Fortsätt till huvudinnehåll

The Hepstars

Vad jag tapetserade flickrummet i Vällingby med på 60-talet. Ständigt hade han vit polotröja!

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Hepstars var första bandet jag såg "live", i folkparken i Österbybruk nån gång i slutet av 60-talet.
Och Vällingby var jag i igår minsann, närmare bestämt Vällingby centrum, svängde in där på vägen och handlade lite mat, jättefint var det med massa delikatessavdelningar utanför Hemköp.
Anonym sa…
Jag gillade Benny mest.
Dave, Dee, Dozy, Beeky, Mick and Tich. Var det så de hette - Monkeeys? En ramsa från det förgångna.
Nike sa…
Hepstars live! Det gjorde jag aldrig. Men varje ny singel sprang jag upp till Vällingby Centrum (tror skivaffären på hörnan finns kvar?)och köpte. (Var har dem tagit vägen?)
Rut: Benny var ju i längden ett smartare idolval än Svenne!
Anonym sa…
Var man från västkusten och något åt modshållet så var det bara Tages som gällde.Hep Stars var alldeles för sunigt för mig. Visst var man väldigt snäv i sina bedömningar?

Nä Tages, var mina hjältar och "idoler för livet" skrev jag i dagboken 1964. Tre år senare, högst, var det över. Svekfullt som fan.
Nike sa…
Det var nog geografin. Tages hörde jag ö.h.t. aldrig, begrep inte alls. Däremot kommer jag nu ihåg att jag diggade Ola and the Janglers (hette de så?) ett kort tag. Mest för att Ola var söt (ett kort tag) Snävt var det!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot