Fortsätt till huvudinnehåll

Regn och sol, från det ena till en och annan konstnär

G & C kom med en flaska rödtjut och ett stort persiskt bröd i går kväll. Lite av en religiös känsla infann sig trots att visiten endast var av social och vänskaplig art. Vi doppade inte heller brödet i vinet, drack bara rakt av. Men persiskt bröd inhandlat på Möllevångstorget i Malmö är så gott att jag nästan hör kyrkklockor slå. Varför har jag så långt till Möllevångstorget? Det är en upplevelse, där finns det godaste från nästan hela världen. Det persiska brödet har formen av en jättetunga...En halvmeter långt och kanske 20 cm brett. Bäst är det dagen efter, uppvärmt i rosten, med smör och apelsinmarmelad. Kan inte sluta, tar ett nyp varje gång jag passerar köket. (Tur kanske att jag har så långt till Möllevångstorget..)

B bjöd på middag, Tack för älgfärsbiffen! Den var perfekt efter en helt orörlig, nollpresterande dag som i forsande floder försvann längs asfalten ner genom gallret på gatbrunnarna....Höll på att dras med men höll mig kvar genom att ligga lågt och läsa min bok. Det gick inte att göra något annat, möjligen att bara sitta där då och fånstirra rakt ut i allt det grå med någon slags förhoppning att nu, snart, ser vi nog en strimma blå himmel igen! Men nej...

Tacksam för solen i dag. Tungmodet i går behövdes kanske, men jag trivs bättre i dag. Läser DN och äter frukost. Fastnar i en artikel om den spektakuläre konstnären Demian Hirst. Han har klätt en dödskalle med 8600 diamanter, han lägger styckade djur i stora glaslådor fyllda med kloroform och han lär vara den överlägset dyraste nu levande konstnären. Det finns människor som är villiga att betala 700 000 000 kronor för hans dödskalle!

Hade jag varit i London hade jag sannolikt avlagt ett besök på galleri White Cube. Fast jag fasar.... Att stoppa en stor haj i en glaslåda med kloroform är väl okej. Men en styckad ko?? Att han själv uppskattar att "få en smäll på käften" av konstupplevelser är lätt att förstå. Vet inte hur jag skulle komma att reagera. Visst är det härligt och häftigt att bli berörd, på alla sätt. Men att läsa om det här med styckade djur i glasburkar känns mest vulgärt och äckligt! Vet inte om jag vill bli berörd ända ut till spygränsen..

Kan inte låta bli att fundera över vad skapandet kan ge honom för slags kickar? Vad vill han uttrycka tro? Att det handlar om döden går att ta till sig. Han ser sina alster som "en djurpark" och menar att djurparker med levande djur är än mer fasansfulla än hans konstpark...

Jaja, megakänd har han i allafall blivit.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot