever det gångna läsåret och jag har fått använda all min erfarenhet av "vanliga barn", handikappade barn, oroliga barn, gruppbyggande osv för att fixa den uppgiften. Nu efter ett år, är det en bra klass med arbetsro och noll kroniska konflikthärdar. Men jag har fått slita hund och det hade aldrig gått om inte föräldrarna stöttat mig till 100 %. Deras stöd och lojalitet har varit helt avgörande. När jag någon gång har sviktat så har deras uppmuntran fått mig att gå vidare.
Men man kan inte bygga upp skolan utifrån att lärare har med sig i bagaget det som vi gamla uvar har av erfarenhetskunskap och förvärvad auktoritet. Skolan måste fungera även med lärare som är mindre erfarna.
Sen ska jag inte försvara alla lärare i Sverige och säga att de är lämpliga, kunniga osv. för så är det naturligtvis inte och det är skolledningens skyldighet att ingripa direkt när det inte funkar.
Men jag blir rasande över att vi som yrkeskår får bära hundhuvudet för felaktiga beslut och vettlös experimentlusta längre upp i hierarkin.