En kvinna i tiden: Annica Dahlström, professor i neurobiologi och författare till den populärvetenskapliga och omdebatterade boken "Könet sitter i hjärnan".
Jag har inte läst boken än, men jag har läst om boken och om de forskningsresultat och tankar som ligger bakom. Annica D är en vuxen kvinna, tillika välutbildad och jämställd i sitt yrkesliv. Hon säger att det är skillnad på män och kvinnor.
Jaha, är det någon som inte tycker att det är skillnad på en man och en kvinna?
Jo, men bara ibland tydligen, inte i alla sammanhang. Annica D:s kritiker har fått sig en riktig lavett och smått desperata gör de nu vad de kan för att undergräva hennes teorier kring mäns och kvinnors olika förutsättningar. Känsligast är frågan om män och kvinnor är lika bra på att ta hand om de allra minsta barnen, vilket Annica D hävdar att de inte är.
Jag förstår att man kritiskt granskar forskningsrapporter men jag förstår inte de som kritiserar Annica D:s analys av dessa och med smått desperat hetta piper att "hon har fel"...Jag förstår inte de som hävdar motsatsen, att män och kvinnor skulle vara helt lika, ha samma slags hjärnor och vara lika lämpade för alla olika uppdrag som vi kan tänkas få i detta liv vi lever. I och med att man lyfter fram och diskuterar skillnaderna i våra kön, sågar man ju inte männen som pappor. För mig blir det inte bara en upprättelse mot kvinnan utan också mot mannen!
Har män bröst? Har män varit gravida med alla de kroppsliga och mentala förändringar som en havande kvinna genomgår? Var producerar kvinnan testosteron? Kan någon säga att det inte händer något med en kvinna när hon väntar barn? Är det inte rimligt att tänka att det är för att hon skall förberedas på modersrollen, föräldrarollen, för att ta hand om, beskydda och nära sin oerhört omogna och behövande lilla avkomma.
Vi lever i år 2007. Ett fjuttigt litet år i det stora oändliga sammanhanget. Är det någon som inte kan förstå att vi under miljontals år formats till de individer vi är i dag? Bara för att den förra regeringen ville införa tvångspappaledigheten, så innebär inte det att vi plötsligt blir mer lika till vårt inre. Evolutionen har fört oss framåt som människor på denna jord och under hela denna tid har omhändertagandet av avkomman spelat den mest avgörande rollen. Hade det inte varit så hade vi inte funnits till i dag. Vi hade inte överlevt.
Jag har inga som helst problem med att förstå vad det är Annica Dahlström vill visa med sin bok. Att kvinnor och mäns hjärnor är olika. Att vi i utgångspunkten är programmerade att hantera olika situationer, påfrestningar och livsvillkor. Jag känner instinktivt att det Annica D säger är så själklart. Minnet av mina egna känslor, tankar och upplevelser från den tiden när jag var gravid, födde och tog hand om små barn är fortfarande nära ytan. För mig var det flera saker som den gången fick mig att ibland känna det som om det var mig det var något fel på, som om jag inte höll måttet riktigt. Som om jag var lat eller konstig som VILLE vara hemma med mina små barn, som inte kände mig tillfreds med att kombinera den tiden i livet med arbete och ett mer utåtriktat liv, som hade svårt att få det att fungera friktionsfritt....
De som kritiserar Annica Dahlströms bok och tankar känns mest skraja för att deras snäva världsbild av den moderna västerländska värld vi lever i skall spricka eller ännu värre, rämna helt. Ingen vill gå tillbaka i utvecklingen. Alla är nog ense om att det är en bra grej att båda könen får rösta, att också kvinnor har lika förutsättningar att studera och göra karriär. Ingen vill att kvinnor skall hunsas av männen och ställa sig vid spisen igen.
Men om vi skall lyckas med att få ett jämställt samhälle som är mänskligt och ärligt måste vi inse att vi endast kan skapa det samhället om vi tar mäns och kvinnors olika styrkor och skillnader på allvar och ser det som en tillgång i stället för ett hot.
Det man gör när man säger till kvinnor att män lika gärna kan ta hand om barnet, det är att ta i från kvinnan också det här speciella. För det är speciellt att vara kvinna. Lika speciellt som det är att vara man.
Gudskelov för det!
Jag har inte läst boken än, men jag har läst om boken och om de forskningsresultat och tankar som ligger bakom. Annica D är en vuxen kvinna, tillika välutbildad och jämställd i sitt yrkesliv. Hon säger att det är skillnad på män och kvinnor.
Jaha, är det någon som inte tycker att det är skillnad på en man och en kvinna?
Jo, men bara ibland tydligen, inte i alla sammanhang. Annica D:s kritiker har fått sig en riktig lavett och smått desperata gör de nu vad de kan för att undergräva hennes teorier kring mäns och kvinnors olika förutsättningar. Känsligast är frågan om män och kvinnor är lika bra på att ta hand om de allra minsta barnen, vilket Annica D hävdar att de inte är.
Jag förstår att man kritiskt granskar forskningsrapporter men jag förstår inte de som kritiserar Annica D:s analys av dessa och med smått desperat hetta piper att "hon har fel"...Jag förstår inte de som hävdar motsatsen, att män och kvinnor skulle vara helt lika, ha samma slags hjärnor och vara lika lämpade för alla olika uppdrag som vi kan tänkas få i detta liv vi lever. I och med att man lyfter fram och diskuterar skillnaderna i våra kön, sågar man ju inte männen som pappor. För mig blir det inte bara en upprättelse mot kvinnan utan också mot mannen!
Har män bröst? Har män varit gravida med alla de kroppsliga och mentala förändringar som en havande kvinna genomgår? Var producerar kvinnan testosteron? Kan någon säga att det inte händer något med en kvinna när hon väntar barn? Är det inte rimligt att tänka att det är för att hon skall förberedas på modersrollen, föräldrarollen, för att ta hand om, beskydda och nära sin oerhört omogna och behövande lilla avkomma.
Vi lever i år 2007. Ett fjuttigt litet år i det stora oändliga sammanhanget. Är det någon som inte kan förstå att vi under miljontals år formats till de individer vi är i dag? Bara för att den förra regeringen ville införa tvångspappaledigheten, så innebär inte det att vi plötsligt blir mer lika till vårt inre. Evolutionen har fört oss framåt som människor på denna jord och under hela denna tid har omhändertagandet av avkomman spelat den mest avgörande rollen. Hade det inte varit så hade vi inte funnits till i dag. Vi hade inte överlevt.
Jag har inga som helst problem med att förstå vad det är Annica Dahlström vill visa med sin bok. Att kvinnor och mäns hjärnor är olika. Att vi i utgångspunkten är programmerade att hantera olika situationer, påfrestningar och livsvillkor. Jag känner instinktivt att det Annica D säger är så själklart. Minnet av mina egna känslor, tankar och upplevelser från den tiden när jag var gravid, födde och tog hand om små barn är fortfarande nära ytan. För mig var det flera saker som den gången fick mig att ibland känna det som om det var mig det var något fel på, som om jag inte höll måttet riktigt. Som om jag var lat eller konstig som VILLE vara hemma med mina små barn, som inte kände mig tillfreds med att kombinera den tiden i livet med arbete och ett mer utåtriktat liv, som hade svårt att få det att fungera friktionsfritt....
De som kritiserar Annica Dahlströms bok och tankar känns mest skraja för att deras snäva världsbild av den moderna västerländska värld vi lever i skall spricka eller ännu värre, rämna helt. Ingen vill gå tillbaka i utvecklingen. Alla är nog ense om att det är en bra grej att båda könen får rösta, att också kvinnor har lika förutsättningar att studera och göra karriär. Ingen vill att kvinnor skall hunsas av männen och ställa sig vid spisen igen.
Men om vi skall lyckas med att få ett jämställt samhälle som är mänskligt och ärligt måste vi inse att vi endast kan skapa det samhället om vi tar mäns och kvinnors olika styrkor och skillnader på allvar och ser det som en tillgång i stället för ett hot.
Det man gör när man säger till kvinnor att män lika gärna kan ta hand om barnet, det är att ta i från kvinnan också det här speciella. För det är speciellt att vara kvinna. Lika speciellt som det är att vara man.
Gudskelov för det!
Kommentarer
Sorgligt därför att jag VET att det inte kommer kännas ok för dem men att de redan målat in sig i ett hörn de inte kommer ur sen.
Jag fick verkligen utstå otroligt mkt kritik för att jag ville ta det lugnt med min lilla bebis, jag ville inte resa land och rike runt med henne, jag ville inte amma på restaurang, jag ville faktiskt mest bara vara hemma och sitta med henne i famnen.
Sitta där och hålla henne, titta på hennes lilla ansikte och bara få vara mamma....
Det är så här det är, för de flesta kvinnor, vågar jag påstå..Männen skall absolut få det han har rätt till, sin beskärda del av föräldraskapet, om inte förr så senare, självklart! Varför anses det som ett hot mot jämställdheten att tycka till om det här och att tycka att det är naturligare att kvinnan är den som är bäst lämpad att ta hand om det lilla nyfödda barnet! Att tro annat är bara dumt, dumt, dumt!