Fortsätt till huvudinnehåll

Ny kvinnosajt! - Inte för den här kvinnan!

En ny kvinnosajt. Jaha. Fick ju en liten notis i självaste DN. Kan det vara något då? En sajt av kvinnor för kvinnor, som om det i dag skulle vara något originellt. Fast förhoppningen fanns ju...Att det var någon som tänkte göra något för kvinnor som vill ha mer än bara flärd, mode, avslappningsövningar och populistiska relationstips. Så jag klickade in mig på marianova, sponsrad av ett spelbolag.

Det tog mig inte många minuter att inse att konceptet var detsamma som i samtliga tidskrifter för kvinnor till kvinnor. Eller, låter "laga mat med Linda Skugge" som ett originellt inslag? Det finns massor av bra matsajter, vem orkar se vad Skugge lagar för middag hemma hos sig. Det finns massor av bra bloggar, nättidningar med fetare innehåll och roligare layout. Mig kvittar det om det är en man inblandad!

Herre Gud! Ibland pallar jag inte det här väninneköret. I alla fall inte den här storstadsväninnementaliteten. Väninna mig hit och väninna mig dit. "Vi flickor". Det känns nästan lite förnedrande. Ja visst, jag är kvinna. Jag är väninna. Jag är mamma och har varit hästflicka när jag var liten. Ja visst. Men först av allt är jag människa.

För mig är jämställdhet lika naturligt och självklart som korvspad och rent bordsvatten. Jag tycker också samvaron med män är tilltalande. Jag spyr ibland på den här förfjantningen av kvinnor. Jag har absolut ingenting emot att det finns separata mans- eller kvinno-magasin, jag läser dem också ibland, men upprepningen på samma koncept känns såå trist och förutsägbar. Det leder ingenstans. Har man behov av grupper eller sajter för till exempel nyblivna mammor, kvinnor i försvaret eller män med torgskräck, sportbilsintresse eller som ensamseglar, kan man ju få sitt genom något sakinriktat magasin eller genom likasinnade i något forum på internet.

Jag har i alla fall inte behov av ytterligare en tjejtidning, även om den är i nätform. Inte heller har jag behov av ännu en tjejmötesplats!! NEJ TACK, kom hellre med något nytt som har förutsättningar att leda till något bättre än allt som redan finns.

Förvånades över att jag inte hittade någon mer som reagerade...tills jag hittade Mamselamsens synpunkter. Tack för det här inslaget!

Kommentarer

Anonym sa…
Vi vet ju, att det som räknas är det Riktiga Livet Med Man. Men så behöver vi små kvinnor ägna oss åt vårt ibland, tillsammans med tjejgänget. Fnissa och flamsa och byta sminktips, lära oss nya maträtter att bjuda Mannen på. Eller på dambjudningarna. Hänga med i trenderna. Pyssla med barn och relationer. Pappelina om i köket. Ge våra söta små huvuden nya frisyrer.

Jag ska genast klicka in mig på den sajten.
Väl talat!

Fler sajter för intelligenta, självreflekterande människor och färre för av marknaden förväntade stereotyper!

Tack för hoppingivande läsning.
Nike sa…
Välkommen Eric. Roligt med en man som kommenterar. Trodde bara, av någon anledning, att kvinnor hittade hit :) !!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot