Jag skall inte bara gnälla. Jag kan hissa också. Appropå dagens tv-programsutbud. Visst sänds det mycket skräp men nu har jag hittat tröstsajten och tröstkanalen. TV 4 Anytime, där man för mindre pengar än vad tv-licensen kostar, kan gå in och se redan sända program eller delar ur program, är suverän! På Sveriges Radios (låter inte det så där nostalgiskt hemtrevligt!) hemsida går det att klicka sig fram till "minnen". Finns inte de minnen man är intresserad av går det att önska sig ett sådant. I går lyssnade jag på ett radioprogram från 1959. Maud Reuterswärd intervjuar Elise Ottessen-Jenssen under rubriken "när pessaret kom till byn". Prästdottern blev senare känd under signaturen Ottar. (RFSU:s tidskrift) Elises mor fick totalt 17 barn, något som bidrog till hennes engagemang för kvinnans situation. Hon växte upp i nordnorge och reste under 20- och 30-talet runt och pratade sex och samlevnad, preventivmedel och förde utsatta kvinnors talan. Vilken kvinna, vilken människa! Oerhört intressant.
Sen lyssnade jag, medans jag jobbade någon timme, på skvalradio från 1984. Jag förpassades tillbaka till södermalm och Tavastgatan. Kände pulsen från Café Opera (ja, även jag en kort tid. Paulo Roberto var dörrvakt och köerna ringlade sig runt hela kungsan i den stora discoeran! Där var jag i orange overall med byxbenen nedstoppade i ett par cowboyboots. En liten blinkande bling-bling-lampa fäst på kragen. Håret permanentat och stort..jag menar STORT. Himmel!)Jag säger bara "Who´s gonna drive you home" (The Cars) Sådana minnen! Man kan gråta för mindre....
I dag skall jag lyssna på "radion möter Sighsten Herrgård", ett program från 1987, från tiden då han gav AIDS ett ansikte här i Sverige.
Sen lyssnade jag, medans jag jobbade någon timme, på skvalradio från 1984. Jag förpassades tillbaka till södermalm och Tavastgatan. Kände pulsen från Café Opera (ja, även jag en kort tid. Paulo Roberto var dörrvakt och köerna ringlade sig runt hela kungsan i den stora discoeran! Där var jag i orange overall med byxbenen nedstoppade i ett par cowboyboots. En liten blinkande bling-bling-lampa fäst på kragen. Håret permanentat och stort..jag menar STORT. Himmel!)Jag säger bara "Who´s gonna drive you home" (The Cars) Sådana minnen! Man kan gråta för mindre....
I dag skall jag lyssna på "radion möter Sighsten Herrgård", ett program från 1987, från tiden då han gav AIDS ett ansikte här i Sverige.
Kommentarer