.....och med den övergången glider jag in på kapitlet tänder!
Det börjar vid ungefär 8 månaders ålder när de första mjölktänderna kommer. Sen går det fort. Efter några år börjar de ramla ut, en efter en. Så fortsätter det under hela skolåldern. Trots fluorsköljningarna i skolan börjar det bli ett och annat hål. De fylls igen med amalgam. Så småningom dyker visdomständerna upp. Innan man hinner blinka är de utdragna igen.
Nu är man vuxen och det förmodas att man borstar tänderna minst 2 ggr/dygn och använder tandtråd. Det bör vara lugnt men för säkerhets skull går man och kollar tandstatus en gång varje år. Plötsligt är man mitt i livet och något hårt kraschar till mitt i citronmuffinsen. Ett gruskorn? Efter en stund märker man att det är något som känns raspigt och ojämnt. En plomb. Ingen fara, bara i väg och laga. En engångsföreteelse. Skit happens!
Mot slutet av 80-talet när jag levde ett bekymmersfritt liv i Oslo med god råd, gick jag en period varje vecka till tandläkaren.Det här var en poppig, modern tandläkare med rummet fullt av det allra senaste inom tandvårdsteknologin. Innan jag la mig i hans ultramoderna svävande stol fick jag mig en liten plastmugg renat och 4 koltabletter. Sen jädrar kunde han sätta i gång att sanera mina gamla amalgamfyllningar. Tanken var att jag skulle bli som ny i munnen, bort med all gammal metall och in med ny, vit plast! För att förhindra att jag skulle absorbera för mycket tungmetall, d.v.s. kvicksilver, förbereddes jag med sprit och kol.
Det blev bländande fint och livet fortsatte utan bekymmer i rätt många år. Barnen kom men jag gick fortfarande till min tandläkare på Jacobsbergsgatan varje år. Så började det. I min nya stad fick jag plötsligt akut tandvärk och var tvungen att på måfå ringa till någon. Den enda som hade en ledig tid var en äldre man i skitig rock, med yvigt vitt hår och tjocka glasögon. Minns från mitt liggande perspektiv hur han hänger över mig och hur jag känner hans tjocka, korviga fingrar rota runt långt inne i min mun. Han ger mig den ena bedövningssprutan efter den andra och halva jag är bedövad, bara inte den onda tanden. Det är svårt att andas och att svälja. Nu "provar" han i alla fall och han ser allt mer vild ut. Snart står han upp och sliter filarna så hårt att de går av om och om igen. Det känns som att han rotar väldigt nära hjärnan och det gör fruktansvärt ont. Nu hör jag honom muttra: "det går faan inte, det går faan inte". Ser hur tandsköterskan vrider sina händer samtidigt som hon försöker få honom att sluta. Till sist vrålar jag till och föser undan doktor galen. Rusar ut och hem, trycker i mig en näve Citodon, får skjuts till "min" vanliga tandläkare i Stockholm och blir åtgärdad.
Det gick 4 år. Sen började det igen. Under de senaste 3 åren har jag gjort 6 rotfyllningar, 2 tandrotspetsoperationer, fått en krona, planerar för en till och har nu en rotfyllning som måste göras om. I morgon klockan fyra. Vad händer? Är jag inte lite ung ( i det här sammanhanget alltså??) för det här? Är jag inte lite för frisk och skötsam, jag både motionerar och äter bra, röker inte och äter inga mediciner?? Min nuvarande tandläkare säger att en av förklaringarna är de "fina plastfyllningarna" från 80-talet. De håller inte måttet.
Man roar sig...
Det börjar vid ungefär 8 månaders ålder när de första mjölktänderna kommer. Sen går det fort. Efter några år börjar de ramla ut, en efter en. Så fortsätter det under hela skolåldern. Trots fluorsköljningarna i skolan börjar det bli ett och annat hål. De fylls igen med amalgam. Så småningom dyker visdomständerna upp. Innan man hinner blinka är de utdragna igen.
Nu är man vuxen och det förmodas att man borstar tänderna minst 2 ggr/dygn och använder tandtråd. Det bör vara lugnt men för säkerhets skull går man och kollar tandstatus en gång varje år. Plötsligt är man mitt i livet och något hårt kraschar till mitt i citronmuffinsen. Ett gruskorn? Efter en stund märker man att det är något som känns raspigt och ojämnt. En plomb. Ingen fara, bara i väg och laga. En engångsföreteelse. Skit happens!
Mot slutet av 80-talet när jag levde ett bekymmersfritt liv i Oslo med god råd, gick jag en period varje vecka till tandläkaren.Det här var en poppig, modern tandläkare med rummet fullt av det allra senaste inom tandvårdsteknologin. Innan jag la mig i hans ultramoderna svävande stol fick jag mig en liten plastmugg renat och 4 koltabletter. Sen jädrar kunde han sätta i gång att sanera mina gamla amalgamfyllningar. Tanken var att jag skulle bli som ny i munnen, bort med all gammal metall och in med ny, vit plast! För att förhindra att jag skulle absorbera för mycket tungmetall, d.v.s. kvicksilver, förbereddes jag med sprit och kol.
Det blev bländande fint och livet fortsatte utan bekymmer i rätt många år. Barnen kom men jag gick fortfarande till min tandläkare på Jacobsbergsgatan varje år. Så började det. I min nya stad fick jag plötsligt akut tandvärk och var tvungen att på måfå ringa till någon. Den enda som hade en ledig tid var en äldre man i skitig rock, med yvigt vitt hår och tjocka glasögon. Minns från mitt liggande perspektiv hur han hänger över mig och hur jag känner hans tjocka, korviga fingrar rota runt långt inne i min mun. Han ger mig den ena bedövningssprutan efter den andra och halva jag är bedövad, bara inte den onda tanden. Det är svårt att andas och att svälja. Nu "provar" han i alla fall och han ser allt mer vild ut. Snart står han upp och sliter filarna så hårt att de går av om och om igen. Det känns som att han rotar väldigt nära hjärnan och det gör fruktansvärt ont. Nu hör jag honom muttra: "det går faan inte, det går faan inte". Ser hur tandsköterskan vrider sina händer samtidigt som hon försöker få honom att sluta. Till sist vrålar jag till och föser undan doktor galen. Rusar ut och hem, trycker i mig en näve Citodon, får skjuts till "min" vanliga tandläkare i Stockholm och blir åtgärdad.
Det gick 4 år. Sen började det igen. Under de senaste 3 åren har jag gjort 6 rotfyllningar, 2 tandrotspetsoperationer, fått en krona, planerar för en till och har nu en rotfyllning som måste göras om. I morgon klockan fyra. Vad händer? Är jag inte lite ung ( i det här sammanhanget alltså??) för det här? Är jag inte lite för frisk och skötsam, jag både motionerar och äter bra, röker inte och äter inga mediciner?? Min nuvarande tandläkare säger att en av förklaringarna är de "fina plastfyllningarna" från 80-talet. De håller inte måttet.
Man roar sig...
Kommentarer