Fortsätt till huvudinnehåll

TV eller en kväll på Met?

Varför betalar jag TV-licensen? Vad får jag för pengarna, egentligen? Jag ser faktiskt väldigt lite på TV. Men när jag väl sätter mig är det sällan något att se. Jul- och nyårshelgen skall vi inte prata om. Jag längtade efter sköna, långa filmer, intressanta program och människor i rutan. Vad erbjöds förutom amerikanska komedier och repriser? Ingenting av värde.

Sen har vi dessa galor, den ena mer krystad än den andra. Lets dance är ungefär det värsta jag vet. Det spelar ingen roll att deltagarna är kändisar, jag förstår verkligen inte uppståndelsen! Nu är det en kommersiell kanal, jag är medveten om det men även på dessa sänds mycket mög. Stjärnorna på slottet tittar jag på. Arja Saionmaa var en besvikelse. Så självupptagen och långrandig. Magnus Härenstam är naiv som få och tjatig. Också han en självupptagen tråkmåns. Men Peter Stormare gillar jag, så klart. Det var hans dag i dag och han är ju bara underbar! Britt Ekland är också skön. Hon är som hon är. Jan Malmsjö förlåter jag för allt för att han är så begåvad och har gjort så fenomenalt mycket som är sååå bra. Det var det för denna lördagskväll. Inte ens en anständig deckare!

Min mamma var på Metropolitans föreställning av La Boheme. Jag skulle gått med dit i stället. Ja, hon var inte i New York. Men väl på vår lokala biograf, Scala, där man sände direkt från Metropolian! Mamma var lyrisk, det hade varit helt fantastiskt.

Nästa gång skall jag gå.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag hör fler som är lyriska över direktsändningarna på biograf från Met. Jag måste nog testa det någon gång. Det ska gå här nere i Bengtsfors tydligen. Det är bara några mil härifrån.
Nike sa…
Det är häftigt att kunna vara med direkt när det händer, även ute på vischan i ett så avigt litet land som vårt. Tydligen fick man också följa med bakom scenen. Min mamma är inte den som går i taket för så mycket men i går kväll var hon där uppe.

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...