Fortsätt till huvudinnehåll

Nä, allt illfänades...

What a wonderful day! Ibland får man kämpa med känslan, som i dag. Pratar vi väder så gör vi det kort. Blött, förbbb..t blött....igen. Regn, regn ute men inne tände vi solen i kaminen, med god mat och med en god intention att göra klart dotterns rum. Det gamla flickrummet åkte ut förra veckan, nu skulle det blir mer vuxet. Det innebar att en vägg målades svart, med skoltavlefärg så att 12,5-åringen kan måla hur många dödskallar hon vill över hela väggen. Gardinen blev klarröd och vit i ett psykedeliskt mönster. Från IKEA inhandlades två hyllor "Lack", en svart och en röd. Boxar och förvaringslådor i svart med dödskallar och i vitt med svarta dödskallar. Jag hittade en oöppnad förpackning med vajerspottar i en låda med eldon. Äntligen skulle jag få användning för den där!

Jaha, lämpligt väder att vara duktig och montera lite då. Väggen som skulle användas för hyllorna var i gips. Men plugga, det kan jag ju. Borrade vant och tryckte in pluggarna. Drog i de största skruvarna jag kunde hitta och smäckte på hyllplanen. Såg bra ut men när prylarna och pinalerna ställdes på sin plats började hyllplanen luta misstänkt. Jaha, efter en och en halv timma har jag förstått att jag förstört plastpluggarna med för stora skruvar, de har liksom skurit sönder där det skulle hugga...

Vajrarna kom på plats. Ledningar drogs och jag skruvade glatt åt alla håll. Kändes bra, mycket bra. Tryckte i kontakten och ingenting hände. Mörkt. Skruvade åt allt lite till, ända tills plasten i gängorna rök. Nu rasade den sista lilla energin av och ur mig, jag bad barnen hålla händerna för öronen, svor en nattsvart ramsa och dängde ner skruvdragaren i verktygslådan. Här var jag positiv och full av energi, se nu vad dagen och IKEA har orsakat! Ett par hyllor från IKEA och några gamla vajrar skulle ju vara en kakbit att få upp men hyllplanen hänger snett och lamporna lyser inte och kommer aldrig att göra det heller efter mitt sista drag med mejseln.

Man kan inte vara allt, fast ibland tror jag att jag är det. I själva verket inser jag att det mest är en önskedröm. Men allt hade varit så mycket lättare då..

Plan: Montera ner hyllorna, knipa av plastpluggarnas huvuden så att jag kan trycka in dem i väggen. Trycka in nya plastpluggar. Montera hyllplanen med rätt sorts skruv.
Montera ner vajereländet. 10 år gammal hårdplast är nog bara att kasta. Får väl ta ännu en tur till IKEA, men inte än, i dag surar jag... Sen blir lätt väldigt mycket sen, kanske t.o.m. nästa år. Vem vet när jag får ett ryck nästa gång.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Blää...känner igen, man kan ju bli galen och just där och då så (erkänner) saknar man en handy-man, eller hur. Gud ge oss varsin snickare så blir livet så mkt enklare !!
Ja jag har ju en sån på g men tyvärr, inga böcker i bokhyllan, då hjälper det ju inte att man är fena på att sätta upp densamma.
Nike sa…
Nej då blir det fel åt andra hållet. Hellre "snickrar" jag nog själv då......

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot