Fortsätt till huvudinnehåll

En Brahma tack!

Glider fram längs asfalten. Bryr mig inte om motvinden eller den gråflammigt oroliga himlen. Jämfört med allt regnande som varit är det här bra väder och vi tackar för det. Smiter mjukt nedför, ned mot havet. Målet är stranden. Där skall jag ta en iskall Brahma, strosa barfota i sanden, mingla runt bland kända och okända till tonerna av någon brasiliansk samba eller schlager. Årets brassevecka! Brukar faktiskt vara riktigt riktigt mysigt. Är vädret som i sydamerika är det himmelskt att dra ner en varm kväll och till en gassande solnedgång inta middagen i form av en mör grillad biff på gott bröd med en skopa het salsa ovanpå!

Att vandra runt en stund känns bra, men att sitta i timmar blir nog lite mycket. Det är mycket Brasilien i Båstad. Kulmen nås just i kväll. Slet mig hemifrån, ibland får jag göra det. Är en riktig stugsittare, har blivit så bekväm. Men inser att jag måste ut ibland, att jag mår bra av det och att jag aldrig ångrar mig efteråt. Sommargästerna bryr jag mig inte om. Skaran av spännande och trevliga åretruntbor har ökat på senare tid. Det räcker för mig, det tycker jag om. Sen tar jag sonen med mig hem. No shit, du skall med hem senaste 11. Det här är nog den sista lugna sommaren, innan tonårslivet tar fart på allvar. Hotar med att bli en av nattvandrarna. Sonen ryser men det får han göra. Vore jag inte så sabla kvällstrött skulle jag inte tveka. Brahma är gott. Varför smakar öl allt bättre? När jag var 25 smakade det gammalt diskvatten, i dag kan jag inte få nog ; )

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot