Jag är en fredlig person. En förbannat snäll själ.. Tänker gott om människor, tror på vad de säger till mig. Försöker ibland in absurdum mäkla, ordna och stävja för att "alla skall må så jävla bra". Det kallas visst medberoende. Det behöver inte ha sin grogrund i alkoholism, även om det oftast är där vi hör om medberoende. Är man barn ur en kraschad familj så är man.
Hur som helst, inga sidospår nu. Det jag släpat med mig har bland annat inneburit att jag inte i tid fattat när jag har en skitstövel framför mig. Jag har ju varit van. Har per automatik tänkt att så här är det ju, livet. Men det går nog över den här gången, det är inte så farligt. I vissa fall har det inte heller varit så farligt, jämfört med vad jag varit med om i det jag kallar "mitt första hem", där jag var barn och tonåring. Vad hade jag alltså att jämföra med? Har man inte någon kärleksfull, respektfull bas att stå på vet man ju inte vad man skall jämföra med. Min utgångspunkt när jag var färdig att ge mig ut i livet var alltså skev. Jag har haft så oerhört svårt att förstå när någonting eller någon är bra för mig eller dålig för mig, hur det bör vara. Min ribba har hamnat på tok för högt, jag vet ta mig tusan fortfarande inte exakt var den bör ligga. För att få mig att reagera har det ibland krävts jordbävningar, supermegafoner och riktig utstuderad jävlighet....eller otrohet.
Det har hänt någonting. I dag vet jag mitt värde på ett annat sätt, vet framför allt vad jag inte vill ha och aldrig mer kommer att utsätta mig för. Jag är vaksam och eftertänksam på ett nytt sätt. Ibland undrar jag om jag är för kritisk i min bedömning? Som väl är har jag i alla fall gjort det där med barn och hela det racet, så jag behöver inte stressa. Jag behöver inte "hålla till godo". Jag är bättre. Jag är definitivt värd bättre, mycket bättre. Ribban har jag bättre koll på men får fortfarande jobba på tilliten. Inte tilliten till människan jag möter, men tilliten till att jag kan, att jag är värd något bra, att jag är värd att älskas jag också......
Jag berättar lite kort om det här för att nu med ett spikrakt drag koppla ihop den här bakgrunden till min exman, tillika fadern till mina barn. Där var jag både blind, döv och bortkollrad av uppmärksamheten, den påstådda kärleken och den axelbreda spjuverns charm. Han var rolig, fick mig att skratta. Men trodde jag verkligen på fullt allvar att han var min kärlek, min livskamrat eller var det bara dags? Hur som helst trodde jag på honom. Trodde på hans ärliga uppriktiga vilja att aldrig upprepa sitt tidigare mönster, att vilja vara min man. (ja ja.. ) Därför valde jag att låta så mycket passera, att ta så mycket stryk så länge.
Men efter den nordnorska stormen gick jag rakt in i en annan slags oväder.
Det var skitsnack, så mycket skitsnack. Ingen man har behandlat mig så svinigt som den här mannen. Och jag höll käften så länge. Trodde på andra förklaringar. Stackarn, som jobbade så intensivt, höll väl på att överanstränga sig? Jag fick väl förstå att jag blev snäst åt och kritiserad för allt när han ibland kom hem. Det skulle nog bli bra, sen..... Kämpade som en tok med allt för att han skulle få en chans att må bättre. Försvarade hans frånvaro och hans humör inför vänner, bekanta, grannar och barnen. I flera år. Sen, tja.....hur otroheten avslöjades har jag skrivit om tidigare. Den bryr jag mig inte ett skvatt om längre. Tack finskan för att du tog över honom, utan dig hade jag kanske gått där ännu. Behövde nog faktiskt den där feta smällen rakt ner i backen!
Så det är inte det värsta. Det värsta är hur han behandlar sina barn och hur han bemöter mig nu efteråt. Jag bestämde mig för att vara hans vän, trots allt... Men hade vi inte haft barn tillsammans hade jag för evigt raderat ut honom ur mitt liv.
Han var värre än värst. Han snöt mig på pengar jag ärvt, mycket pengar. Han snuvar sina barn på ett vettigt underhåll. Tjänar man strax under miljonen varje år är det bedrägeri att inte betala mer än ynka 1200 kr per barn och månad. Tycker jag. Finns det någon som tycker annorlunda. I 9 år kom han hem och var vrång och oåtkomlig, i nästan lika många år bedrog han mig. I dag pratar han illa om mig, hånar barnen och mig, är som tidigare arg och uppför sig som att det är jag som kränkt honom!
Han tänker i första hand bara på sig själv. Att det i grunden bottnar i någon slags livsångest och osunt bekräftelsebehov, det orkar jag inte ta hänsyn till. Det hjälper förvisso att förstå att det i grund och botten inte handlar så mycket om mig som om hans oförmåga. Hans emotionella störningar. Men han är mer än vuxen. Det är hans förbannade skyldighet att ta en ordentlig titt i spegeln och att ta tag i sig själv.
Trots det har jag varit tyst. Trots att han varit vrång, anklagande, egoistiskt krävande och att han skyllt allt på mig och alla andra. Aldrig tillstymmelse till självinsikt eller i närheten av ett enkelt "förlåt". Jag blir kallad för draken, förra frun för häxan. Första för kärringen. Allt som drabbar honom är andras fel, i första hand alla hans kvinnors fel.
Han gör aldrig något fel! Han har alltid rätt och måste, för att må väl, bli beundrad och applåderad varje dag. Han skulle aldrig hålla med mig, inte heller om att jag tycker att han vänder kappan efter vinden, beroende på vad han är ute efter. Han låtsas ha empati men det enda han kan känna är en storsvulstig, osund egoism. Empati kan han låtsas visa när han behöver det för egen vinnings skull.
Jag är över det här, är så trött på honom och på att bli påmind om honom. Men han är pappa till mina två barn.
Förra året skrev han ett så märkligt brev till mig att jag till och med gjorde mig omaket att bli lite orolig. Sen kände jag bara ilska och ett "nu räcker det". Har haft minimalt med honom att göra. Trots det släppte jag alltså in honom i mitt hem alldeles nyligen...allt för barnens skull. Jag har försökt blidka, jämka, le och släta över, i alla år, för barnens skull.
I somras. Barnen var hos storebror. Det var bra. Sedan åkte de till pappa med fru. Då funkade ingenting. Båda ringde i omgångar hem och var ledsna. Min 14-årige tonårstuffe son ringde hem en eftermiddag och grät. Han var besviken och upprörd för att pappa förolämpat honom och hans syster. Han säger jävliga saker om mig, som att jag egentligen inte bryr mig om barnen, att de borde flytta till honom och bara använda hans efternamn. Han säger att jag är nog avundsjuk för att de har det så bra hos honom (självinsikt?? Eller för att han har pool och flatscreen-TV i alla rum?) Han ber dem "hålla käften" när de opponerar sig och försvarar mig, sina liv, intressen och sitt hem. Han träffar sina barn en ynka helg på hela året och vad gör han då? Jo, lämnar barnen ensamma i sommarstugan och drar med frun för att festa. Kommer så hem klockan halv 4 på morgonen, är troligen inte helt nykter och sätter igång och prata en massa dynga med barnen.. Han kan inte vara frisk.
Jag är vansinnig. Kommer aldrig, aldrig att låta honom behandla dem så här igen. Känner hur ilskan skjuder inom hela mig. Jävla människa! Vad har jag någonsin gjort honom? Jag tar hand om våra barn och har så gjort 24 h/dygn sedan den dagen de föddes. Vad har han gjort? Vem tror han att han är? Det värsta är att han uppför sig som att han verkligen tror att han är så fantastisk och att allt är alla andras fel.
Vill inte ha med honom att göra. Vill aldrig mer prata med honom. Vill radera honom, radera honom, vill att han försvinner. Jag grät jag med när jag pratade med sonen i telefonen häromdagen, av sorg över att mina barn fick en sån sorglig, bedrövligt dålig pappa.
Hur som helst, inga sidospår nu. Det jag släpat med mig har bland annat inneburit att jag inte i tid fattat när jag har en skitstövel framför mig. Jag har ju varit van. Har per automatik tänkt att så här är det ju, livet. Men det går nog över den här gången, det är inte så farligt. I vissa fall har det inte heller varit så farligt, jämfört med vad jag varit med om i det jag kallar "mitt första hem", där jag var barn och tonåring. Vad hade jag alltså att jämföra med? Har man inte någon kärleksfull, respektfull bas att stå på vet man ju inte vad man skall jämföra med. Min utgångspunkt när jag var färdig att ge mig ut i livet var alltså skev. Jag har haft så oerhört svårt att förstå när någonting eller någon är bra för mig eller dålig för mig, hur det bör vara. Min ribba har hamnat på tok för högt, jag vet ta mig tusan fortfarande inte exakt var den bör ligga. För att få mig att reagera har det ibland krävts jordbävningar, supermegafoner och riktig utstuderad jävlighet....eller otrohet.
Det har hänt någonting. I dag vet jag mitt värde på ett annat sätt, vet framför allt vad jag inte vill ha och aldrig mer kommer att utsätta mig för. Jag är vaksam och eftertänksam på ett nytt sätt. Ibland undrar jag om jag är för kritisk i min bedömning? Som väl är har jag i alla fall gjort det där med barn och hela det racet, så jag behöver inte stressa. Jag behöver inte "hålla till godo". Jag är bättre. Jag är definitivt värd bättre, mycket bättre. Ribban har jag bättre koll på men får fortfarande jobba på tilliten. Inte tilliten till människan jag möter, men tilliten till att jag kan, att jag är värd något bra, att jag är värd att älskas jag också......
Jag berättar lite kort om det här för att nu med ett spikrakt drag koppla ihop den här bakgrunden till min exman, tillika fadern till mina barn. Där var jag både blind, döv och bortkollrad av uppmärksamheten, den påstådda kärleken och den axelbreda spjuverns charm. Han var rolig, fick mig att skratta. Men trodde jag verkligen på fullt allvar att han var min kärlek, min livskamrat eller var det bara dags? Hur som helst trodde jag på honom. Trodde på hans ärliga uppriktiga vilja att aldrig upprepa sitt tidigare mönster, att vilja vara min man. (ja ja.. ) Därför valde jag att låta så mycket passera, att ta så mycket stryk så länge.
Men efter den nordnorska stormen gick jag rakt in i en annan slags oväder.
Det var skitsnack, så mycket skitsnack. Ingen man har behandlat mig så svinigt som den här mannen. Och jag höll käften så länge. Trodde på andra förklaringar. Stackarn, som jobbade så intensivt, höll väl på att överanstränga sig? Jag fick väl förstå att jag blev snäst åt och kritiserad för allt när han ibland kom hem. Det skulle nog bli bra, sen..... Kämpade som en tok med allt för att han skulle få en chans att må bättre. Försvarade hans frånvaro och hans humör inför vänner, bekanta, grannar och barnen. I flera år. Sen, tja.....hur otroheten avslöjades har jag skrivit om tidigare. Den bryr jag mig inte ett skvatt om längre. Tack finskan för att du tog över honom, utan dig hade jag kanske gått där ännu. Behövde nog faktiskt den där feta smällen rakt ner i backen!
Så det är inte det värsta. Det värsta är hur han behandlar sina barn och hur han bemöter mig nu efteråt. Jag bestämde mig för att vara hans vän, trots allt... Men hade vi inte haft barn tillsammans hade jag för evigt raderat ut honom ur mitt liv.
Han var värre än värst. Han snöt mig på pengar jag ärvt, mycket pengar. Han snuvar sina barn på ett vettigt underhåll. Tjänar man strax under miljonen varje år är det bedrägeri att inte betala mer än ynka 1200 kr per barn och månad. Tycker jag. Finns det någon som tycker annorlunda. I 9 år kom han hem och var vrång och oåtkomlig, i nästan lika många år bedrog han mig. I dag pratar han illa om mig, hånar barnen och mig, är som tidigare arg och uppför sig som att det är jag som kränkt honom!
Han tänker i första hand bara på sig själv. Att det i grunden bottnar i någon slags livsångest och osunt bekräftelsebehov, det orkar jag inte ta hänsyn till. Det hjälper förvisso att förstå att det i grund och botten inte handlar så mycket om mig som om hans oförmåga. Hans emotionella störningar. Men han är mer än vuxen. Det är hans förbannade skyldighet att ta en ordentlig titt i spegeln och att ta tag i sig själv.
Trots det har jag varit tyst. Trots att han varit vrång, anklagande, egoistiskt krävande och att han skyllt allt på mig och alla andra. Aldrig tillstymmelse till självinsikt eller i närheten av ett enkelt "förlåt". Jag blir kallad för draken, förra frun för häxan. Första för kärringen. Allt som drabbar honom är andras fel, i första hand alla hans kvinnors fel.
Han gör aldrig något fel! Han har alltid rätt och måste, för att må väl, bli beundrad och applåderad varje dag. Han skulle aldrig hålla med mig, inte heller om att jag tycker att han vänder kappan efter vinden, beroende på vad han är ute efter. Han låtsas ha empati men det enda han kan känna är en storsvulstig, osund egoism. Empati kan han låtsas visa när han behöver det för egen vinnings skull.
Jag är över det här, är så trött på honom och på att bli påmind om honom. Men han är pappa till mina två barn.
Förra året skrev han ett så märkligt brev till mig att jag till och med gjorde mig omaket att bli lite orolig. Sen kände jag bara ilska och ett "nu räcker det". Har haft minimalt med honom att göra. Trots det släppte jag alltså in honom i mitt hem alldeles nyligen...allt för barnens skull. Jag har försökt blidka, jämka, le och släta över, i alla år, för barnens skull.
I somras. Barnen var hos storebror. Det var bra. Sedan åkte de till pappa med fru. Då funkade ingenting. Båda ringde i omgångar hem och var ledsna. Min 14-årige tonårstuffe son ringde hem en eftermiddag och grät. Han var besviken och upprörd för att pappa förolämpat honom och hans syster. Han säger jävliga saker om mig, som att jag egentligen inte bryr mig om barnen, att de borde flytta till honom och bara använda hans efternamn. Han säger att jag är nog avundsjuk för att de har det så bra hos honom (självinsikt?? Eller för att han har pool och flatscreen-TV i alla rum?) Han ber dem "hålla käften" när de opponerar sig och försvarar mig, sina liv, intressen och sitt hem. Han träffar sina barn en ynka helg på hela året och vad gör han då? Jo, lämnar barnen ensamma i sommarstugan och drar med frun för att festa. Kommer så hem klockan halv 4 på morgonen, är troligen inte helt nykter och sätter igång och prata en massa dynga med barnen.. Han kan inte vara frisk.
Jag är vansinnig. Kommer aldrig, aldrig att låta honom behandla dem så här igen. Känner hur ilskan skjuder inom hela mig. Jävla människa! Vad har jag någonsin gjort honom? Jag tar hand om våra barn och har så gjort 24 h/dygn sedan den dagen de föddes. Vad har han gjort? Vem tror han att han är? Det värsta är att han uppför sig som att han verkligen tror att han är så fantastisk och att allt är alla andras fel.
Vill inte ha med honom att göra. Vill aldrig mer prata med honom. Vill radera honom, radera honom, vill att han försvinner. Jag grät jag med när jag pratade med sonen i telefonen häromdagen, av sorg över att mina barn fick en sån sorglig, bedrövligt dålig pappa.
Kommentarer
Ingenting är ditt fel, dina barn har en underbar mamma, ett svin till pappa, ja så är det. Det är för djävligt bara, det finns inte mkt mer att säga just nu. Mer än att de blir vuxna, de växer upp och de förstår, de vet hur det var.
Du kommer alltid vara deras underbara mamma. Det räcker Nike, det räcker för dina barn, tänk på det.
Du får nog vara beredd på att prata med barnen om det här mycket när de kommer hem för han ställer dem i en ordentlig lojalitetskonflikt. En del människor blir liksom aldrig vuxna och Ditt ex verkar var en sån. Jag känner också en sådan........!
Han har många gemensamma drag med mina barns far och psykopaten är hur tydlig som helst.
Tricky: Du vet också... Kanske de är släkt? Men det är helt rätt , det här är inte bara att han är ett "pucko". Det har en allvarligare beteckning, nu förstår jag det. Ingenting går in, når in.
Först läste jag det som om det vore början på en bok. En bra, men samtidigt så tragisk och vansinnig bok.
Jag är häpen...så häpen.
Som "Anonym" skrev, de kloka kvinnorna har redan skrivit allt.
"Stå på dig" känns så löjligt som en uppmuntring när det kommer till det här.. men jag önskar dig lycka och ljus i livet, och i vardagen!
Linn: Hej igen, tack för dina ord. Visst baxnar man, det är så svårt att förstå hur man kan tillåta sig att bli så simpel och jävlig.