Fortsätt till huvudinnehåll

Pizzatajm

Förr var en pizza utbakat bröd med tomatsås, skinka och ost...med några små variationer hit och dit. Den första pizzan i Sverige serverades redan på 40-talet men slog igenom stort runt 1970 i Sverige. Min pappa åt det i mitten men jag föredrog kanterna. Sen gick vi på bio. Staden var Stockholm. Bästa pizzerian var den i Gamla Stan, kommer inte ihåg namnet, men när man går in är det som att gå ombord på en skuta ?

I London gick vi på Pizza Express. Där var favoriten en med sardeller, salt som attan. Det var 80-talets pizza. Eftersom jag egentligen inte är någon pizzafantast, föredrar annan mat, så är inte mina pizzaminnen så många.

I kväll var vi på en av våra lokala pizzerior, mest för att jag inte orkade laga mat. Att jag blev poppis på kuppen gjorde ju ingenting. Nu skulle alla välja. På en pizza i Sverige kan man ha hur dålig smak som helst och blanda hej vilt. Bearnaissås, oxfilé, räkor, musslor, rukola, lök, oliver, bananer, lax, chevre, ägg, bacon, spenat och gärna allt på samma pizza, ingen reagerar.
Sonen tog något som hette Diavlo, en het sak med pepperoni, chili och biff. Till det 4 glas vatten. Systerdottern som är vegetarian och dottern som är en het kandidat, tog varsin Marguerita, d.v.s. utan nästan någonting alls på trots utbudet. Jag tog en Pavarotti, en modern historia med fårost, banan och curry. Den smakade bara banan och vad har det med Pavarotti att göra? Den var inte god men lättäten och jag blev mätt.

Förra veckan serverades det en annan pizza en bit bort. För 18000 kronor kunde ni få en rund fullkornsbrödbit med bland annat bladguld och hummer på. Va, det låter inte ens gott. Undrar om de sålde en enda?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...