Fortsätt till huvudinnehåll

Tandstatus

.....och med den övergången glider jag in på kapitlet tänder!

Det börjar vid ungefär 8 månaders ålder när de första mjölktänderna kommer. Sen går det fort. Efter några år börjar de ramla ut, en efter en. Så fortsätter det under hela skolåldern. Trots fluorsköljningarna i skolan börjar det bli ett och annat hål. De fylls igen med amalgam. Så småningom dyker visdomständerna upp. Innan man hinner blinka är de utdragna igen.

Nu är man vuxen och det förmodas att man borstar tänderna minst 2 ggr/dygn och använder tandtråd. Det bör vara lugnt men för säkerhets skull går man och kollar tandstatus en gång varje år. Plötsligt är man mitt i livet och något hårt kraschar till mitt i citronmuffinsen. Ett gruskorn? Efter en stund märker man att det är något som känns raspigt och ojämnt. En plomb. Ingen fara, bara i väg och laga. En engångsföreteelse. Skit happens!

Mot slutet av 80-talet när jag levde ett bekymmersfritt liv i Oslo med god råd, gick jag en period varje vecka till tandläkaren.Det här var en poppig, modern tandläkare med rummet fullt av det allra senaste inom tandvårdsteknologin. Innan jag la mig i hans ultramoderna svävande stol fick jag mig en liten plastmugg renat och 4 koltabletter. Sen jädrar kunde han sätta i gång att sanera mina gamla amalgamfyllningar. Tanken var att jag skulle bli som ny i munnen, bort med all gammal metall och in med ny, vit plast! För att förhindra att jag skulle absorbera för mycket tungmetall, d.v.s. kvicksilver, förbereddes jag med sprit och kol.

Det blev bländande fint och livet fortsatte utan bekymmer i rätt många år. Barnen kom men jag gick fortfarande till min tandläkare på Jacobsbergsgatan varje år. Så började det. I min nya stad fick jag plötsligt akut tandvärk och var tvungen att på måfå ringa till någon. Den enda som hade en ledig tid var en äldre man i skitig rock, med yvigt vitt hår och tjocka glasögon. Minns från mitt liggande perspektiv hur han hänger över mig och hur jag känner hans tjocka, korviga fingrar rota runt långt inne i min mun. Han ger mig den ena bedövningssprutan efter den andra och halva jag är bedövad, bara inte den onda tanden. Det är svårt att andas och att svälja. Nu "provar" han i alla fall och han ser allt mer vild ut. Snart står han upp och sliter filarna så hårt att de går av om och om igen. Det känns som att han rotar väldigt nära hjärnan och det gör fruktansvärt ont. Nu hör jag honom muttra: "det går faan inte, det går faan inte". Ser hur tandsköterskan vrider sina händer samtidigt som hon försöker få honom att sluta. Till sist vrålar jag till och föser undan doktor galen. Rusar ut och hem, trycker i mig en näve Citodon, får skjuts till "min" vanliga tandläkare i Stockholm och blir åtgärdad.

Det gick 4 år. Sen började det igen. Under de senaste 3 åren har jag gjort 6 rotfyllningar, 2 tandrotspetsoperationer, fått en krona, planerar för en till och har nu en rotfyllning som måste göras om. I morgon klockan fyra. Vad händer? Är jag inte lite ung ( i det här sammanhanget alltså??) för det här? Är jag inte lite för frisk och skötsam, jag både motionerar och äter bra, röker inte och äter inga mediciner?? Min nuvarande tandläkare säger att en av förklaringarna är de "fina plastfyllningarna" från 80-talet. De håller inte måttet.
Man roar sig...

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Hahaha...det här är inte klokt men ikväll när jag var på snyftfilmen "Underbara älskade" så bet jag sönder en tand med nåt hårt godis precis när filmen började så när det blev gråtigt på film så körde jag liksom upp tungan i tanden och blev påmind om min bistra verklighet. Det tog liksom udden av filmen...när jag tänkte på tusenlapparna detta skulle kosta...
Nike sa…
Du kanske skall åka med till Polen?

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot