Först, jag backar några dagar ( det blir så när jag å ena sidan inte skall blogga men å andra sidan...)
Det var varmt i luften. Mitt i molntäcket lättade det och jag anade till och med solen. Ingen vind, fuktigt och lite trolskt, men inget regn. Så jag gick. Drog på mig en T-shirt, vandrarsandaler och mina tunna halvlånga bomullsbrallor med 8 fickor. Promenerade iväg på lätta ben, njöt av stämningen som med sin absoluta stillhet bjöd på den där mättade inomhuskänslan jag bara älskar.
Hann nästan hela backen upp. Då mullrade det till alldeles bredvid mig där ute på fältet. Vände mig om och såg genast nästa blixt smälla i backen. Alldeles nära. Ökade på stegen. Där gick jag högst upp på åsen med fält och hagar på ömse sidor. Att jag var en skaplig åskledare var lätt att begripa.
Så började det stänka. Och blixtra än värre. Stänket övergick till en rejäl skur. Åskan dånade runt mig. Himlen var nu mörkgrå och blixtarna såg ut som på film, de ritade bländande zick-zackmönster mellan himmel och jord. Jag gick fortare, nu vände det nedåt igen, in mot bokskogen. Regnet övergick i ett skyfall. Nu menar jag inget vanligt skyfall utan ett SKYFALL. Gud eller någon annan stod med vattenslangen riktad rakt ner mot oss. Jag var redan blöt in på bara skinnet. Det var som i duschen, fast värre. Vattnet rann över mig, det var svårt att se.
Nere i svackan där vägen svänger upp mot den gamla asfalterade landsvägen rinner Lyabäcken, vanligtvis någon meter bred, under en spång. Nu drog vattnet över spången, bred som Dalälven. Jag vadade 5-6 meter, blixtarna smattrade, det öste ner. Sprang upp på vägen, stannade och skrattade högt i någon slags kombinerad skärrighet, glädje och frustration... Det var både häftigt, lite läskigt, kallt och tröttsamt.
Något glimmade till, som en skatt av guld i allt det grå. Det kom en bil. En guldfärgad Volvo kombi. Sidorutan vevades ner en centimeter och ett par ögon kikade ut på mig. Ett flin. En fråga: Vill du åka med? Haha, han menade verkligen att jag fick hoppa in? Gjorde så och hann, medans chauffören styrde skutan nedåt älven, tänka att hoppsan, det här fixade jag fint. Ensam med tre främmande män i en bil. Chauffören, jag såg hans ögon i backspegeln, en allvarlig japan (eller kines) och en av annat slag. Svenska pratade han inte, han var svartmuskig och sa ingenting. Våldtäktsmän?
Nej då. Det släppte efter 150 meter, när jag fick syn på öringarna de hade fångat i bäcken lite högre upp. Trevliga killar bara. Men för säkerhets skull bad jag att få bli avsläppt vid stora vägen, trots att de erbjöd sig att köra mig hem. Å nej... så lätt går jag inte på den tänkte jag, men ångrade mig i samma stund. Han där framme var både trevlig, lång och hade fina ögon. Dessutom ett gott skratt. Hade i alla fall sinnesnärvaro nog att notera bilnumret men glömde det naturligtvis lika raskt.
Vadade längs en indisk flod de sista hundra metrarna hem. Bilar tutade och folk flabbade skadeglatt åt den där märkliga människan som tog en liten promenad just då.
Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna
Kommentarer