Fortsätt till huvudinnehåll

Positivitetsträning 1

Åh en sån fantastisk dag! Ja, jag menar det. Eftersom jag medvetet gått in för att tänka odelat positivt om allt i dag så menar jag att det var en fantastisk dag. Jag skall bara hissa och hylla i dag!

VÅR i luften! De gamla knotiga äppelträden avtecknar sig drömlikt i den trollska, fuktiga dimman. Mossan bäddar mjukt in de få grässtråna som fortfarande orkar resa sig i morgondaggen. Vinden har mojnat och det är tyst, som om vi vore inomhus. Några fåglar leker i björktopparna. En katt stryker målmedvetet runt husknuten och rosorna smyger sedan ett par veckor med sina små röda musöron. Snödroppar i full blom och påskliljor gott på väg. Jag står alldeles stilla och tänker på hur bra allt är i dag!

Alla eventuella tankar på att det bara är februari och på växthuseffekten slår jag raskt undan. Också det faktum att mossmattan åter blivit lekmark för blindvadarna där nere i den otjäliga jorden. De måste också få ha sitt liv, de små krakarna! De är ju blinda dessutom! Puh, jag skall aldrig mer gnälla på mullvadarna utan göra som jag gjorde förra året, bara ta sats med gräsklipparen och köra över högarna, rakt av. Det gick en uppsättning knivblad. Och en till, efter att jag kört rakt in den där järnkättingen som jag glömt på grusgången.

Det dyra är att ta hit den där svartoljige (fast han är nog bara ganska mörkhyad och mörkskäggad) reparatören. Var det inte han som sålde någon uppfinning och fick ett par miljoner? Vad skall han ta betalt för? JOOO, men det är klart att han skall ha BETALT! Han är så flink och duktig! Fast, kanske jag skulle sätta mig på åkdonet och köra ner till hans oljiga verkstad i stället. Fast nä, inte min image. Kanske jag kan få någon av mina youngsters att köra? En dag när de är på sitt bästa och har hormonerna under kontroll.

Det är mycket hormoner och signalsubstanser nu. Stööö......jag menar ÅÅÅh, vad det är underbart och se sina små bli allt större. Det är en positiv utvecklingsfas de/vi genomgår just nu. Enormt mycket energi......

Det var en härlig dag. Jag fick 22 nålar instuckna över hela kroppen, hårdhänt ansikts och kraniemassage och med mig hem fick jag 18 askar med röd ginseng. Hej, tack och 550 spänn. Men DET var det värt!

....kanske?

Det är en fantastisk kväll. Fullmånen gömmer sig i de låga molnen. Men det gör ingenting!

Kanske man kan få sova då då?

Och kan jag inte så gör det ingenting!! Då skall jag läsa Mustafa Can! Som han skriver!! Som en porlande, aldrig sinande ström av vackra ord. Han har ett fantastiskt språk!

Och det här menade jag faktiskt, vartenda ord!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot