Fortsätt till huvudinnehåll

Hur många namnsdagar ?

I dag döps de små både till Tyra och Vincent, ingenting som man antagligen trodde var möjligt på till exempel 50 eller 60-talet. Somliga namn i namnsdagskalendern var moderna, andra inte. Vissa föreföll helt hopplösa men fick ändå vara kvar.

Sedan dess har man petat i den där namnsdagskalendern flera gånger. Till vilken nytta? Alla kan ju i allafall inte vara med, även om man tvingar Åsa att dela med Åslög (?) och så vidare.. Jag är född på Alrik-dagen. Så är det. Men i dag är jag född på Majkendagen! Alrik är flyttat till 5 augusti. Varför fick han inte vara kvar i maj? Majken flyttades samtidigt från september till maj. De där rokaderna är det första jag inte begriper. Vem har fått lön för att sitta och slå tärning och hitta på nya namn som skall kvala in i kalendern?

Vissa namn har tagits bort. Varför då? Vad är det som säger att just de namnen inte kommer att bli populära eller åtminstone användas igen i framtiden? Fast då ändrar man väl i kalendern igen. Sverige måtte vara det mest rättvisetänkande landet i världen. Bra men går det inte lite väl långt. Måste alla vara med? Måste alla vara Lucia? (fast det där hörde ju inte hit....) Rättvisemärkt namnsdagskalender alltså! För den som inte får vara med blir nog ledsen annars.

Och nåde dem som ordnar med det här om de har missat någon i allafall (vilket de måste ha gjort) och inte tror jag att alla gillar att dela sin namnsdag med Signhild eller Roy till exempel. Och, varför har man inte tagit bort Bartolomeus när man nu tagit bort så många gammeldags namn? Jaja, det är DEN B. Är man känd funkar det nog också. Nästa gång man petar i kalendern skall ni se att vi får in Madonna, Rhianna och Puff också. Eller Aschmed, kanske Blerem? HUR skall de där som får lön för uppgiften klara av den DÅ undrar jag??? Året har bara 365 dagar. Hur många namn kan man pressa in på en och samma dag tro?

När jag växte upp hade de flesta en namnsdag. Jag hade ett namn som var med och ett namn som inte var med. Det räckte. De flesta har faktiskt fler namn än ett. Blir det inte bara jobbigt med alla dessa namnsdagar så säg? Förr firade vi våra enstaka dagar. Farmor och jag drack té ur Limogeporslinet och åt kakor på vår Elisabethdag. (flyttar de på Elisabeth skriker jag, det SKALL vara 19 november!!!) I dag har vi så många namnsdagar att hålla reda på att ingen blir firad. Om inte vederbörande skriker till och protesterar, då kanske hon eller han får ett trött -men graattis då.....

Dessutom var det väl rätt kul att dagligen bli påmind om de där namnen som vi inte just nu döper våra barn till? En gammal. lite rolig sedvänja.

Vad man måste hålla på.....

Kommentarer

Anonym sa…
Risken med att stuva om i almanackan är att när man väl till slut bestämt sig för att plocka bort ett namn så blir det plötsligt populärt igen. Vincent har ju inte varit aktuellt på länge förrän nu.
Coola Morsan sa…
Elisabet-dagen flyttar de nog inte på i första taget.. detta tjusiga namn. Fyller man i början av november är det ju trevligt att ha en ännu mörkare novemberdag att se fram emot.. 19 november, tre månader sen. Backa vill man ju inte precis just nu.
Nike sa…
Så du är också en Elisabeth! Du får komma hit och dricka té i mina ärvda limogekoppar nästa höst!Visst lyser "hon" upp i höstrusket!
Anonym sa…
Här föll det bort en hel rad namnsdagar vid förra ändringen. Ett av barnen namn togs bort trots att det hade ökat kraftigt i popularitet och har fortsatt öka. Anna-dagen kan jag väl vara rätt säker på att få behålla, dock.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot