På ett sätt känns det som att allt jag gör, det gör jag baklänges. Man slutar inte en fast anställning när man redan har en darrig tillvaro som ensamstående och i stort sett ensamförsörjande tonårsmorsa till två. Det rimmar dåligt. Jag har inte sagt upp mig riktigt.....bara nästan. Tjänstledigheten är beviljad och klar redan från vecka 6 och detta trots att jag inte har fortsättningen fixad än. Något nytt jobb har jag alltså inte papper på men jag tror...och hoppas.....att det ordnar sig. Meningen är att jag skall kunna fokusera mer på mitt eget, på att komma i gång med det som jag egentligen vill pyssla med. Under tiden hade jag tänkt mig att vikariera som "vanlig" syrra på olika instanser här i vår behändiga håla. Jag har vidgat mina vyer så pass att jag också kan tänka mig att då och då, om det kniper, åka till minst 3 närbelägna städer för lite timmar som barnmorska. Men bara om det kniper.
Det är faktiskt på det här sättet att jag snart blir tokig om jag stannar i vården. Om jag tvingas måla mig ännu gråare och stanna kvar i landstinget som en av många marionettfigurer styrda utav årskorta budgetar, av fler politikers smådesperata saltomotaler och bli behandlad som en liten menlös varelse i ett större spel utan eget värde.
Låter jag krass? Det är jag. Har varit med för länge. Det var roligt en gång. Att jobba som barnmorska på förlossningen på KS var nog det roligaste jag gjort. Min bästa arbetsplats. Jobbet med små, sjuka barn uppe i nordnorge, med flygtjänst som ingick var också fantastiskt spännande, trevligt och roligt. Jag har gjort mycket som för all del varit lärorikt och kul men jag kommer inte vidare. Jag har tappat "det där". Gnistan eller viljan att plåstra om. Orkar inte längre. Vill inte jobba med människor, inte ta hand om människor.
Jaha, så var det med den Florence Nightingale. Inte hade hon varit stolt över mig. Men så går det när man väljer utbildning på en höft och utan någon som bekräftar och berättar för en vilken människa man är och vad man borde satsa på.
Mina planer och drömmar var helt andra. Men modet och självförtroendet svek och jag gick en annan väg.
Jag ångrar ingenting. Är inte bitter utan glad åt mina erfarenheter och det jag ändå varit med om.
Men det räcker nu. Det räcker definitivt. Kompassen fladdrar oroväckande hit och dit men jag kan inte annat än att gå på magkänslan. Vad som kommer ut av det vet jag inte än.
Det är faktiskt på det här sättet att jag snart blir tokig om jag stannar i vården. Om jag tvingas måla mig ännu gråare och stanna kvar i landstinget som en av många marionettfigurer styrda utav årskorta budgetar, av fler politikers smådesperata saltomotaler och bli behandlad som en liten menlös varelse i ett större spel utan eget värde.
Låter jag krass? Det är jag. Har varit med för länge. Det var roligt en gång. Att jobba som barnmorska på förlossningen på KS var nog det roligaste jag gjort. Min bästa arbetsplats. Jobbet med små, sjuka barn uppe i nordnorge, med flygtjänst som ingick var också fantastiskt spännande, trevligt och roligt. Jag har gjort mycket som för all del varit lärorikt och kul men jag kommer inte vidare. Jag har tappat "det där". Gnistan eller viljan att plåstra om. Orkar inte längre. Vill inte jobba med människor, inte ta hand om människor.
Jaha, så var det med den Florence Nightingale. Inte hade hon varit stolt över mig. Men så går det när man väljer utbildning på en höft och utan någon som bekräftar och berättar för en vilken människa man är och vad man borde satsa på.
Mina planer och drömmar var helt andra. Men modet och självförtroendet svek och jag gick en annan väg.
Jag ångrar ingenting. Är inte bitter utan glad åt mina erfarenheter och det jag ändå varit med om.
Men det räcker nu. Det räcker definitivt. Kompassen fladdrar oroväckande hit och dit men jag kan inte annat än att gå på magkänslan. Vad som kommer ut av det vet jag inte än.
Kommentarer
Det är tragiskt att de här stora otympliga arbetsgivarna som landsting och kommun är, inte ska lyckas ta vara på duktiga yrkesmänniskor bättre. För alla undersökningar som görs i ämnet visar ju på att det är där de största bristerna finns.
Vore det inte roligt att arbeta på en mindre enhet där det finns större möjligheter att skapa något nytt och bra utifrån goda krafter?
Annars återstår ju alltid den utvägen att genomgå en kur i "vårdutvecklingsavvänjning" och därefter göra de ålagda timmarna, kvittera ut lönen och göra något kreativt på fritiden istället.
Tack, för din långa kommentar. Jag har ställt alla dessa frågor men har inte kunnat ge mig själv något tillfredställande svar. Jag hoppas (och tror, optimist som jag är) att jag på ett eller annat sätt skall kunna kombinera "det nya" med "det gamla". Under tiden får jag väl ta det som bjuds.
Ja, det är en sorglig historia, vårdadministrationen i vårt land. Du tillhör också det offentliga. Inom din bransch väljer man ju inte heller alltid de mest övertänkta lösningarna....
Det finns en annan tråkig orsak till min reträtt. Jag har aldrig varit på en mindre enhet än den här. Jag har inte heller någonsin varit på en arbetsplats med så lågt i tak, där det känns stört omöjligt att skapa något nytt och bra. Där finns tyvärr inte de där goda krafterna man kunde önska sig..."drive me mad"