Fortsätt till huvudinnehåll

Till slut blir allt optimalt ändå

Har massor av bilder i min mobil men överföringen till datorn har inte fungerat på flera månader och jag har inte haft ork att ta tag i saken. Det är alltid saker att ta tag i....fixa, laga, ordna, byta, greja, styra upp. Ibland kräks jag på alla dessa små vardagsliga ting som det måste läggas tid på för att de skall fungera!! Jag vill trycka på en knapp och så skall saker gå. Stöön, denna inneboende jävlighet i tingen!! Så, mobilen har fått vänta. Väntat har också kablarna från fiberoptikmottagaren fått göra. Det innebär att vi fortfarande bara har en kabel till en TV. Ibland är kabeln borta och jag får följa ena änden för att se vart den tar vägen, vanligtvis in i sonens rum. Son och dotter kör med kablar till routern, jag kör trådlöst som väl är. (Det är förvisso bra, då har jag någorlunda koll....)Men alla dessa kablar gör mig annars vansinnig. Än mer jobbig är tanken på att åka och köpa splitter och nya kablar, en massa, långa metrar. Ännu värre blir det när jag tänker på att dessa kablar skall fästas upp och ner, fram och tillbaka. Dessa små sladdhållare gör mig också galen. Pillrigt. Svårt att träffa just bara den pyttelilla spiken med den stora hammaren! Så det blir inte av. Inte än, inte än.... Elgrejor har jag för övrigt ett ansträngt förhållande till.
Vidare så behövs några dörrhandtag skruvas fast, den nya väggtelefonen skall monteras på väggen, sopkärlen sättas på plats, IKEA-byrån till sonens rum monteras ihop, cykel nr 1: fixas punka på. Cykel nr 2: också fixa pyspunka på. Gamla digitalkameran: fråga någon varför objektivet fastnat i utåtläge. Veden som skall klyvas men jag måste åka och hämta själva klyven först. Glödlampan till spiskåpan (skitjobbig, måste skruva av ett lock först, dessutom komma ihåg att köpa rätt lampa) jag har lagat mat i ledsyn några veckor nu.

Små ting men så många. Nä, ibland får allt vara. Rätt vad det är kommer det en dag när jag är på exakt rätt ställe eller har exakt rätt verktyg framför mig och dessutom är mätt, nöjd och utsövd. Det kan ta mer eller mindre lång tid men ingen mer blir lidande än jag som tur är. Mina barn är i en ålder när de ändå går med både skygglappar och inåtvänd blick. Är bara kylskåpet välfyllt, datorer och tv fungerande och om lyset på toa funkar, verkar de helt nöjda.

Jamen, kanske jag bara är rätt ungdomlig i min inställning när allt kommer omkring???

Kommentarer

TrickyTricky sa…
känner igen känner igen känner igen....suck, men kommer samtidigt ihåg att det var ännu värre att ha en karl hemma som inte heller kunde fixa.
Jag och väninnan är helt övertygade om att vi hade blivit otroligt mycket lyckligare om vi gift oss med varsin snickare !!
En händig man, ett himmelrike för en händig man !!
Anonym sa…
Men tror ju att andras karlar går omkring i mystofflorna och fixar med sladdar och glödlampor hela dagarna när de egentligen tittar på sport på tv eller sparkar på däcken till grannens nya bil. Min ugnslampa behöver bytas sen ett par månader, men först måste jag rengöra ugnen för jag kan inte få loss höljet och kan inte be om hjälp utan att skämmas. Det lilla jag bakar bakar jag i skumme.
Nike sa…
Det slår mig just att min ugn hade nog belysning tidigare...?

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot