Fortsätt till huvudinnehåll

TV eller en kväll på Met?

Varför betalar jag TV-licensen? Vad får jag för pengarna, egentligen? Jag ser faktiskt väldigt lite på TV. Men när jag väl sätter mig är det sällan något att se. Jul- och nyårshelgen skall vi inte prata om. Jag längtade efter sköna, långa filmer, intressanta program och människor i rutan. Vad erbjöds förutom amerikanska komedier och repriser? Ingenting av värde.

Sen har vi dessa galor, den ena mer krystad än den andra. Lets dance är ungefär det värsta jag vet. Det spelar ingen roll att deltagarna är kändisar, jag förstår verkligen inte uppståndelsen! Nu är det en kommersiell kanal, jag är medveten om det men även på dessa sänds mycket mög. Stjärnorna på slottet tittar jag på. Arja Saionmaa var en besvikelse. Så självupptagen och långrandig. Magnus Härenstam är naiv som få och tjatig. Också han en självupptagen tråkmåns. Men Peter Stormare gillar jag, så klart. Det var hans dag i dag och han är ju bara underbar! Britt Ekland är också skön. Hon är som hon är. Jan Malmsjö förlåter jag för allt för att han är så begåvad och har gjort så fenomenalt mycket som är sååå bra. Det var det för denna lördagskväll. Inte ens en anständig deckare!

Min mamma var på Metropolitans föreställning av La Boheme. Jag skulle gått med dit i stället. Ja, hon var inte i New York. Men väl på vår lokala biograf, Scala, där man sände direkt från Metropolian! Mamma var lyrisk, det hade varit helt fantastiskt.

Nästa gång skall jag gå.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag hör fler som är lyriska över direktsändningarna på biograf från Met. Jag måste nog testa det någon gång. Det ska gå här nere i Bengtsfors tydligen. Det är bara några mil härifrån.
Nike sa…
Det är häftigt att kunna vara med direkt när det händer, även ute på vischan i ett så avigt litet land som vårt. Tydligen fick man också följa med bakom scenen. Min mamma är inte den som går i taket för så mycket men i går kväll var hon där uppe.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot