torsdag, augusti 31, 2006

Att vara trött

Förstår fortfarande inte... Denna förlamande trötthet.

Tror att jag är på väg, går så fortare och längre, sover mindre och hjärnan drar igång för fullt. NU, är jag tillbaka.

Något jäklas. Sover sämre igen, vaknar med huvudvärk, det snurrar. Vaknar inte trots kaffe, yoga och långsam start. Får lägga mig efter att ha plockat undan frukosten...Frustration...är ledsen!
En vän sa, "du måste nog tillbaka till jobbet, du blir säkert piggare då"

Det är inte så. Jag har viss struktur på dagen. Jag gör saker, jag håller i gång. Jag vilar regelbundet mitt på dan. Jag kommer ihåg hur det var...

Ibland kan jag inte röra mig. På väg mot dammsugaren stannar jag - svajar, det fladdrar för ögonen, susar i öronen...knappt hålla mig på benen. Det är obehagligt, jag orkar inte, kan inte. Otroligt att jag kunnat bli så här av mental utmattning...eller? Det är det jag någonstans inte helt begriper men alla prover har varit bra!

Utom blodtrycket. Men jag sprängs inte längre.

I över 1 år gick jag omkring med huvudvärk, yrsel och en total och förödande utmattningströtthet inom mig. Jag grät när jag körde till jobbet. Jag grät när jag körde hem. Hur jag än sov så blev det inte bättre. Jag tappade min tidigare simultankapacitet, blev grå och långsam. Lågpresterande - för jag kunde inte annat. Ändå fortsatte jag, utan en enda sjukdag. Jag jobbade intensivt mellan 8-17. Skötte hem, barn med allt vad det innebar och skrev på kvällar och helger...
Öste i mig vitaminer, rosenrot, fiskleverolja och ginseng. Joggade, började med yoga...

Ingenting hjälpte.

Egentligen började det för över 10 år sedan. Jag tog på mig för mycket, mitt i graviditet och amning. Tänk om jag vetat bättre då, fattat... Men gjort är gjort och här är jag nu. Mer än mitt i livet, tröttare än någonsin och på väg mot en ny fas i mitt liv.

Börja om... Det orkar man inte längre. Men, jag är på väg och jag måste...

Det gäller liv eller död, vem förstår det?

Hur förklara?

Det är så mycket som är så bra och som lyfter.. Det är så skönt att leva och mina barn ger mig kraft, dessa fantastiska halvstora människor.

Alla tårar är inte av sorg längre

Hoppfullt, hoppfull!

Jag fick en sång

Jag fick en sång. Han sa att den här passade med hur jag såg ut....

"a sailorman´s hymn" med Kamelot.

Den är fin.....

I går fick jag en vals...

Hm...

onsdag, augusti 30, 2006

En flirt "made my day"

Jag har blivit flirtad med, tänk..

Mindfulness

Inser att jag hela tiden måste vara förberedd, steget före. Aldrig släppa taget helt. Jag var på gång, då i våras när krampen om hjärnan började släppa. Det hände något, jag fick en lugnare kontakt med mig själv, blev säkrare och tryggare i vem jag var, vad som skett och vilken väg jag skulle välja. Det fick mig till och med så klar att jag förmådde mig att backa från en avdomnad relation. Jag bad honom gå. Han förmådde inte möta mig. Det gick inte. Jag har inte ångrat mig, även om jag sörjer att det blev så fel och att det inte gick. Det var rätt.

När det var som värst, stressen och det akuta med panikångesten och efter den första lamslagna tiden började jag med små korta stunder, sittande, där jag andades och kände med varje andetag. Alla störande tankar eller känslor lyftes vänligt med bestämt bort och jag återgick till mitt fokus, hur det kändes i kroppen när jag andades.

I början var det svårt ens i 2 minuter. Jag satt i 5 sen kröp det i hela kroppen. Efter vart kunde jag sitta längre. Det var skönt. Jag fortsatte. Det finns en term inom kognitiv psykoterapi, mindfulness! Det fungerade. En stressad själ som jag var har inte ens ro att lägga sig på golvet och sätta på en avslappningsskiva. Tar för lång tid. Ligger och studsar. Men det här - en slags meditation light! Det händer saker. Läs mer i bifogad länk.

http://www.kognitiva.org/Mindfulness.html

I en tid av separation glömdes stunderna i soffan bort. Några veckor senare började oron, fladdret, stressen och illamåendet. Sista månaden har varit jobbig.

Nu har jag börjat igen. Lite, bara korta stunder ibland. Redan känner jag nyttan. Det är skönt. Jag gör rätt.

Jag har gjort mycket rätt i år.

tisdag, augusti 29, 2006

Det gäller att "hänga" med

Fixade till min morgon riktigt bra, kanske är jag på väg trots allt? Det började, som det fortsatte, i moll. Vet inte vad jag vill, vad jag tänker på i dag eller hur jag mår. Kan inte skriva, har ínte promenerat.

Nöjd med min mammadag, vilket är viktigast. Lagade våfflor med ägg och dinkelmjöl till frukost, var hemma med varma bullar i ugnen när båda kom från skolan. Har skojat och busat med 13-årige sonen som i går eftermiddag bestämde sig för att han skall börja med "häng". Så, han drog ner brallorna till halva rumpan, speglade sig nöjt i två timmar, drog handen genom sitt nyklippta hår. -"FAN, jag är ju snygg!!"

Sen jagade jag honom genom huset för att dra upp brallorna. Han skrattade rått och sa -"Ja nuru, nu börjar det, min tonårstrots - REVOLUTIOOOON!

I love him, trots "hänget"

Det sista..

Man vaknar och konstaterar att det är morgon. Man går upp och sätter på kaffet, blaskar kallt vatten i ansiktet, gör några solhälsningar och väcker barnen. Man lagar våfflor med ägg och dinkelmjöl till de som skall till skolan, brer tjockt med brunost på grovbrödmackan som toppas med en bit persika. Mjölk i kaffet och sen kan man sitta ner och vakna, njuta lite trots alla grå moln inne och ute. Man plockar fram allt det bästa, tänder ljus, skojar med morgontrötta barn, läser högt ur tidningen och sköljer ner mackan med den sista kaffeslatten. Man vinkar hej då till sina telningar, går in i huset och ser allt som skall göras. Häller upp lite mer kaffe, sätter sig i den lilla soffan och - bryter ihop.

Tårarna blandar sig med kaffet, jag surplar och spiller på morgonrocken. Inom mig har sorgen växt och fyller hela bröstkorgen. Jag sprängs. Hulkar och spiller ännu mer.

Kognitivt var det

- ok, vad handlar det om? Är det L? vill du verkligen ha honom tillbaka då Nike?
Svar: Nej.
Fråga: Kom ihåg allt det du inte vill ha, som inte var bra
Svar: (Tystnad)

Går till datorn, drar igång Photoshop - där är han.

Jag känner ingenting. Kommer ihåg då när vi gick där, på väg till morgondoppet förra sommaren.

Plötsligt vet jag hur det kändes när jag stapplade efter dig och bredvid dig på den smala stigen mot hamnen. Det var du och jag, men ändå inte. Var och en för sig trots att vi gick bredvid varandra. Då, trodde jag att det var bra. Jag försvarade dig så länge...( som en idiot för att jag har separationsångest?? ) "Man skall gå bredvid varandra genom livet, inte klängandes på varandra" Försvar bara, för att jag gick där med dig. Du, glad och trött, distanserad, skojande och kallpratande.

Jag tittar på dig och ser din rädsla, din oförmåga men också ditt varma, sympatiska, lugna väsen. Som jag trodde att jag älskade. Som jag trodde värmde mig av kärlek när det faktiskt var av skamlig insikt över att du inte ville vara där, bredvid mig.

Jag känner mer inom mig i minnet, i fantasin än när jag ser på kortet. Hur kommer jag att känna när jag träffar dig nästa gång.

Känner mig lättad. Det är en lättnad att slippa dig, slippa låtsas, slippa hoppas! Du har inte precis förtjänat så mycket mer av mig.

Minns den dagen det sa stop. När vägbanan rörde sig framför bilen, när alla ljud blev till skrik och gnissel. Hur jag höll krampaktigt om ratten, förtvivlat andades yogaandning, fumlade efter telefonen i fickan och ringde dig -"Snälla, prata med mig. jag måste ha kontakt, vet inte om jag klarar att köra hem"

Hur du, snäll och tillmötesgående som alltid, svarade att -Ja, visst. Inga problem!"
När jag kom hem till dig fick jag en flyktig kram. Vi fikade med TV:n påslagen (som alltid).

I dag förstår jag att jag råkade ut för panikångest. Det låg strax under ytan i 2-3 veckor. Kunde inte göra något som fick mitt hjärta att slå lite fortare, då kom paniken. Det räckte med att tömma diskmaskinen i början, sen fick jag lägga mig, helt slut. Jag var rädd, lite chockad...kunde inte gå långt, högst ner till stora vägen den första tiden. Tvingade mig ut till sist, kände pulsen, stannade och kallsvettades, gick vidare. Så småningom gick det bättre. Jag gick längre sträckor, vågade mer. Vilade varje dag flera timmar, andades, gjorde min lilla yoga, skrev, vilade igen, promenerade. Skrev mer. Kunde inte tänka. Hade fullt sjå med att få vardagen med mat, barn och hem att fungera. Kunde inte gå själv och handla de första veckorna. Berättade för sonen som var snäll och gick med. Knogarna vitnade runt handtaget på kundvagnen. Fick stanna och böja mig över vagnen mellan varje varugång. Tvingade ner andningen, såg inte uppåt i rädsla att alla varor skulle ramla över mig. Som då, när det brakade, på Intersport.

Så vad gör man då när dagen börjar som beskrivet, när allt är skit och man har kaffe över hela morgonrocken. Jo, man tillåter sig att gråta och lätta på trycket men sen tar man ta sig tusan vidare och fortsätter snacket med sig själv. Inte fastna i någon sentimental smörja, lära sig något.

Snyter näsan och tittar ut bort över havet där solen glittrar i ett mörkblått vatten. Det här var det sista, tänk att det fanns något kvar som ville ut. Jag är defintivt klar.

Så, man torkar ansiktet, tar en dusch, sätter på mer kaffe och tänker att GUUUD, så jag tar i ibland, men det hjälper faktiskt. Det hjälper att gå in i varenda liten skrynkla, det hjälper att böla, boxas ( i garaget!!!) och snacka ifrågasättande med sig själv. Jag är botad, egentligen var detta över för 1,5 år sedan, det vet vi båda.

Gick tillbaka till kontaktförmedlingen på internet. Det tog 10 minuter och kostade nästan 300 kr och anledningen var ett par intelligenta ögon!

Väntar...

måndag, augusti 28, 2006

Sirap

I dag har jag röntgat huvet

Hoppas de hittar en svult eller en sjukdom som går att operera bort

Sen, när jag vaknar ur narkosen är allt bra, alla oroshärdar försvunna och allt är som det skall vara. Lugnt och tryggt, jag är glad, lyckligt förälskad och har god ekonomi!

Fast, det är bara mina bihålor man röntgat . Fick ligga ner med fastspänt huvud, kördes så in i en stor rund apparat, en datortomograf. Det tog 2 minuter.

Fortsatte till Väla. Gick runt där i två timmar, åkte in till Helsingborg, parkerade dyrt och promenerade upp till doktor E. Samtalsterapi, över en timme. Hon är strukturerad.

Det är inte någon bra dag i dag. Varför är vissa dagar så här? Varför går det bakåt igen? Är tillbaka på ruta 1. Fladdrar oroligt fram och tillbaka, tics, okoncentrerad, ledsen..känner mig folkskygg och bedrövligt asocial. Vill ingenting. Försöker kamouflera mitt tillstånd genom att sträcka på ryggen och se stark, extra lång och självsäker ut. Får syn på mig själv i ett skyltfönster. Hjälp. Jag ser hur hon mår. Hur hon krymper.

E. ringer. Är låg och ledsen hon med. Förstår inte varför, känner att hon alltid blir låg i augusti. Vi får starta klubb.

Solen skiner ibland, det blåser och havet skummar vilt. Plötsligt anfaller ett tungt mörkt regnmoln och ett våldsamt skyfall vräker ner över oss, allt blir dränkt. Konstigt väder.

Det passar in

Som att klaffsa runt i sirap, med huvudet, tankarna och bilhålorna fulla av osunt klet...

lördag, augusti 26, 2006

TICS

Jag har tics. Nu var det sagt.

Det är som en gammal efterhängsen släkting, en sån man inte kan göra sig av med.

Välbekant..lika störig som alltid. Nu var det länge sen, mer än ett halvår. Så det kan ju inte ha med stress, panikångest eller sorg att göra. Vad som utlöser vet jag inte helt säkert. Klart är att jag blir nervösare av att hålla på med mina tics. Det kan vara omvänt. I perioder när jag varit oroligare, så måste till sist överladdningen ut. Då börjar det. Ungefär som om man öser på elektricitet in i en transformator eller någon maskin. Jag kan tänka mig att det till slut inte får plats mer. Det börjar spraka, slå gnistor..det kan till och med explodera kanske. Så är det med mina tics. En slags överflöd som måste ut.

Min väninna V. gratulerade mig när jag berättade att jag hade tics!! Skumt... tänkte att hon har hört fel.... Det visade sig att hennes dotter hade haft tics och att V. var väl påläst, hon försökte inte försköna eller släta över det faktum att jag gick runt och lät som en jättehöna! Eftersom V. är läkare, tillika skolläkare så var jag ju tvungen att ta in det hon sa. Jag tog det som en komplimang och för första gången i hela mitt liv gick jag hem och kände mig stolt.

"Jag har minsann tics!"

Det hade aldrig hänt förr. V. sa att det tydde på att jag hade ett rörligt intellekt och att det var stor aktivitet där inne under pannbenet. Det var bara överskottsenergin som behövde komma ut.

Vilken tjusig förklaring, den har jag burit med mig sedan dess!

Så kommer dessa perioder, som startade när jag var i 11-12 årsåldern. Den gången hummade jag och stötte ut luft med struphuvudet...Min pappa sa åt mig att"låta bli". Det kunde jag inte. Det fortsatte. Ibland gapade jag återkommande. Lite jobbigare. Ibland gapade jag och utstötte små skrik (Det värsta, som väl är bara i några få perioder när det var som värst i 17-18 årslåldern!! ) Ibland blinkade jag, gjorde högre grymtningar, stönade, gjorde ljud med tungan och.....tja.

Det gäller att ha humor

Fast hur kul var det här då? Här försökte man vara cool i Gul&Blå:s V-jeans, syntetpäls och crushlacksstövlar - och så lät jag underligt och gjorde ocoola grimaser !

Kompisarna förstod ingenting, jag förstod ingenting. Ingen förstod någonting. Min mamma tog mig till psykolog. Jag begrep inte varför, trodde hon det var något fel på mig? Där fick jag rita en fånig teckning. Jag var 13. Sen sa psykologen, vänd mot mamma, att "det är inget fel på din dotter". Nehe, så bra. Fick aldrig någon ytterligare förklaring och fortsatte med mina tics. De blev en del av mig.

Jag har en lindrig form, men kronisk. Har aldrig velat prata om det för då kan det starta, då blir det värre. Märker när jag sitter och skriver om det att jag mina "gamla läten" knackar på dörren.. HAHAHA, lyteskomik, hur skall man annars förhålla sig till något så LÖJLIGT?

Är jag onormal? Vem är i så fall normal? Har inte alla människor i själva verket någon egenhet för sig? Jag tror att vi är långt ifrån stöpta i samma mall, även om vi alla är människor med hjärtat till vänster, armar ,ben, två ögon och hår under armarna. Samhället, skolan, politiken, alla förstärker de känslan av att vi är så himla lika. Det gäller att inte avvika, det gäller att passa in. I själva verket tror jag nog att vi alla har lite av antingen ADHD, DAMP eller autism... inte är det svartvitt, det finns grader av allt. Vem avgör vad som är sjukt? Samhällets uppgift är att anpassa alla till samället för samället anpassar sig inte till individen.

Och, för guds skull människa, gör som alla andra. Klä er som alla andra, följ strömmen. Utbilda dig, ta studielån, åk gärna utomlands något år men inte mer, gå med i en bokklubb, träna - helst på gym, ha några förhållanden, gift dig i lämplig ålder och skaffa barn. Stöt dig inte med omgivningen. Sköt dig och se till att du får ett jobb så du får banklån till villan och bilen. Följ strömmen. Bekräfta dig själv tillsammans med väninnorna när mannen dröjer kvar allt längre på jobbet. Klä dig som de andra, se till att du har råd med märkeskläder, helst en Canada Goosejacka, även om det är fejk. Vårda ditt språk, rök inte, drick måttligt med alkohol, använd solkräm, flytväst och öronsnäcka till mobiltelefonen. Stick inte ut. Visa att du har pengar men prata inte om pengar. Har du inte pengar, låtsas att du har. Köp hellre ett par Nudejeans än att betala telefonräkningen den månaden. Låt inte konstigt, ryck inte med axeln eller snurra på ögonen.. Halta heller inte, se åtminstone till att det går över. Säg aldrig upp dig. Se till att din man är trogen. Skilj dig inte, gör ingenting som kan äventyra din ekonomi. Om du gör det, se till att du verkligen är alkoholist, hemlös, krigsskadad invandrare eller outbildad, håglös överviktig förortskvinna. Så du passar in i socialkontorets, försäkringskassans och arbetsförmedlingens mall. Så du blir omhändertagen. Men låt inte konstigt, berätta inte att du inte går på linjerna mellan gatstenen på trottoaren, att du kontrollerar varje toalett 2 ggr innan du åker hemifrån eller att du måste slå till vänster smalben om du råkar slå dig på det högra. .

Nu har det hållt på i en vecka. Jag blir andfådd, det är jobbigt. Låter inte högt men sitter man bredvid mig hör man naturligtvis. Min son sa -"OJ, nu var det mycket". Mina barn skrattar åt mig. Min dotter har också tics. Min son visar tendenser , så visst är det ärftligt.

Såg ett program om Tourettes syndrom på TV häromdagen. Det är ju ingen tvekan om att den varianten av lindriga tics som jag har, är släkt till denna förfärliga sjukdom. Jag stängde av programmet efter en stund. Blev plötsligt rädd att jag skulle förvärra mina tics och börja skrika könsord!! HerreGud! Skrattade hysterikskt åt en ung kvinna som skulle flyga till USA. Vid incheckningsdisken ropade hon högt och flera gånger - "Bomb, bomb.....bomb". Hennes mamma dog nästan. Killen bakom disken, ja....

Jag stängde av.

Mina tics är under kontroll. Jag har "bara" lindriga vokala tics, ingenting annat. Annars är jag kanske helt normal!? Eller? När jag tänker på det tror jag att de startade just då, efter att jag sett programmet för några veckor sedan. Det är nog ett år sedan senast. Det enda jag kan vara säker på är att det kommer tillbaka. Jag kan inte stänga av det med viljekraft men jag vet att det läker ut. Så är det bara. Det här är jag.

fredag, augusti 25, 2006

Jag mötte jultomten

Fan också...det slår till när jag minst anar det. Sorgen, ilskan, frustrationen....kände det i hela kroppen, kunde inte fokusera på någonting i dag. Åkte upp på åsen, ställde bilen och gick, gick...fortare. Den låga kvällssolen gjorde skuggorna från träden långa och färgerna på åkrarna varma och intensiva. Mycket är skördat. Det är fredag kväll och inga traktorer hörs. Några höns, en katt....så, tvärs över några åkrar ser jag jultomten komma gående. Ja, i rött och med långt vitt skägg!

Vi närmar oss varandra, jultomten och jag. Efter en stund ser jag att tomten har stavar. Inte så konstigt, han är väl gammal och har svårt att gå? Vi analkas en korsning. Mitt ute på fälten, bland sädesslag, humlor, hönor och lärkor.

Nu ser jag att jultomten har solglasögon och keps. En havrefärgad huvudbonad som inte gick att se på långt håll. Hans röda träningsoverall lyser i klaraste rött. Jackan har han uppknäppt över en kritvit T-shirt.

-"Hej, hej" hälsade han glatt.
-" Hej, hej sa jag lika glatt...Vet du, när jag såg dig från andra sidan ängen var jag övertygad om att det var jultomten jag såg"
Jag förklarade varför, att den vita tröjan lyst som ett långt vitt skägg.

Vi fick en trevlig pratstund, greven och jag. Det var några år sedan vi träffades här på åkrarna i Lya. Den gången gick jag med min mammas svarta labrador. Greven undrade om jag brukade vaxa hunden, eftersom den var så blank!

Pratstunden med jultomten fick mig att må bra, jag förstod att det inte var värre i alla fall. Nu kunde jag sortera mina känslor och tankar på väg tillbaka mot bilen. Jag konstaterade innan jag körde hemåt att ja, visst sörjer jag L. Visst saknar jag det som var bra och att han fanns där bredvid. Men var det kärlek? Knappast....möjligen anade jag möjligheten och lät mig nöjas med det...

Förbjuder mig att längta efter honom. Han hade inte det som jag trots allt behövde i en relation, han kunde inte plocka fram det... Det finns fler sexiga, varma, intelligenta, sympatiska män, som dessutom har mod, vilja och engagemang att rodda ett förhållande tilllsammans med mig, åt rätt håll... eller??

Tack, "jultomten" och godkväll. Nu skall jag dricka vin och umgås med trevliga vänner!

Fiber TV !

Ofta ifrågasätter jag mina barns val av TV-program. Sedan den fiberoptiska kabeln drogs in i huset för 9 månader sedan har vi ofta och intensivt diskuterat alla de olika typer av program som plötsligt skjöljde över oss.

Barnen var saliga och fjärrkontrollen gick varm. Som mamma insåg jag snart att här gällde det att ge och ta. Det blev många stop och nej, men också en hel del ja visst och underhållning, för oss alla tre skulle det visa sig....

Motsträvigt finner jag nu att också jag har kapitulerat inför ett par höjdpunkter. Så, jag erkänner att vi ser på "americas most funniest homevideo" nästan varje dag. Oh dear... ser det som några minuters daglig skratterapi. Det är visserligen inte kul att se små barn trilla omkull och slå sig eller när djur gör sig illa, men merparten av det som visas är bara dråpligt och sanslöst kul!

"Det är klart att det är bra för mina må-bra-hormoner!"

Vad gäller barnen. Tja, det är inte lätt...Vad är ok att titta på och vad är inte ok? Hur mycket är ok att titta på TV? Hur gör andra med datortider? Växande, större barn - snart tonåringar båda. Vad är bäst. Gör jag rätt? Får lita på att min urskiljningsförmåga och mitt förnuft gör någorlunda rätt...vi (Jag, barnen tycker mest att jag stör!) har åtminstone påbörjat en ifrågasättande, kritisk hållning till vad vi ser och tar till oss, lägger vår tid på. Förhoppningsvis går lite av allt detta in så småningom...Det gäller hur som helst att jag är intresserad och hänger med!

Amos Oz

Veckans intryck.
Gjorde utan tvekan den palestinskfödde författaren Amos Oz. Den israeliske författaren lever med sin familj i Arad i Negeveöknen. Nyligen var han i Stockholm för att presentera sin senaste bok "Hur man botar en fanatiker". I en intervju som gjordes av Lydia Capuliccio berättade han om sin syn på fanatism. Han menar att fatatism /fundamentalism – på båda sidor – är hindret för fred i Mellanöstern. Botemedlet är humor, sans och nyfikenhet.

Citat: "Fanatiker har ingen humor. Fanatiker är ofta mycket sarkastiska. Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv. Humor är förmågan att se sig så som andra kan se en. Jag har aldrig sett en människa med sinne för humor bli fanatiker. En annat motmedel är nyfikenhet. – Barn är alltid nyfikna. Och nyfikenhet är grunden för all utbildning, all kunskap. Men nyfikenheten undertrycks ofta av skolsystemet och betraktas som ett tecken på omognad och fåfänglighet"

Amos Oz fick mig att stanna till. Jag bar honom med mig hela dagen. En sån briljant klarsyn. En knivskarp intelligens och utstrålning. Det vore en dröm att ha honom som - gudfar t.ex! Tänk att få sitta i fåtöljen bredvid, tända en brasa, svepa filten om sig och bara lyssna, ta in...Jag vill höra mer. Måste låna hans böcker! Varför finns det så oerhört få svenskar som gör ett lika stark och äkta intryck?

onsdag, augusti 23, 2006

"Sex och Lucia"

Såg en fantastisk film i går kväll..ja, natt.
Tänkte se lite nyheter men på tvåan hade en spansk film börjat och något fick mig att stanna här...efter en stund var jag fast. Lät mig förtrollas och förföras av denna poetiskt vackra film. Visst, en skruvad historia. En film om kärlek och åtrå. En sexig film! En massa människor vars öden drar sig mot varandra ( visar det sig ) Deras liv vävs samman och i mitten står den vackra servitrisen Lucia. Vackert. Vackra miljöer, vackra bilder, vackra människor.... vackra känslor även om filmen egentligen var ganska svart och fylld av sorg.

Underbar, se den.

Slog upp regissören, som visade sig vara Julio Medem.
Fann att han var värd att visa upp på bild!! S(e ovan!)

måndag, augusti 21, 2006

Idealisten


Funderar på vad en idealist är? Att det är en människa med höga ideal är klart, så höga att han har svårt eller är oförmögen att se verkligheten i dess rätta sken...Han har svårt att se sig själv i verkligheten, utan den inre bilden av hur det borde vara, som ett skynke framför sig. Han har svårt att ta verkligheten till sig med allt vad den innebär därför att han alltid väntar på att hans ideal skall visa sig och få honom att ta till sig verkligheten.

Det kan vara i mycket. I kärlek t.ex. Han har bilden av idealkvinnan klar för sig, han har bilden av idealförhållandet som en drömbild inom sig. Hans ideella väder är sol och värme, något annat tar han inte till sig, vägrar anpassa sig till det klimat han lever i. Han har en idealbild av sig själv, den kämpar han dagligen för att upprätthålla. Han har sina bestämda åsikter och det är ett ideal i sig att vara kreativt flexibel så till vida att han håller alla möjligheter öppna, även i diskussionen. Han bär sin idealvärld inom sig och i väntan på att den skall omsluta honom granskar han distanserat och kritiskt verkligheten och de människor som kommer honom nära med lupp. Han tar inga risker.

söndag, augusti 20, 2006

Varför inte?

Tänker att himmel, vad jag håller på...

Blir trött på mig själv ibland..Just nu vill jag ta semester från mig själv. Bli någon annan.


Vem? Tja, någon med pengar, frihet och som har ett vackert hus i Spanien som jag kan bo i ett par månader.

Bodil Malmsten gjorde något jag skulle kunna göra i morgon. Hon packade bilen och drog söderut utan att veta vart hon skulle. Hon hamnade i Frankrike och hittade hem! Det är tufft, men hon är lite för tuff kanske.

Hon skriver att alla kan göra det hon gjorde. Sälja allt och bara dra.. Easy om man bara har sig själv att ta hänsyn till.

Skulle jag stoppa in min tonåring och hans långbenta snart 12-åriga syster i vår ultralilla Toyota Starlet, vinka hej då och dra ut på autobahn mot okänt mål.
Vad skulle hända? Skulle skolan polisanmäla mig för att jag tagit barnen ur skolan utan att meddela var de skulle ämna fortsätta sin skolgång?
Skulle deras helige far anmäla att jag fört dem ur landet, inte av intresse för barnen, utan som ett led i hans pikanta försök att få mig mindre värd som förälder.

Har ni inte läst´mina tidigare inlägg om pappor som aldrig brytt sig och som får krupp när frågan om pengar dyker upp? Gör det!

Vi struntar i vad andra tycker. Vi skaffar ett takräcke och vi tar med katten, Moses. Han heter så därför att han
1) Har ett M mitt i pannan.
2) Hittades i en korg på trappan till Livets Ords kyrka i Gävle för 6,5 år sedan.
3) Han blev (nästan) mos när jag och barnen körde över honom för några år sedan. Han släpade hela bakbenet efter sig men efter operation och konvalescens och en nota på 6000 kr (Försäkra era djur!!) så var han hel och fin igen. Han blev bara nästan MOSad.

Från början hette han Sofia Gevalia. Vi upptäckte strax före olyckan att Sofia hade snopp. Åtminstone trodde vi att det var en sådan. Har aldrig haft katt och den såg så liten ut. Grannen veterinären bekräftade och Sofia fick byta namn och halsband. det gick inte längre med ett rååsa, -"han är väl ingen bög heller", sa min då 8-årige son!!!

Vi drar alltså. Tar färjan, glider in på autobahn, in i Frankrike. Stannar ofta, äter och dricker gott. Tar småvägarna upp i Provance. Glider ner mot medelhavskusten. Fortsätter in i Spanien. Stannar hos en chiropraktor för att räta ut oss, landar i .... Nerja ! Hyr ett hus, blir erbjuden ett fantastiskt jobb och detta kapitel får ett varmt och lyckligt slut.

Klart.

fredag, augusti 18, 2006

Att blogga

Det här börjar bli en vana...att knattra ner några rader nästan varje dag. Det är skillnad på att blogga och att skriva dagbok. Här lämnar jag ut mig eftersom vem som helst kan se det jag skriver. I en dagbok förblir det jag skriver en hemlighet icke tillgänglig för andra. Det spelar ingen roll om någon verkligen läser min blogg eller om ingen någonsin kommer att göra det. Bara tanken, att det är möjligt gör det hela mer spännande och är i sig en drivkraft. Samtidigt längtar jag spänt efter en kommentar, att någon skall tycka något om vad som helst.

onsdag, augusti 16, 2006

Min blonda lilla tjej...

Min dotter stampar i golvet och säger att hon vill från och med nu bara ha svarta kläder.

I dag är det en stor dag. Hon skall klippa lugg. Med svartmålade ögonfransarna och med en enorm klubba i munnen knycker hon på nacken och fnyser uppgivet över sin mammas milda fråga på om det inte är någon annan färg hon kan tänka sig..
- "Tja, chockrosa", kommer det sedan från ena mungipan i det hon studsar i väg genom köket ivrigt knattrande på sin mobiltelefon. Mottagaren heter Sebbe och är lika gammal.

Är det inte tidigt? Känner det som att jag plötsligt fått en tonåring till i huset, ,hon har inte fyllt 12! Det hände något efter nästan 3 veckor med kusinen 14 år, från Stockholm. Är det reversibelt eller kommer det att fortsätta så här nu?

I morgon börjar sötnosen femman..

måndag, augusti 14, 2006

Min historia, del 1: Om otrohet & svek

En längre historia. Jag skrev den i somras men gömde den rätt snart och som drafts blev den liggande. Här kommer den igen:

Ja, inte hela. Jag fokuserar jag på de senaste 6 åren, men för att förklara hur jag hamnade här gör jag några tillbakablickar. Det handlar om både kärlek och förhållanden, arbete och meningsfull sysselsättning, att ha pengar och att inte ha pengar. Jag har varit igenom allt. Gjort hela resan. Åt alla håll...

Jag är född med en inneboende glädje, en lust och nyfikenhet som är min styrka. Jag är positiv, företagsam, kreativ och har inte varit utan sysselsättning sedan mitt första sommarjobb som potatisplockare när jag var 13.

Sedan några månader tillbaka är jag sjukskriven under diagnosen "utmattningsdepression". Jag känner mig inte deprimerad, så något är fel. Utmattad är rätt. Jag rör mig långsammare än tidigare, har tappat min tidigare suveräna simultankapacitet och om en oförutsedd händelse inträffar när jag är mitt upp i någon form av koncentration, blir jag inte bara lite störd. Jag kan gå fullständigt i baklås. Det har gått mer än 4 månader. Jag har hittat några verktyg att använda i vardagen, så att inte varje moment ska bli en plåga. Det fungerar. Oftast, men inte alltid.

Min "ulvifårakläderkollega" tittar skeptiskt på mig. - "Vad du är solbränd då". När jag frågar hur de har det på jobbet svarar hon med en tydlighet och skärpa som inte går att missförstå -"Ja, nej det går inte alls. Det finns inga vikarier. Det är ingen som vill komma hit. Nej, nej, det är en tjänst som behövs!"

Iskallt. Jaha...

Där har jag jobbat i 4 år.

Otrohet
Den 6 maj 2000 kom min dåvarande man hem från sin älskarinna. Han blev avslöjad då han inte lyckades dölja sanningen bakom en resa till Stockholm. Jag kastade en stol på honom, hällde en kanna vatten över hans älskade dator, ringde ett par samtal och på två dagar hade jag fått lägenhet, ordnat flyttfirma och lagt ut huset till försäljning. Jag blev varse en inneboende turbokapacitet, blev en handlingskraftig och iskall supermamma som chockad rasade fram, om än i dimma.

5 kilometersslingan i Hemlingby. Här kunde jag sörja och vara vansinnig, tjuta och skälla. Jag sprang och spydde nästan galla av ansträngning. Det var skönt. Det hände att jag tog 10-kilometersslingan när jag hade samlat på mig extra mycket skit. Där var det i stort sett folktomt. Vad jag gick på vet jag inte. Adrenalin och ett måste, för barnens skull. De var så små. 7 och 5 1/2.

Sen åkte jag hem och städade ur ett jättehus, fyllde 2 containrar, målade skavanker på huset, skötte en trädgård, 5 hyresgäster, 2 barn, betalade räkningar, sorterade papper, skötte ett litet företag jag hade i källaren och överlevde den sommaren. Han, "måste jobba" men var mest hos älskarinnan. Fínskan, som hon fick heta...

Det värsta var nog känslan av att vara den sista som förstod. Upplevde att en hel stad visste. Detta var inte första gången. Välmenade grannar kunde plötsligt upplysa mig om både det ena och det andra. 9 år. Vad hade varit sant? Hade han ljugit och bedragit i 9 år? Jag som trott att våra problem låg på ett helt annat plan. Till sist slog jag händerna för öronen, ville inte höra mer.

Jag fyllde vår stora Chrysler med barn, katt, bagage. Hängde på ett stort "envägssläp", fyllde det också och drog. Det var den 7 augusti. Innan dess hade jag lånat 100 000 på banken. Resan från Gävle tog 11 timmar. Från Jönköping och de sista 18 milen satt jag och stänkte mig själv i ansiktet med Ramlösa för att inte somna. Barnen sov, det var kolsvart ute men stanna var inte att tänka på. På radion varnade man för vägpirater just längs E4. Halv 2 på natten kom jag fram till min mamma.

Här börjar vårt nya liv. Mitt liv som ensamstående mamma. Tänk om jag visste då vad jag vet i dag? Tänk om jag hade haft några alternativ eller åtminstone någon som sett och som hade sträckt ut handen, tagit tag i mig och sagt åt mig att stanna upp och vänta.... Inte skena i väg som om någon slagit mig. Men det var just så jag kände mig. Jag ville bara bort, ville inte stanna. Kunde heller inte stanna i huset och visste att det skulle vara omöjligt för mig att söka jobb inom mitt yrke. Då skulle jag komma till min exmans arbetsplats och vad som hänt där...det ville jag inte närma mig.

Dröm

Drömde i natt. Appropå stress...
Kollegorna på jobbet, de var 24 st, dubbelt så många som i verkligheten. Jag skulle ordna med maten, det var min tur. Alla kom klockan 17, klockan 18.30 hade jag ännu inte bestämt vad vi skulle äta, ännu mindre varit och handlat. Drog i väg, medveten om att alla började skruva på sig av hunger.. Kom till någon slags affär med stora höga hyllor, typ Willys... Skenade runt med en stor kundvagn. Oorganiserat, utan att hitta. Började räkna ut vad som behövdes. Bestämde mig i all hast för bandspagetti med någon slags kycklingsås. Isbergssallad, jag behövde 5 huvuden, 6 kycklingar. Det fanns inte, många hyllor gapade tomma. Virrade fram och tillbaka, hade inte skrivit ner något. Hjärtat slog, jag var andfådd...Kom på att jag inte hade plånboken med. Släppte kundvagnen och sprang tillbaka till min fest...Såg en kollega som jag rusade fram mot. Hon kunde nog hjälpa mig..Just när jag var framme vid henne var hon som bortblåst. Ingen där. Jag sprang runt men såg ingen jag kände!!! Rusade mot affären, tänk om jag kunde få skriva upp till en annan dag...Kände hur paniken kom smygande, hjärtat slog, jag höll på att kräkas...........och vaknade.

Tänkte ett svettigt - NEJ, inte än! Måste reda ut det här - handla och ge alla mat.

Nästa tanke var att jag var ju vaken. Lättnad. Varför följer vissa drömmar med hela dagen, som en slags släpig efterdyning, en känsla av att ändå ha upplevt det man drömt.....

söndag, augusti 13, 2006

Jag har en ny relation

Regn, regn. I floder, äntligen efter all torka. Fick en känsla av regnskog där det var som tätast med grönska. Det luktade ännu värre än häromdagen. Är det död katt eller luktar överkörda sniglar? Fadd, rutten, gammal odör. Fick hålla andan och småjogga uppåt, förbi svängarna. När landskapet öppnade sig mot ängar och kor släppte stanken. Jag kunde slappna av och känna efter.

Vad kände jag? Ingenting... Ingenting alls? Det var konstigt. Jag kämpade med att hitta sorgen, ledsenheten men ingenting hände.

Gick ner i mörkret mot Lyabäcken. Där står en bil parkerad sedan över en vecka. Tittar mot vattnet och upp i bokskogens grenar. Varför står bilen där? Svart, övergiven..?? Vems är det? Är ägaren kanske död, drunknad eller hänger han i ett träd. Kommer jag bli den som finner honom? Han kan vara mördad.. Nu går jag i gång, i min fantasi har han bragts om livet. Den som följde honom och mördade honom lämnade bilen och försvann. Ingen har hittills frågat efter bilen, inte heller efter honom. Skall jag ringa polisen?

Människa! Hitta åtminstone liket först eller lägg ner!

Ryser ofrivilligt när jag närmar mig svackan, skyndar på stegen upp förbi ödehuset och fram mot gläntan där ljuset lugnar. Upp mot min vänstra sida ser jag grillen på en bil. Om den kommer körande mot mig, då har jag en plan. Då dyker jag ner i diket, så bilen far över mig och krashar i träden istället.

Vad är det här? Ja, inte tråkigt i alla fall.

Efter hjärtklappningen förbi den övergivna bilen och när jag kommit ut i ljuset igen bröt tårarna igenom. Knappt, men ändå lite. Snabbt vände jag den uppgående sorgen till en ömhet som gav mig tröst. Fan, vad jag tar mig fram. Jag gör ett helsikes jobb helt enkelt, jag är BRA! Jag är visst värd kärlek!

Jag tycker om mig i dag, är nästan kär. Bestämmer mig för att gå in i en ny relation, med mig själv. Vi har det bra för det mesta, vi har kul och vi har bra sex! Ha, ha vad mer kan man begära?

lördag, augusti 12, 2006

Tack, Linda Skugge!!

Äntligen!
Linda Skugge, har hittills inte varit något stort fan av det du ägnar dig åt, även om jag inte kan låta bli att beundra ditt mod och din förmåga att "sätta huvudet på spiken" ibland.. Nu har du verkligen gjort det, din krönika i dagens Aftonblad var guld värd. Thanks, för din sanna obsevation av de ynkliga männens problem med sina före detta kvinnor som tar hand om de barn de satt till världen men inte har brytt sig om att ta hand om förrän det är för seeeeent!

Då går det an att lägga ner energi. Kan bara bero på någon slags behov av att visa att "jag bryr mig minsann".... för att freda sitt eget samvete kanske...men ännu hellre för att visa upp en perfekt fasad gentemot omvärlden, vänner, släkt och kollegor! "Stackars mig" som kämpar så för mina barn. NEJ, som kämpar så för ditt rykte och din heder, för någonstans inser du ynkedomen och att du redan är ute ur leken som pappa åt dina barn. Ingen annan än du själv har försatt dig där du sitter.

Jag känner en. En höginkomsttagare som ser sina barn högst 2 veckor per år och som betalar minimumbeloppunderhåll via försäkringskassan till mig, deras mamma, som tjänar ungefär 3 ggr så lite som ers nåden själv.

Mer, mer, mer...

torsdag, augusti 10, 2006

Lokalradio kl. 08.10


Programledaren har påannonserat din närvaro i lokalradion.

Varför lyssnar jag ? Hur kommer jag att reagera? Är jag färdig?

Programledaren: - "vad är du rädd för"?

Åh, gud låt mig svara på den frågan!

Du: - "inget speciellt faktiskt"

Nähä du.. Tänk om jag skulle ringa in!

Programledaren: " så bra"

Du - "Ja, jag mår bra faktiskt bra, jag har ett bra liv"

Sure, men inte utan skygglapparna dear...

Hör din välbekanta röst, känner varje nyans, hur du känner. Du har varit viktig för mig.

- "Är du bra på att laga mat?"

- "Hyggligt, speciellt lasagna"

Äntligen sanning..

- "Din uppväxt?"
- "Ja, den var jättebra!"
- "Lyckliga minnen bara?"
- "Ja, faktiskt! Jag hade det bra."

Yes, sure!!

Du låter aningen spänd men som vanligt klarar du dig fint och kan svara för dig. Du är trött, det är tidig morgon. Är det här direktsändning?

Småler åt en del av de fåniga frågor du får. Förstår vad du tänker..haha men du klarar dig bra... det går fint, oroa dig inte....

Reklampaus. Stänger av radion och vänder mig bort..

söndag, augusti 06, 2006

Humlan Christer

Vaknade tidigt. Tog långsamt in solskenet, tystaden förutom vinden och humlan som surrade utanför mitt fönster. Den slog mot rutan, som om den ville in. Jag drog upp hissgardinen, öppnade fönstret och humlan flög rakt in och satte sig på mitt nattduksbord. Jag betraktade den på nära håll. Den ville in. Känner vi varandra? Är det här någon jag känner. Farmor? - Farmor, är det du? Ingen reaktion. Vem är det då? Jag provar lite olika.. - Pappa? - Yngve? Eller kanske det är Christer! Det slår mig att det är den 6:e augusti. Christers födelsedag. Är det du Christer? Humlan lyfter och flyger några varv runt i rummet, sen drar den ut och försvinner iväg upp mot molnen. Det är Christer. Happy Birthday to you!

fredag, augusti 04, 2006

Film är bra

Filmfestival! Såg en lågmäld men intensiv, svartvit men färgstark "Kärlek 65" av Bo Widerberg. Jag tyckte om den. Tyckte om stämningen den lämnade kvar i mig. Det är svårt det här med kärlek.

Bra att jag tog mig ut. Ett steg i rätt riktning. Förmiddagen var trög, jag kände mig instängd. Hade huvudet fullt med fetvadd. Kunde inte tänka, kunde inte sörja, kunde inte plocka fram några känslor eller tankar alls. Gick, gick, stretade i uppförsbacken. Ingen förlösning i dag. Tog mig till "mitt sorgeställe" och tvingade fram lite tårar och hyperventilerade hulkande i ungefär 2 minuter. Sen, ingenting... Gick vidare, ingen större förändring, men i dag fick jag tydligen vara glad över det lilla. Tog mig samman, duschade och drog iväg på vinst och förlust. Glad att jag gick. Har köpt biljetter till söndagens nattfilm, "united 93". Fasar, men den fascinerar och lär vara välgjord.

Vad är kärlek 2

Kärlek är när man vill hålla ihop och är beredd att offra en del för att få vara tillsammans. Det finns många människor som inte har förmågan att fördjupa känslor och känna kärlek. När förälskelsen tillfälliga lyckorus är över, tröttnar de.

Jaha.