Fortsätt till huvudinnehåll

Humor eller inte

Såååå glaaad! Springer omkring och tar konstiga bilder på youngstrarna, den ene mer krumryggad än den andre. Sitter de inte vid datorer, sitter de vid TV:n, hänger över ritblocket eller bara såsar med munnen full av socker i någon fåtölj. Ingen har tyll, brodyr eller nitar i dag. Alla är vinterbleka men sonen och jag har aningen vinterrosor på våra kinder. Den isande vinden från Ryssland fick sonen, som vid varje påpekande om att han kanske borde ta mössa och vantar på sig svarar "äh, det är lugnt", att trä en ica-kasse över huvudet och dra åt på vägen hem igen, för att han frös så om öronen. Jag lyckades lura ut honom. Tog moroten, som bestod i varm choklad med vispgrädde på Coffee and the bakery samt valfri bulle, och sprang före honom. Han kom! Min son är en kul kille. På riktigt. Han får mig att sätta i halsen och kippa efter luft ibland. Både morfar och pappa har nog bidragit till den komiska ådran. Nog för att jag har humor men jag kan omöjligt dra en vits! Här kommer ett exempel:

- Har ni hört den om våningssängen?

Jaha, där förstörde jag den då jag inledde med själva poängen. Samma sak har hänt ett flertal gånger.

Eller....Han ni hört att boken i Oslo är stulen? Äh, jag menar, vet ni VARFÖR boken på biblioteket i Oslo är stulen? Neej, nu kan jag: VARFÖR ÄR BIBLIOTEKET I OSLO STÄNGT? Japp, där satt den!

Det går bara inte. Hatar dessutom när andra drar vitsar. Oerhört få får mig att ens dra på ena mungipan. Stand-up komedi är ingenting för mig heller. Sååå tröttsamt. Den enda jag skrattat åt är Babben Larsson. Ett par gånger. Parlamentet gillar jag. Jag skrattar ibland rått åt Americas funniest homevideo och, nu tror ni inte att jag är klok, jag tycker att är Benny Hill var såå gubbsjukt rolig. Jaques Tatis "semestersabotören" skrattade jag hysteriskt åt första gången jag såg den men inte alls den andra gången, 10 år senare. Så kan det också vara. Monte Pytongänget är ingenting för mig.

Nej, min humor är mer sjuk, ful, oväntad. När någonting är oväntat roligt eller när det inte var meningen att det skulle vara kul, då kan det blir riktigt roligt. Skall se "Plötsligt i Vinslöv" i morgon. Det låter som någonting för mig. Återkommer med en liten rescention.

Nu återstår att lära sig alla finesser min nyinköpta kamera har. Det blev en Canon 400D. Ett litet lyft från min tidigare Canon, en AT1 från 1976. Kan man ha samma objektiv kanske var det någon som trodde??

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot