Om män som bedrar

Män som bedrar. Jag har träffat några stycken, både småskurkar och riktiga superbedragare. Varför just jag har träffat och fallit för mer än en man som måste ljuga, bedra och gå till andra kvinnor för att lösa sina problem, det kan man fråga sig?

Säger det något om mig? Det är så det blir. Hur stark man än är, hur fel man än tycker att han som bedrar och ljuger har, så gör det något med den som blir bedragen.

För där inne, dit jag inte själv alltid har tillgång, viskar den där jävliga människan som också är jag, att "du dög inte", "du har nog dig själv att skylla" och till sist det hemska "det går inte att älska dig, där ser du"

Det tror jag egentligen inte på, som tur är. Med tiden har jag landat i trygg förvissning om att jag absolut inte får slå tillbaka det här mot mig själv. Det har inte med mig att göra. Jag har inte gjort något fel som är så uselt så att jag är värd att bli lurad och bedragen. Det säger helt enkelt så otroligt mycket mer om de män jag träffat än om mig själv. Förbannat ynkligt helt enkel.

Men säker kan jag ju inte vara... Aj, aj vad då landat, hånar hon den jävliga. Trot den som vill lalalalal....

Finns det ett mönster? Jag kan själv inte se något så jag tror inte det. De här männen har i sin personlighet och läggning varit så total olika när det gäller allt annat. Det enda de har gemensamt är rädsla och feghet. Sanningen är nog den att det för det första finns allt för många män (säkert kvinnor också men min erfarenhet rör män) som inte klarar att närma sig en kvinna, sin livskamrat, sin "älskade" med sina innersta tankar och problem. Det blir känsligt, kanske att de är rädda att krympa om de dristar sig till att erkänna sina svagheter, sina innersta önskemål eller sina sorger och svårigheter. Det blir för mycket, för jobbigt och i förhållandet händer det saker när man inte pratar ärligt med varandra. Till sist blir det omöjligt att ta i och lösningen blir att man söker sig utanför förhållandet, till en annan famn. Till någon som inte tittar frågande, inte undrar, inte kräver någonting alls. Det blir en flykt, självklart är det positivt och härligt Ett nytt passionerat möte kan inte vara annat om relationen man lever i går på sparlåga i tyst avvaktan eller är fastlåst efter otaliga gräl.

Vad som händer den dagen jag eventuellt går in i en ny relation, om jag hittar någon att älska, det vet jag inte. Troligen ingenting. Jag har aldrig varit svartsjuk av mig, tror inte att jag skulle kunna vara i en relation med misstänksamhet och oro. Det ligger inte för mig helt enkelt. Är man tillsammans är man det för att båda vill och har valt det, i det ligger ett förtroende i sig själv.

Kanske jag borde fattat i tid? "Jaha, du borde kanske varit mer misstänksam", sa någon.. Nej, varför det? Jag tror på det som människor säger till mig, är jag en idiot nu? Jag har valt att lita på den jag lever med? Samtidigt, i min senaste relation, där kände jag av något jag inte tyckte var så vackert. En slags misstänksamhet smög sig på i samma takt som relationen bröts ner..Men det här var i vår första riktiga krisperiod. Var det så konstigt? Men jag hatade jag känslan, vill aldrig mer sjunka så lågt. Orkar inte leva så. Det är inte jag.

Det gör något med en... Om inte annat kommer känslan och tankarna att det är nog lika bra att inte ha en relation igen, det går ju ändå åt helvete och det är så smärtsamt att jag inte ens orkar tänka på det.

Varför har inte de män jag åsyftar kunnat komma till mig i tid och berätta hur de känner, vad som trycker dem, vad som är fel?? Hur kan jag som ändå är så verbal och kommunikativ ha mött män som är motsatsen när det gäller annat än det ytliga, påtagliga, synbara?

Rädsla. Män som väljer att bedra är rädda, mest för sig själva men också för att sanningen skall skada partnern. Som om tystnaden, som också är en slags oärlighet, skulle vara bättre. Som om sanningen, eftersom den alltid kommer i kapp, senare skulle vara lättare att ta.

Det kan vara ångestladdat att våga lita på en annan människa. Alternativet blir då att sluta, stanna och gå vidare till någon som inte är hotfull, som inte är lika nära. En ny kvinna. Ett blankt blad.

Många av de här männen upprepar sitt beteende i senare relationer, det blir deras sätt. Jag säger inte att det bara finns en orsak till att män bedrar och är otrogna. Det finns naturligtvis fler. Men jag tror att det här är en vanlig orsak. För att dölja rädslan blir de här männen fega, svaga och ynkligt flyende individer..... Det kan få annars ömsinta, intelligenta, verbala och charmiga män att behandla sina närmaste med förakt, lögner och svek. En flykt bort.

Alla män vill ju inte lämna och flytta. De försöker bara lösa sina problem genom att tanka näring hos en annan kvinna. En kvinna som ger dem "det de behöver", som "förstår" och som inte ställer krav. De lämnar henne med förnyad kraft men hur varaktig är den när man inte lever sant?

Varför inte vara en man och reda ut det man har, vara ärlig och göra rätt för sig innan man går till en annan kvinna. För det är självklart så att man inte till vilket pris som helst skall eller bör stanna kvar i en taskig relation.

Det hjälper att försöka förstå för det är viktigt att ta motgångarna till sig som en erfarenhet och gå vidare. Det finns inget livsbejakande, kreativt eller någon glädje i bitterhet. Jag var åtminstone ärlig och försökte förstå, lyssna och stötta....det räckte inte men jag gjorde åtminstone mitt bästa och det kan jag leva vidare med.

Jag tänker ibland att om man sviker genom att ljuga och bedra, hur hanterar man det och sig själv i längden. De här männen kan orimligen må bra. Om de sen fortsätter med samma beteende späs nog självföraktet på rätt rejält för varje gång.

Det är inte lätt att reparera ett trasigt förhållande som rämnat p.g.a. svek och otrohet. Åtminstone kräver det en gigantiskt insats av båda. För känslan av att ha levt i en lögn och frågetecknet inför hur länge, är outhärdlig. Man kan säkert försöka men ibland är det bättre att sluta och gå vidare var och en för sig. För mig var det befriande i sig när allt avslöjades eftersom jag äntligen kunde förstå allt som hänt. Alla poletter trillade ner på en gång. I efterhand kände jag hur mycket energi och kraft det hade tagit. Nu är jag är förbi både den här värstingen och några till, så jag är fri och har det bakom mig. Det stör mig inte längre, men minnet av förnedringen och skammen är lätt att plocka fram. Det gör mig arg och kvarstår som något jag aldrig igen vill uppleva.

Men vem kan ge mig garantier för att det aldrig blir så? Ingen! Rädd är jag inte men extra modig, det är vad jag måste vara om jag börjar älska någon. Även om jag skulle "misslyckas" igen, så okej...jag vet att jag klarar mig. Ingenting kan få mig att sluta längta och säkert försöka igen så småningom.......

Det finns mycket att fundera över...Inte minst kvinnor som har förhållanden med gifta män. Eller andra orsaker till att män söker bekräftelse eller sex utanför sitt fasta förhållande. En sak menar jag trots allt.. Det är förmätet att sätta sig över andra människors förstånd och känslor. Livet är inte alltid lika lätt, förhållanden kan vara komplicerade, alla kan vi tappa fotfästet och dras till sådant vi tidigare inte trott om oss själva. Så vi bör passa oss för att döma andra i något slags generellt moraltänk.

Man kan aldrig kräva kärlek eller absolut trohet av någon annan. Men man kan kräva respekt och ärlighet, att bli behandlad värdigt.