Fortsätt till huvudinnehåll

Morgon på slottet

Vaknade tidigt. Gick en kort promenad runt slottet innan frukosten. I öster steg solen upp, luften var hög och lätt att andas. Fick en känsla av att gå inomhus, efter den senaste tidens stormar, orkaner och påfrestande vindar var det overkligt stilla. Jag har aldrig sett så enorma bokträd! Så många och vilken oerhört vacker park!! Här är det gott för själen att vara.
Bäckaskogs slott var en gång i tiden Carl XV Gustafs "sommarstuga".Innan dess ett kloster. Miljön och historiens vingslag sätter onekligen i gång fantasin och pockade på min nyfikenhet.
Väl tillbaka på slottet syns inte en själ. Frukosserveringen är inte riktigt färdig så jag myger genom hallen mot den stora, breda trappan. Slottet är morgonsömnigt tyst, bara knarrandet från de gamla trappstegstiljorna hörs när jag långsamt tar mig uppåt. Väl på första våningen möts jag av ett stort porträtt i olja. Han, den femtonde, blickar lite nedlåtande (?) mot mig. Jag fiskar upp mobilen ur väskan och tar en bild. Upptäcker att bilden är upp och ner!! Vad? Går en bit in i nästa rum och då är plötsligt bilden genom kameralinsen rättvänd igen!! Ilningen längs ryggraden fick mig att hasta ner för trappan och puh, nu fick jag kaffe och var inte längre ensam.

Kommentarer

Anonym sa…
Exakt samma sak hände mig när jag var i minneslunden där min brors aska är strödd (har skrivit om det i min blogg). Jag hade tänt en lykta och satt dit ett julkort. Tog upp mobilen och tog flera foton. Allihop blev upp-och ned och spegelvända. Märkligt... När jag kom hem tog jag några kort på prov, nu var bilden rättvänd igen... Eftersom jag normalt sett är en person som står stadigt med båda fötterna på jorden, så funderar jag på om det kan vara något tekniskt fel. Samtidigt så smyger sig andra tankar på...
TrickyTricky sa…
"Morgon på slottet"....åhh det låter så tjusigt, så mondänt.
Vad jag avundas er i Skåne er vackra natur...har alltid drömt om att få rida i en bokskog.
Här hemma i granskogen är det inte riktigt så vackert tyvärr. Man får mest se upp med grenar i ansiktet.
Nike sa…
Chaos: Jo, jag minns nu att det var på din blogg jag läste om något liknande...ja,fantasin drar iväg, onekligen! Det var "stämningsfullt", jag lovar!

Tricky: Åh, vilka tjusiga uttryck du slänger dig med, du hade gjort dig på slottet! Kom förbi bara, vi har både bokskogar och mosters islandshästar.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot