Fortsätt till huvudinnehåll

Nike Hissar!

Jag skall inte bara gnälla. Jag kan hissa också. Appropå dagens tv-programsutbud. Visst sänds det mycket skräp men nu har jag hittat tröstsajten och tröstkanalen. TV 4 Anytime, där man för mindre pengar än vad tv-licensen kostar, kan gå in och se redan sända program eller delar ur program, är suverän! På Sveriges Radios (låter inte det så där nostalgiskt hemtrevligt!) hemsida går det att klicka sig fram till "minnen". Finns inte de minnen man är intresserad av går det att önska sig ett sådant. I går lyssnade jag på ett radioprogram från 1959. Maud Reuterswärd intervjuar Elise Ottessen-Jenssen under rubriken "när pessaret kom till byn". Prästdottern blev senare känd under signaturen Ottar. (RFSU:s tidskrift) Elises mor fick totalt 17 barn, något som bidrog till hennes engagemang för kvinnans situation. Hon växte upp i nordnorge och reste under 20- och 30-talet runt och pratade sex och samlevnad, preventivmedel och förde utsatta kvinnors talan. Vilken kvinna, vilken människa! Oerhört intressant.
Sen lyssnade jag, medans jag jobbade någon timme, på skvalradio från 1984. Jag förpassades tillbaka till södermalm och Tavastgatan. Kände pulsen från Café Opera (ja, även jag en kort tid. Paulo Roberto var dörrvakt och köerna ringlade sig runt hela kungsan i den stora discoeran! Där var jag i orange overall med byxbenen nedstoppade i ett par cowboyboots. En liten blinkande bling-bling-lampa fäst på kragen. Håret permanentat och stort..jag menar STORT. Himmel!)Jag säger bara "Who´s gonna drive you home" (The Cars) Sådana minnen! Man kan gråta för mindre....

I dag skall jag lyssna på "radion möter Sighsten Herrgård", ett program från 1987, från tiden då han gav AIDS ett ansikte här i Sverige.
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Vid den tiden, men framförallt ett par år innan, hängde jag också en del på Café Opera, kanske sågs vi någon gång utan att veta om det. Sighsten såg jag ofta, han var bekant med min modellkompis. Och till Tavastgatan flyttade förstås en av kollektivmedlemmarna, han bor nog kvar än.
10:15 fm
Nike sa…
Jag bodde i nummer 18, tre trappor upp. Sedemera med utsikt mot gården där krogen ..... hette den "De fyra stånden" ??(hihihi) hade sin uteservering.
10:36 fm
Anonym sa…
29 bodde min kompis på, han bor kvar än i samma hus. Det måste vara nära.
8:42 fm
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna
Skicka en kommentar
Läs mer

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är
Skicka en kommentar
Läs mer

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot
4 kommentarer
Läs mer