Fri som en fågel ?

Jag läser en bok som bland annat ger läsaren konkreta tips på hur man blir en lyckligare människa. Jag är inte olycklig men strävar mot en förändring som tär på både humör och ork vissa dagar. Boken innehåller en hel del floskler, mycket amerikanskt förverkligadittlivprat och en hel del som hörts tidigare. Men på något sätt rör författarinnan samman alla ingredienserna på ett lättläst och väldigt praktiskt och användbart sätt. Miraklernas tid kanske inte är förbi i alla fall. Boken är skitbra helt enkelt! Det stora är att den handlar om mig!

Nog för att jag skaffat mig en hel del självinsikt med åren. Men ingenting har som den här boken satt fingret på exakt, vad problemet är. Framför allt förstår jag allt mer att jag inte är så udda, så annorlunda. Efter att ha läst Lucinda Bassetts "Befriad från ångest" vågar jag sätta ord på min oro, min vånda... på det som aldrig syns men som alltid känns. Jag har helt enkelt inte förstått att det är just så här subtilt och tärande som ångest kan te sig. Har man alltid ångest är det svårt att förstå vad ångest är och att man är drabbad. Att det tillstånd som man befinner sig i inte är normaltillståndet. Det blir en naturlig del av ens personlighet. Bara att säga det hemska ordet, ångest, har tidigare givit mig ångest. Vilket hemskt och laddat ord....Boken bekräftar mina spretiga och orediga tankar så att de plötsligt blivit lättare att förstå sig på. Hon, Lucinda Bassett, vet.. för hon har varit där. Nu har jag aldrig haft agorafobi (torgskräck) eller haft ångestattacker som hämmat mitt dagliga liv på samma sätt som Lucinda hade. Jag hade inte några panikatattacker, bara en ångestliknande uppfattning om mig själv och min omvärld. En kväljande, konstant ström av obehag och oro utan någon ände... Som en kletig hudkräm, omöjlig att tvätta bort. Kanske hade det varit bättre om jag fått ut det, fått ur mig obehaget i en attack! Nej inte jag inte. Ingen fick ana min svaghet, min inre strid. Så, jag hittade tidigt ett förhållningssätt så att ingen skulle märka något. .

Nu var det där inte helt sant. Under de senaste 2 åren har jag haft två "riktiga" ångestattacker. Det var nog droppen. Att en som jag kunde drabbas. Samtidigt bestämde jag mig för att, hur lång tid det än må ta, hitta min väg ut ur attintemåbra-träsket. Att vända skutan och börja göra sådan som är jag, som jag vill och mår väl av. Samtidigt skall jag kämpa för att skingra denna jävla ångestdimma. Det lär ta tid men jag är hoppfull. Utåt sett fungerar jag ju tillfredställande som väl är. Inom mig har jag absolut mer eller mindre goda dagar och perioder.

Jag hade inte ångest som barn. Tvärtom. Jag var modig, social och trygg. Det här började i tonåren. Det fanns en massa anledningar och människor som påverkade mig att kliva in i en delvis sluten värld som jag hade järnkoll på och sällan släppte in någon helt i. Det låter kanske hemskt. Men så var det. Dessutom förstår jag i dag att många med mig lider och har lidit av samma fenomen. Man kan kalla det ett slags försvar som uppstår när man lever under ett hot, av vilket slag det än må vara, under uppväxten eller delar av uppväxten.

Ingenting jag tidigare läst, och det är en del, har varit så mitt i prick. Så, tack för den här boken!Jag läser den långsamt och eftertänksamt. Stannar ofta upp. Känner igen. Tar till mig. Känner efter. Det är bra.

Kanske Lucindas väg är en bra väg? Mitt förnuft väser att jag får nog vara nöjd om det så bara leder till ett litet större inre lugn, något nirvana skall jag nog inte förvänta mig att finna. Men vem vet? En del av boken innehåller konkreta råd hur man förändrar förhållningssättet man dragit på sig under barndom, uppväxt och genom alla år. Jag bestämmer mig för att testa ett råd per vecka. Ungefär, eftersom det måste vara lustfyllt det här. Börjar med det som verkar enklast. Naturligtvis är det att börja bakifrån eftersom jag är så självständig att jag helt enkelt måste göra det på mitt sätt!! Så, i dag har jag medvetet tänkt minst en god och positiv tanke om varje människa jag sett och mött. De som kommit nära har jag fäst blicken på och smält iväg ett leende till. Det var inte helt enkelt när jag mötte skvallerkärringen nummer 1 i vår by eller närapå blev påkörd av en sur gubbe i en röd gammal Volvo. Det är så mycket lättare att tänka något mindre bra och bara vända bort blicken. När jag inte kom på något bra alls om surgubben i bilen hjälpte min dotter mig. Hon tyckte att han i allafall var värd en komplimang för att hans bil var så ren och nytvättad trots skitvädret. Där ser man!

Människan som skrivit den här boken heter alltså Lucinda Bassett och boken har titeln "Befriad från ångest" Jag vill ge den till en massa människor jag känner. Nämner inga vid namn, nog bäst så.

Nu är det fredag! Favoritkvällen. Snart är klockan tillräckligt mycket för att jag skall få korka upp vinpavan, langa fram ostarna och den mörka chokladtryffen.....valnötsglassen!! Men först biffen och de rostade rotsakerna! Närapå helt ångestfritt...men å andra sidan är det ingenting som "hotar". Båda mina youngsters är på sina rum, Ester snarkar mellan mina händer, till hälften på tangentbordet. Huset står stadigt i blåsten och lönekontot är just påfyllt!

Skål och trevlig helg!