Det var runt 0 grader men det blåste full storm. Så kom snökornen, eller isregnet kanske och la sig som en tunn, knottrig glashinna över allting. Bilen var inkapslad i tunn is, entrétrappan höll på att kosta mig svanskotan och småvägarna uppe på åsen gick inte att gå på!
Då anamade jag mitt akuttänk, det jag ibland tar till när det är riktigt jävligt av någon anledning. Stormar det skall man gå och ställa sig i stormens öga. Då är man där det är som värst och där kan det inte bli värre. Regnar det skall man absolut gå ut och bli riktigt dränkt....o.s.v. Oftast händer då det att situationen blir så på gränsen att det vänder, det som tidigare var negativt blir nu positivt! Det fungerar!
I dag bestämde jag mig för att eländets öga var mitt uppe på åsen, där det är flackt och inget som läar. Dessutom förstod jag att vandringen uppåt inte borde bli som den vanligtvis är.
Jag kom upp. Liksom klättrande i kanten, i gräset. Mitt i värsta backen strax nedanför Café Utsikten kommer en kille i 12-årsåldern på cykel! Ingen vågade sig ut på asfalten så vi trasslade oss stelfrusna och leende förbi varandra. - "Jaa, jag har rredan slatt rrunt feyrrra gångörrr". Jag bad honom vara försiktig och han lovade.
Mitt uppe på horsten, för det är egentligen ingen ås, undrade jag en stund vad jag givit mig in på. Det blåste så jag en stund var rädd att vinden skulle fånga mig och svepa med mig ut över havet. Fick luta mig bakåt för balansens skull. Mössan djupt neddragen. Händer och armar rakt ut från kroppen, också för balansens i vägrenens skull. Det från himlen kändes som småspik. Hade jag någon näsa kvar? Kände att hela min jacka hade fått ett lager av blankis, ägnade en tanke åt Mount Everestbestigarna och nordpolsfararna, de man brukar se med rimfrost och istappar i skägg och ögonbryn. Varför gick jag hit upp?
Jag tog mig vidare och ner igen. I badet efteråt var jag glad att jag gått min lilla runda och att jag valt långa alternativet.
Bättre kunde inte den här dagen bli, lugn både i kropp och sinne som varade hela kvällen lång.
PS) Nina, Om du nu skulle läsa det här inlägget där borta i Brasssssilien, så är det tillägnat dig. Bara så att du förstår vad du missar!!!
Då anamade jag mitt akuttänk, det jag ibland tar till när det är riktigt jävligt av någon anledning. Stormar det skall man gå och ställa sig i stormens öga. Då är man där det är som värst och där kan det inte bli värre. Regnar det skall man absolut gå ut och bli riktigt dränkt....o.s.v. Oftast händer då det att situationen blir så på gränsen att det vänder, det som tidigare var negativt blir nu positivt! Det fungerar!
I dag bestämde jag mig för att eländets öga var mitt uppe på åsen, där det är flackt och inget som läar. Dessutom förstod jag att vandringen uppåt inte borde bli som den vanligtvis är.
Jag kom upp. Liksom klättrande i kanten, i gräset. Mitt i värsta backen strax nedanför Café Utsikten kommer en kille i 12-årsåldern på cykel! Ingen vågade sig ut på asfalten så vi trasslade oss stelfrusna och leende förbi varandra. - "Jaa, jag har rredan slatt rrunt feyrrra gångörrr". Jag bad honom vara försiktig och han lovade.
Mitt uppe på horsten, för det är egentligen ingen ås, undrade jag en stund vad jag givit mig in på. Det blåste så jag en stund var rädd att vinden skulle fånga mig och svepa med mig ut över havet. Fick luta mig bakåt för balansens skull. Mössan djupt neddragen. Händer och armar rakt ut från kroppen, också för balansens i vägrenens skull. Det från himlen kändes som småspik. Hade jag någon näsa kvar? Kände att hela min jacka hade fått ett lager av blankis, ägnade en tanke åt Mount Everestbestigarna och nordpolsfararna, de man brukar se med rimfrost och istappar i skägg och ögonbryn. Varför gick jag hit upp?
Jag tog mig vidare och ner igen. I badet efteråt var jag glad att jag gått min lilla runda och att jag valt långa alternativet.
Bättre kunde inte den här dagen bli, lugn både i kropp och sinne som varade hela kvällen lång.
PS) Nina, Om du nu skulle läsa det här inlägget där borta i Brasssssilien, så är det tillägnat dig. Bara så att du förstår vad du missar!!!
Kommentarer
Tack för att du tänker på mej.
Just nu en jävlig god dag här borta - säger inget mer det känns på nåt sätt orättvist.
Det jag önskar är att jag kunde trolla hit dej, och att vi kunde sitta ( eller ligga) här på min veranda och ta in havet och bara prata å mysa och planera.
Så fint det varit.
Kram
Hör av mig sen när jag fått ordning på min mail.
Njut nu och hämta massor av krafter och jag lovar....du missar så lite! Möjligtvis semlorna då. Kram