Måste berätta om i går kväll då jag såg en fantastiskt vacker film! "Vid himmelens utkant", av Fatih Akin. En turkisk/tysk historia där de inblandade människornas livsöden både flätas samman och slits sönder genom de möten som uppstår. Ja men den var sååå skön. Så vackert filmad. Och så härligt att få dras med till Turkiet och in till Istanbuls trånga stenbelagda gator. Två timmars fröjd!
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...
Kommentarer
Den filmen ska jag absolut se!