Jag tror att jag har blivit allergisk. Utslag har jag inte och jag andas utan motstånd men kroppen värjer sig och blir stel när jag närmar mig någon av dessa dejtingsajter.
Inser motvilligt, för jag vill ju vara tillmötesgående och ickefördömmande, att jag har fel inställning. Kluven, splittrad som hela jag. Eftersom jag är där och spanar ibland måste ju det betyda att jag ändå är nyfiken och lite hoppfull om att Han ändå gömmer sig därute i signaturskogen.
Men när skärmen sprätter till och match.se öppnar sina dörrar eller ännu värre, meetic.se ryggar jag baklänges av både osäkerhet och stooor skepsism.
Åh, dessa solskenshistorier. Jaja, jag vet att de finns. Man får det ibland att låta som att det sker hela tiden. Det tror jag inte på.
Jag har en bestämd känsla av att de allra flesta som härjar "där ute" egentligen inte tror på det, på riktigt. Man fladdrar runt, blinkar lite hit och dit. Skriver ett och annat kort mess om man är på det humöret men förväntar sig egentligen inte något svar. Får man ett, kanske man svarar men tröttheten, eller uppgivenheten eller eventuellt oseriositeten är rätt tydlig.
Om det någon gång dyker upp en väldigt intensiv person som skriver, skriver och uppvaktar. Då ryggar jag baklänges direkt. No no...Så går jag in på vederbörandes profil och granskar den under lupp. Ett felstavat ord eller för mycket snicksnack och jag är snabbt offline.
Ibland nappar jag...lite grann. Den snygge holländaren skrev ett brev. På engelska. Jag var vänligt och positivt inställd (han var antagligen tillräckligt långt bort). Där stod han på trädäcket bredvid sín stora segelbåt. Men, när det kom till kritan. Hans engelska var bedrövlig. Hans leende för brett och vitt och jag vill inte tillbringa mina framtida semestrar i en jävla spybalja! Nu för tiden blir jag sjösjuk bara jag tänker på båtar.
Attitydproblem? Vem? Jag?
Inser motvilligt, för jag vill ju vara tillmötesgående och ickefördömmande, att jag har fel inställning. Kluven, splittrad som hela jag. Eftersom jag är där och spanar ibland måste ju det betyda att jag ändå är nyfiken och lite hoppfull om att Han ändå gömmer sig därute i signaturskogen.
Men när skärmen sprätter till och match.se öppnar sina dörrar eller ännu värre, meetic.se ryggar jag baklänges av både osäkerhet och stooor skepsism.
Åh, dessa solskenshistorier. Jaja, jag vet att de finns. Man får det ibland att låta som att det sker hela tiden. Det tror jag inte på.
Jag har en bestämd känsla av att de allra flesta som härjar "där ute" egentligen inte tror på det, på riktigt. Man fladdrar runt, blinkar lite hit och dit. Skriver ett och annat kort mess om man är på det humöret men förväntar sig egentligen inte något svar. Får man ett, kanske man svarar men tröttheten, eller uppgivenheten eller eventuellt oseriositeten är rätt tydlig.
Om det någon gång dyker upp en väldigt intensiv person som skriver, skriver och uppvaktar. Då ryggar jag baklänges direkt. No no...Så går jag in på vederbörandes profil och granskar den under lupp. Ett felstavat ord eller för mycket snicksnack och jag är snabbt offline.
Ibland nappar jag...lite grann. Den snygge holländaren skrev ett brev. På engelska. Jag var vänligt och positivt inställd (han var antagligen tillräckligt långt bort). Där stod han på trädäcket bredvid sín stora segelbåt. Men, när det kom till kritan. Hans engelska var bedrövlig. Hans leende för brett och vitt och jag vill inte tillbringa mina framtida semestrar i en jävla spybalja! Nu för tiden blir jag sjösjuk bara jag tänker på båtar.
Attitydproblem? Vem? Jag?
Kommentarer
Och den där svampplockningen - om folk plockade så mycket svamp som de påstår i kontaktannonser så skulle skogarna vara fulla med countryälskande karlar med glimten i ögat och några kilo för mycket. Så ut med dig i skogen, där är de!
Syster yster
Men nä. Hellre en överaskningarnas man. Som kan byta skepnad och kanske åka på Killhultsfestival en gång. Han får gärna vara duktig på svamp och att kunna spela banjo är ju spännande och bärs är ju gott...