Identitet. Unga människor söker inåt och visar utåt. Det är viktigt att synas och att den som ser förstår vem man är. Uttryck, kläder som förstärker musiksmak och tankarna där inne bakom färgat hår och svarmålade ögon, kostymer eller häng på brallorna. Det är viktigt att vara någon, vem är inte så noga, bara du är tydlig.Punk, grunge, pop, svartrockare, gothare eller kanske syntare, hiphopare, post-punk, neofolk, new wave, black metal, death metal, glamrock, gothic metal, heavy metal, nu metal, Emocore, Goregrind, Grindcore, Hardcore, Industri, Opera metal, Power metal, Sleeze, Rap-metal, kängpunk, trallpunk, crust eller möjligen skatepunk. (Tro nu INTE att jag kunde det där utantill, kan någon det?) Sen har vi ju veganerna, de till husbehov och de militanta djurrättsaktivisterna, olika etniska grupperingar, förortsgrupper, klottrare, huliganer.... ?
Ungdomar i dag har en del att välja på. Om man lyckas lära sig vad allt betyder och fixar att välja rätt vill säga.....bara det! Tänk om man väljer fel och ändrar sig, går det? Kan en skejtare bli gothare. Kan ett emobarn skejta?
Tja, på min tid fanns det trädkramare och husokupanter, proggare, flummare och disco eller dansbanan. Droger fanns det då som nu. Det var väl ungefär det.
Undrar vad jag hade valt om jag hade varit ung i dag? Mina försök att reta pappa i Stockholm och uttycka något slags eget, var möjligen en period med försvarets blå grötrock, filthatt med brodyr och plastiga solglasögon med blomblad runt glasen. Vi liftade runt i Skåne, allt var ofarligt och enkelt. Jeansen var från Gul&Blå och farfarströjorna från arbetarboden. Håret afropermanentades och hennafärgades. Musiken var Supertramp, Frank Zappa och David Bowie. Inga föräldrar visste vad Roskildefestivalen var så ingen protesterade när vi åkte dit. Vi bodde i tält, trampade runt i gegga och jord, åt konstig mat och undvek så gott det gick stånden med marijuana, hasch och de mest konstiga svamparna. Det var trångt och luktade. De vildaste tjejerna skuttade runt med bara bröst och kramades med alla möjliga och omöjliga. Det gjorde inte jag, som tillhörde den lite tystare, mer iakttagande gruppen som egentligen bara "hängde på" på grund av brist på annat, osäkerhet men nyfikenhet.
Stilen, hette den någonting? Nej...vi växte upp i skuggan av Flower-Power, allt var redan gjort och vi, i mellangenerationen födda i slutet av 50-talet eller i början av 60-talet, gled bara vidare i redan upptrampade spår.
Grötrocken fick lillasyster ärva, likaså Frank Zappa. Tiden gick, jag hängde en Fjällrävenryggsäck på ryggen och flyttade tillbaka till Stockholm. Här följde en period utan någon som helst stil alls eller rättare sagt, ett valsande mellan olika stilar, de få som fanns. Jag slutade permanenta håret, köpte kläder på NK eller HM, gick på Friskis&Svettis intensivpass 3 ggr/v och cyklade genom stan med George Michael och senare Mauro Scocco i min Sony Walkman. Hjälm hade ingen. Min kameleontutbildning från tonårstiden fick mig att utan problem zappa mellan Café Opera, klassiska konditorier, suspekta krypin på söder eller lite mer konstnärliga eller intellektuella caféer och matställen nere i stan. Det var inte riktigt lika ballt att bo på söder då som det är nu men det var nära till allt. Jag var fortfarande förvirrad, iakktagande, sökande men nyfiken....Det var jag länge. Allt jag har gjort har tagit tid, ingenting har gått fort när det gäller mig....
Puh, det är skönt att inte vara ung längre. Inte desto mindre kan jag fortfarande ibland vara förvirrad och sitta där i mitt hörn och bara iaktta... Men permanenta håret tänker jag inte göra igen, inte heller färga det rött, gudbevars!
Kommentarer