Nikes Rum

Underbara höst! Det är som att alla känslor blir starkare med åren. De är mer lättåtkomliga, hela registret. Det går inte att lura sig själv längre eller att bli distraherad av tankar, omgivning, andras reaktioner. Det är skönt. Jag njuter av hösten och av att stå allt stadigare förankrad med mylla ända upp till vaderna.

Längtar efter flow. Flow i blodet som strömmar genom hela min kropp. Flow i håret, flow i känslan, i dagarna som går, i livet. Just nu styltar jag fram som på en stenig strand. Halkar lite snett, tar mig upp, gör några jättekliv framåt för att snart snubbla till. Ibland faller jag. Hör nu här. Jag! Bah...en superstark, stolt, långbent, självständig kvinna som klarar allt! Eller? Nja....klarade allt. Tiden är en annan nu. Han såg mig strängt i ögonen. Sa "Du..lyssna på mig. Sörj inte den du var utan lär dig i stället att uppskatta den du blivit, den du är i dag. Anpassa dig till henne och lev så bra du kan. Ge inte upp"

Att SD kom in i riksdagen är ett tecken på att våra tidigare regeringar har misslyckats med flyktingpolitiken. Att de kommit så långt och rönt sådan framgång är ingenting annat än ett tecken på just detta. Så sluta jamsa och dalta med människor. Ibland får jag känslan av att man smörar och är så in i helvetes tillmötesgående bara för att få lite fler politikerpoäng. Människor skall självklart bemötas med respekt och värme och Sverige skall vara ett tillåtande och öppet land. Men i dag är mycket rent larv och hyckleri. Man förstår inte hur utanförskap egentligen uppstår. Man förstår inte och har inte kunskap att möta de kulturkrockar som uppstår i våra skolor. Man vägrar se och höra något som ens närmar sig kritik trots att signalerna har funnits där i många år. Så, släng skygglapparna, inse att något är fel och lyssna på människor. Skapa tydlighet i flyktingpolitiken. Det finns en anledning till att SD finns och den anledningen stavas m i s s l y c k a n d e. Det finns självklart myc...

Känner mig som en som svikit något....eller någon. Inte bloggen men möjligen mig själv. Att skriva har alltid varit min ventil, det är här det kommer ur mig....Jag brukar säga att jag pratar sämre än jag skriver. Vad jag egentligen menar är nog att när jag skriver får jag vara i fred. När jag pratar finns där alltid någon som lyssnar. För en person med långa antenner är det mycket jobbigare. Samtidigt som jag pratar speglar jag....känner av mottagaren, var hon/han befinner sig. Närvarande? Intresserad? Vill gå...., vecklar lätt in mig och tänker ofta att den jag pratar med tycker att jag tar för lång tid på mig, använder för många ord.

Eftersom jag ändå "kommer ut" ur tja, inte garderoben kanske men ur byrålådan (där mina gamla dagböcker alltid legat) så får jag korrigera en sak från det förra inlägget. Jag vet faktiskt hur en panikångestattack känns. Jag har haft två. Första gången trodde jag att det var för att jag slarvat med lunchen som jag blev så yr och konstig i huvudet. Jag körde bil, liggande, hem från stan. La mig i sängen och gick inte längre än till köket på nästan två veckor. Alla ljud var för höga, ljuset alldeles för skarpt och huvudet helt tomt. Åkte till ICA iförd stora solglasögon och fetvadd i öronen. Sen kom jag upp och vidare. Allt blev bättre och bättre och efter en tid förstod jag vad som hände och jag förstod varför. Det var bra. Nu skulle allt bli bra. Duktig som jag är tog jag tag i problemet. Jag hade ju kunskap och koll. Jag stressade med att bli bra igen. Kan ju inte sitta där och mesa, måste sköta mig och fort bli produktiv och duglig igen. Trenden vände. Jag fick migrän och hj...

Nu hittade jag hit igen. Kan inte bestämma mig för om bloggen är en kär gammal vän, bara en bekant eller någon jag inte tycker om. Kanske det speglar mitt förhållande till mig själv. Jag inbillar mig att jag gillar henne, men hon övertygar mig inte....Ibland blir jag så trött på henne, den där människan jag måste dras med vareviga dag. Visst, hon är bra. På ett intellektuellt, praktiskt plan. Men sen då? Hon säger att hon inte vill gå in i en relation igen men det är inte sant, hon är bara feg.. Hon gömmer sig. Ofta. Hon får inte fram den hon är. Men jag gillar klangen...För i dag kan jag höra hennes innersta klanger, den hon är. Jag förstår henne, känner henne väldigt väl i dag och det gör mig lugn. Det är 35 grader varmt i skuggan......

Nu är vi där. Januari har passerat och årets segaste, kallaste, mest svartvita månad är här. Jag sjönk som en sten, så som jag visste att jag skulle göra. Övervägde att ta dubbla dosen av mitt serotoninpiller, men gjorde inte det. Det går nog ändå. Men var är energin? Varför är jag trött, trött som ett helt ålderdomshem, hjärnan jobbar segt och trögt som avsvalnad lava, huvudet är tungt och jag åldras plötsligt 3 år på några veckor. Längtar, längtar efter ljuset. I morgon får jag vara hemma och se horisonten bortom hav och land, på morgonen, då när det vinterbleka försiktiga ljuset kämpar sig igenom det grå och gnistrar till där långt borta. En liten stund. Lågt och silver. Förhoppning... Och varmt kaffe vid köksbordet. Och DN och en stor nyttig brödbit med brunost och äpple. Lite lycka att inmundiga en långsam lördagsmorgon. Jag sveper duntäcket om mig. 2009. Jag slutade plötsligt blogga. Jag köpte ett hus. Jag accepterade allt som var och mig själv och jag började jobba heltid igen. ...

Jag älskar faktiskt hösten. Det är min bästa icke-ångest-tid. Kanske för att den är så kravlös. Naturen går in i sin viloperiod, troligen något det är meningen att vi levande väsen på denna jord också borde göra. Åtminstone dra ner på tempot. Det är en tid när det är okej att bara orka lite grann, bara göra det mest nödvändiga. Det är bra. Dessutom så vackert och vilsamt. Fram till att alla löv knäppts av från sina grenar är det magiskt. Sen återstår några veckor innan det gyllene på marken påbörjat sin förmultning och när det endast kvarstår en brunsvart sörja längs skogens stigar, då måste advent komma fort fort så jag får tända alla ljusslingor runt mig. December är uthärdligt trots mörkret och trots julens oundvikliga krav på något glatt, snyggt och perfekt! Januari däremot. Då brukar min energi vara slut. Min dvala infinner sig någongång mellan nyår och tjugonda knut. Jag kan bara se dimma, gråtunga dagar och väta. Men trots allt. Det blir snart vår igen. När de första soliga hel...

Och....vad hände SEN? Jo, hon lullar fortfarande omkring i sin gröna boforsoverall på all ledig tid vill säga. Det fula huset har fått nytt snyggt tak. Det kostar en förmögenhet och syns knappt men ändå är jag så nöjd. Har haft dagar när jag snöat in på hängrännor, andra dagar på vindskivor eller kanske....skorstensplåten! Kollat andra hus, jämfört, bytt och härjat med hantverkare som stundom säkert kliat sig i pallet. - Måste människan ha silverrännor? - Vad är det för fel på svart?? NICKE, svaart är snyyygt! Svart är snygggt till tegel!! Ja men jag vill inte ha teglet heller. Dess tid är räknad. MÅÅÅSTE allt vara gråttt, tjuter dottern. JA, nu är det så här, det är jag som är chefen. Säg vad ni tycker, önska er och kom med förslag men jag gör ändå som jag vill. Mamma suckar som vanligt och säger till sitt försvar när jag påminner henne om hennes ohejdade vana att alltid kritisera och vara negativ, att Nä, jag är bara realistisk. Precis som att jag inte skulle vara det. Jag har inte b...

Kära mamma. Hur kunde det bli så här? Det är säkert inte vad du hoppades på eller önskade dig den dagen du födde ditt första barn, mig. Det var i maj och du har berättat hur liljekonvaljerna blommade och hur solen lyste den dagen jag kom till världen. Det var en söndag. Du har också berättat att min pappa visserligen var med på Karolinska sjukhuset, men att han under ditt värkarbete satt med en liten transistorradio klistrad till örat. Samtidigt med dina värkar slogs Ingemar Johansson en titelmatch, som han vann. Det var enligt min far stort, EM och kunde inte missas. Jag kom ut i samma stund som Ingemar slog knock-out på sin motståndare så pappas jubel var dubbelt. Han ringde mormor som ivrigt väntade vid telefonen: - Hur har det gått, hur har det gått???? - Han vann ! - Va !! Blev det en pojke? - Jasså det.. Nä, det blev en flicka. Hon döptes inte till Anders som min pappa nog hoppats på. Enligt honom var jag mest lik ett katrinplommon och när det inte gick med Anders (gudskelov!) bo...

Jo, hon köpte det där huset som ingen annan ville ha. Hon packade, fejade, bar och speedflyttade och vips så satt hon där på altanen och kunde äntligen andas 5 minuter. Det blev plötsligt sommar. I en dal i Indien, på sluttningen av ett berg, ligger Shangri la. Någon tog nog fel på Indien och Bjäre. Här är faktiskt shangri la, på riktigt. När vinterdiset och de tunga grå molnen skingrat sig och solen och ljuset släpptes fram till Örnnästet förvandlades känslan och utsikten i ett slag! Vi sitter på altanen i eftermiddagssolen. Dalen öppnar sig nedåt, framför oss och når nästan ända ut i havet. Himmel och hav har samma färg. Där borta är Halland... När körsbärsträdet, som jag inte visste var ett körsbärsträd, slår ut faller jag nästan i trans av lycka! Så slår nästa körsbärsträd ut och ännu ett. Trädgården klättrar uppåt och ger utrymme för all fantasi jag har. Här skall det bli en frukostveranda, här en rund terass med gatsten. Där skall jag göra en liten hydda av murgröna, till min Bu...

Laptopen står på sängbrickan fast på golvet. För att ha tillgång till internet har den ett tag varit tvungen att stå där, alldeles nära ingången för fiberoptiken, d.v.s. precis så att min 1 m sladd når fram till uttaget. Så där är det. Men jag fixar ingenting. Det får hänga och slänga just nu. Jag har dessutom inte tid att sitta här, jag är strängt upptagen med att låna miljonbelopp på banken.....ehh... Jag vill inte tänka på den biten..... Just det, miljonbelopp. Men inte för att fixa min internetkoppling. Nej, jag skall köpa ett HUS! Tänk vad livet vänder hit och dit. Det tog en vändning till och på fredag är det nästan mitt, åtminstone på pappret, det fula huset med den fula trädgården! Det fula huset med den fula trädgården behöver OÄNDLIGT med omsorg och vård! Nu, efter 8 års vila från husrenoveringar och fastighetsansvar är jag där igen. Det fula huset med den fula trädgården har en sån Potential. Och, Havsutsikt. Och, Bokskogen bakom knuten. Det är bara ett nytt badrum som behöv...

Jag gillar de tysta kupéerna på Öresundståget. Efter en hektiskt dag på jobbet och en pulshöjande promenad från jobbet, för att hinna, kunde jag äntra tåget och smita in i den tysta kupén. Jag blir glad när de är tillgängliga. Har lite svårt att fixa ljudet från gymnasieungdomarnas earplugs när de spelar hardcore så högt att hela tågvagnen skakar. (Tinnitus måste bara vara en hållplats bort!!) Väl inne i den tysta kupén sjönk jag ner, sträckte ut benen och tog fram min bok. Tåget tuffade ut från stationen. Skönt... Det tog ett par minuter. Sedan hördes ett högljutt KRRRRÖÖÖÅÅÅÅ från platsen bakom min. Därefter ett ÖÖÖÖHHHHHKRRRRÅÅ.....KRRÅÅA SCHLRRRRTTTTTP Eeh. Gubben sover. Ser i spegeln från fönstret på andra sidan gången hur hans stora huvud lutar bakåt och hakan hänger ner över hela halsen. Underläppen sticker ut, utanför hans långa näsa. Det rycker irriterat i den. Kanske han drömmer? Fascinerad väntar jag på nästa stora snorkling. Kan inte låta bli att titta. Rycker till lika my...

En av de mest ogenomträngliga dagarna på länge. Som en grå, fuktig ullfilt sveper eftermiddagsdimmorna runt oss då vi vädertrotsigt travar in i bokskogen. Otur kämpar fram genom tung mylla och gamla löv i olika förmultningsfaser. Vi väljer vägen förbi växthusen, passerar handelsträdgården som ligger öde så här i januari. Inte en människa, inte en bil, bara dimman, jag och hästen. Det är alldeles stilla... Sneddar genom en ny bokskogsdunge. Otur tar sig fram genom nya snår och jag får ducka för låga grenar. Ner för sluttningen, ner mot vägen igen. Då...i ögonvrån ser jag någon som står där nere bakom den röda längan. En levande själ till! En mansperson. Parerar undan ett par bokgrenar och sneglar nyfiket åt hans håll, ser att han är lång och har cykel med sig. Vi är nere nu och den svartklädde tar några steg mot oss. Han säger något och ler brett när jag tittar upp. - Som en sol mitt i de grå slöjorna! Han var..... alltså. Mitt uppe på åsen en öde, dimmig dag i januari står plötsligt en...

Årets vinterdag?

Ett "skamligt" erkännande: Jag är en av de där veka varelserna som gått in i en vägg. Jag är en av de där snyltarna på samhället som lurar till sig pengar från Försäkringskassan. Jag är en av de man läst om i tidningarna de senaste åren, de som "bränt ut sig". Ju mer jag pratar om det, ju öppnare jag är, desto oftare möter jag människor som råkat ut för samma sak. Som vågar berätta när jag berättar. Det är fantastiskt. De man allra minst trodde. Hon i tygaffären, han på banken. Mäklaren, hovslagaren, läraren på skolan.... Det är inte klokt. Vad lever vi i för samhälle? Denna ständiga fråga.... Det är kanske bra att det är finanskris, att det är lite jobbigt ett tag. Att samhället krisar ihop och förstår att det hör till livet, det kan drabba vem som helst. Och att vi kanske gör fel, lever fel. Bygger vårt samhälle på fel premisser. För innerst inne är vi bara människor, av kött, blod och en själ med behov. Tär vi för mycket och får för lite tillbaka tar själen ett j...

En blåsig januaridag. Vinden tjuter när vi går ur bilen i Torekovs hamn. Jag skall bryta mig in i ett hus. Moster med som "spanare"... om det skulle komma någon och undra vad vi håller på med. Så är det här. Tomma sommarhus där hantverkare och byggare avlöser varandra eller ibland trampar på varandra. Det här huset är igenspikat. Byggar´n har lämnade för alla helger och har inte återvänt. Det skall ju inte vara klart förrän i sommar. Har väntat sedan i september. I höstas var det ännu knepigare för då såg det ut som om någon svept in hela huset i gladpack. Men, nu får byggfirman ursäkta, jag skall också göra mitt jobb tack och tack. Vi har tur. En masonitskiva har släppt i ovankanten och sparkar vi undan lite byggsten går det att tränga sig in. Efteråt tog vi en repa in till "centrum". Hur kan Elbings ha öppet en iskall och blåsig tisdag i januari? Vi frågade om vi var de enda kunderna i dag? Svaret blev att vi var de enda kunderna som inte köpt medicin. (Not: Vint...

Intressant det där när man klickar på "Nästa blogg" uppe i vänsterhörnet. Var hamnar man då? Jag provade och hamnade på en finsk inredningsblogg !! Varför just den? Vem väljer? Jag är f.ö. med i tidningen i dag. Men inte ensam och helt oplanerat eftersom jag bara är en sidobakgrundsfigur till det här projektet. Skall skriva deras hemsida men har inte ens börjat än! Vilken tidning tro?

Om medlemmar i missnöjespartiet som vägrar se sig i spegeln och som skyller sina tillkortakommanden och motgångar i livet på alla andra utom sig själv, har det just nu präntats några rader om på annan plats. Invigda vet att ulvarnas gömma kan berätta mer.

En av männen i mitt liv fyller år ! 80! Grattis och hipp hurra. Jag niger i min bruna sammetskjol med den vita spetskragen. Lackskorna och de vita knästrumporna är på. Blundar och kan fortfarande uppleva hur det kändes när den röda rymdraketen sköt fart uppåt och ut i rymden. Eller när vi åkte till Arabland och hur Dupontarna drack en dryck som gav dem lång och färgglad hårbeklädnad.... Hur lamorna spottade i Tibet! Och hur "alla" kineser rökte opium, hela tiden. Dit ville jag aldrig åka! Jag är nog töntig på fler sätt än som tonårsmorsa och tillika bloggare. Jag har gått med i Tintin-klubben. ...........Man kan köpa prylar till rabatterade priser...