Ett "skamligt" erkännande: Jag är en av de där veka varelserna som gått in i en vägg. Jag är en av de där snyltarna på samhället som lurar till sig pengar från Försäkringskassan. Jag är en av de man läst om i tidningarna de senaste åren, de som "bränt ut sig".
Ju mer jag pratar om det, ju öppnare jag är, desto oftare möter jag människor som råkat ut för samma sak. Som vågar berätta när jag berättar. Det är fantastiskt. De man allra minst trodde. Hon i tygaffären, han på banken. Mäklaren, hovslagaren, läraren på skolan....
Det är inte klokt.
Vad lever vi i för samhälle? Denna ständiga fråga.... Det är kanske bra att det är finanskris, att det är lite jobbigt ett tag. Att samhället krisar ihop och förstår att det hör till livet, det kan drabba vem som helst. Och att vi kanske gör fel, lever fel. Bygger vårt samhälle på fel premisser.
För innerst inne är vi bara människor, av kött, blod och en själ med behov. Tär vi för mycket och får för lite tillbaka tar själen ett järngrepp om kroppen och slänger in oss i den där väggen....
Ett tag trodde jag att det snarare var stupet jag höll på att glida utför. Det var det inte. Det tog tid men jag lyckades på något underligt sätt hitta en gren som höll. Eller, det är det man gör, når sin botten och åter kan börja klättra uppåt. De allra flesta hittar tillbaka, men det finns de som blivit så skadade att de inte blir friska, någonsin. Det är viktigt att förstå. Det är framför allt viktigt att vara observant på de tecken som föregår en sån här sjukdom. Och, när krisen, kollapsen eller vad det nu är, slår till måste man ta tag i den och acceptera att den är där. Alla har något att lära och börja lyssna till sin inre röst. Lyssna... och förändra det som gjort att man blivit sjuk.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott eller förstått hur en stressreaktion kan te sig eller hur en depression kan visa sig. Det var en chock. Det var också en chock att just jag hamnade där. Bara att förstå och acceptera tog lång tid.
Det tar tid. Vissa sjukdomar/tillstånd tar tid. Den här tiden vill samhället inte ge människor. Husmark-Persson med hantlangare tror fortfarande att utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet eller adaptionsstörning /you name it, är som ett förkylningsvirus som går över efter en vecka i sängen. Det gör det inte. Det går kanske aldrig över helt men det går att bli frisk. Om det får ta sin tid.
Husmark-Persson är den värsta hycklarpolitiker jag skådat. Hon står i TV-studion och babblar stolt över förändringarna hon genomfört på Försäkringskassan sedan valet. Hon säger att "Vi har satt stopp för ineffektiva sjukskrivningar där tiden bara går och den sjuke inte kan annat än att stanna hemma i ineffektivitet. Vi har givit människor ett alternativ. Vi erbjuder dem hjälp och vi frågar: Vad vill du ha hjälp med??"
Det här var det värsta jag hört. Den värsta lögnen under 2008. Försäkringskassans tappra försök att med en reklamfilm försöka vända opinionen bort från kritiken som FK och den "nya sjukvårdspolitiken" fått utstå under några år, var också den patetisk. Ljuv musik och samma dravel om att man nu "vill hjälpa människor som är sjuka". Troligen lades den ner för att allt för många människor genomskådade budskapet.
De människor som jag pratat med har aldrig fått någon hjälpande hand eller fråga från Försäkringskassan. Det enda som man vill ha svar på är: "Kan du börja arbeta mer nu? När kan du arbeta full tid igen?" När man inte kan svara (hur skulle man, det gäller ju inte ett brutet ben!) "Vi måste ha en plan, din sjukskrivning godkänns inte utan en plan om tillbakagång i arbetslivet"
Som om människor vore fullständiga idioter...eller robotar. Hur kan någon svara på det eller klara att göra upp en bra plan när hjärnan brinner, kroppen skakar och tankarna är avstängda. Alla ljud är för höga.
Försäkringstjänstekvinnans tänder bländade. Den gången flydde jag snart in i en annat, inre rum för att jag faktiskt inte förstod vad hon menade, inte kunde bemöta henne. Jag såg hennes tänder. Hur hennes rödmålade, strama läppar rörde sig och jag föreställde mig hur fradgan skummade ur hennes neddragna mungipor när hon ifrågasatte om jag verkligen var så sjuk som jag "sa att jag var". Hennes ord rann av mig som vattnet på en gås. Jag insåg att jag struntade i vilket, vad än hennes beslut blev. Vi befann oss i helt olika dimensioner och det spelade ingen roll vad jag sa. Hennes uppdrag var att avföra mig ur statistiken, att minska antalet sjukskrivna i sitt ansvarsområde. Jag hörde henne prata men förstod inte vad hon sa.
Det enda jag ville och behövde var att åka hem och få vara i fred. Det sa jag också och bemöttes med ett hånfullt leende. Jag behövde också få veta att jag hade rätt till sjukpengar, d.v.s. inkomst eftersom jag hade två barn att försörja där hemma. Efter att ha jobbat i så där 30 år var det kanske rätt okej ändå, inte såå skamligt?
Det är inte ett dugg skamligt. Jag skäms absolut inte längre, jag har lärt mig något och jag är bara en helt mänsklig individ, en vanlig människa. Det som ledde fram till att jag blev sjuk skulle faktiskt kunna däcka ett helt höghus med människor. Vad jag möjligen ångrar är att jag, skuldtyngd över det som jag såg som mitt tillkortakommande, min ynklighet, inte stod upp för mig själv ännu bättre i början...
Men jag förstod inte vad som hände. Kände inte igen mig själv.
Jag har läst om andra, förstår att det är vanligt men träffat få. Nu, när jag mår bra igen och kan tänka klart och ljust..då ser jag dem. Då möter jag dem.
Det där var mitt livs kris. Det var inget att skämmas för men som duktig storasyster har jag alltid orkat, alltid fixat allt och stått pall. Stark och duglig. Alltid.
Så är det inte längre och skönt är det.
Nu har vi en annan kris runt oss. Förhoppningsvis och troligen... har samhället och vi alla något viktigt att lära. Kriser kommer inte utan anledning.
I dag skall vi definitivt inte tro att vårt land, vårt samhälle, ger oss den hjälp vi behöver, något jag är uppväxt med och alltid tidigare trott på. Vi är tillbaka till någon slags samhälle där var och en efter bästa förmåga får ta hand om sig och de sina.
Här skulle jag kunna fortsätta och tankeirra mig i väg på stigar som visar hur människor utan en tillräckligt dyr och bra sjukförsäkring, hemförsäkring, pensionsförsäkring, barnförsäkring och sjukförsäkring troligen kommer att hamna rejält på baksidan av det här landet. Risken är stor. Som den optimist jag ändå är tror jag att vi också här har något att lära och att det kommer att komma reaktioner som leder oss på rätt väg igen.
Nej, nu borde jag laga middag...
PS) Har ni läst om Lars Weiss utbrändhetsreaktioner för en del år sedan. Han skrev boken "Framgångsfällan - om osynlig utbrändhet"
Ju mer jag pratar om det, ju öppnare jag är, desto oftare möter jag människor som råkat ut för samma sak. Som vågar berätta när jag berättar. Det är fantastiskt. De man allra minst trodde. Hon i tygaffären, han på banken. Mäklaren, hovslagaren, läraren på skolan....
Det är inte klokt.
Vad lever vi i för samhälle? Denna ständiga fråga.... Det är kanske bra att det är finanskris, att det är lite jobbigt ett tag. Att samhället krisar ihop och förstår att det hör till livet, det kan drabba vem som helst. Och att vi kanske gör fel, lever fel. Bygger vårt samhälle på fel premisser.
För innerst inne är vi bara människor, av kött, blod och en själ med behov. Tär vi för mycket och får för lite tillbaka tar själen ett järngrepp om kroppen och slänger in oss i den där väggen....
Ett tag trodde jag att det snarare var stupet jag höll på att glida utför. Det var det inte. Det tog tid men jag lyckades på något underligt sätt hitta en gren som höll. Eller, det är det man gör, når sin botten och åter kan börja klättra uppåt. De allra flesta hittar tillbaka, men det finns de som blivit så skadade att de inte blir friska, någonsin. Det är viktigt att förstå. Det är framför allt viktigt att vara observant på de tecken som föregår en sån här sjukdom. Och, när krisen, kollapsen eller vad det nu är, slår till måste man ta tag i den och acceptera att den är där. Alla har något att lära och börja lyssna till sin inre röst. Lyssna... och förändra det som gjort att man blivit sjuk.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott eller förstått hur en stressreaktion kan te sig eller hur en depression kan visa sig. Det var en chock. Det var också en chock att just jag hamnade där. Bara att förstå och acceptera tog lång tid.
Det tar tid. Vissa sjukdomar/tillstånd tar tid. Den här tiden vill samhället inte ge människor. Husmark-Persson med hantlangare tror fortfarande att utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet eller adaptionsstörning /you name it, är som ett förkylningsvirus som går över efter en vecka i sängen. Det gör det inte. Det går kanske aldrig över helt men det går att bli frisk. Om det får ta sin tid.
Husmark-Persson är den värsta hycklarpolitiker jag skådat. Hon står i TV-studion och babblar stolt över förändringarna hon genomfört på Försäkringskassan sedan valet. Hon säger att "Vi har satt stopp för ineffektiva sjukskrivningar där tiden bara går och den sjuke inte kan annat än att stanna hemma i ineffektivitet. Vi har givit människor ett alternativ. Vi erbjuder dem hjälp och vi frågar: Vad vill du ha hjälp med??"
Det här var det värsta jag hört. Den värsta lögnen under 2008. Försäkringskassans tappra försök att med en reklamfilm försöka vända opinionen bort från kritiken som FK och den "nya sjukvårdspolitiken" fått utstå under några år, var också den patetisk. Ljuv musik och samma dravel om att man nu "vill hjälpa människor som är sjuka". Troligen lades den ner för att allt för många människor genomskådade budskapet.
De människor som jag pratat med har aldrig fått någon hjälpande hand eller fråga från Försäkringskassan. Det enda som man vill ha svar på är: "Kan du börja arbeta mer nu? När kan du arbeta full tid igen?" När man inte kan svara (hur skulle man, det gäller ju inte ett brutet ben!) "Vi måste ha en plan, din sjukskrivning godkänns inte utan en plan om tillbakagång i arbetslivet"
Som om människor vore fullständiga idioter...eller robotar. Hur kan någon svara på det eller klara att göra upp en bra plan när hjärnan brinner, kroppen skakar och tankarna är avstängda. Alla ljud är för höga.
Försäkringstjänstekvinnans tänder bländade. Den gången flydde jag snart in i en annat, inre rum för att jag faktiskt inte förstod vad hon menade, inte kunde bemöta henne. Jag såg hennes tänder. Hur hennes rödmålade, strama läppar rörde sig och jag föreställde mig hur fradgan skummade ur hennes neddragna mungipor när hon ifrågasatte om jag verkligen var så sjuk som jag "sa att jag var". Hennes ord rann av mig som vattnet på en gås. Jag insåg att jag struntade i vilket, vad än hennes beslut blev. Vi befann oss i helt olika dimensioner och det spelade ingen roll vad jag sa. Hennes uppdrag var att avföra mig ur statistiken, att minska antalet sjukskrivna i sitt ansvarsområde. Jag hörde henne prata men förstod inte vad hon sa.
Det enda jag ville och behövde var att åka hem och få vara i fred. Det sa jag också och bemöttes med ett hånfullt leende. Jag behövde också få veta att jag hade rätt till sjukpengar, d.v.s. inkomst eftersom jag hade två barn att försörja där hemma. Efter att ha jobbat i så där 30 år var det kanske rätt okej ändå, inte såå skamligt?
Det är inte ett dugg skamligt. Jag skäms absolut inte längre, jag har lärt mig något och jag är bara en helt mänsklig individ, en vanlig människa. Det som ledde fram till att jag blev sjuk skulle faktiskt kunna däcka ett helt höghus med människor. Vad jag möjligen ångrar är att jag, skuldtyngd över det som jag såg som mitt tillkortakommande, min ynklighet, inte stod upp för mig själv ännu bättre i början...
Men jag förstod inte vad som hände. Kände inte igen mig själv.
Jag har läst om andra, förstår att det är vanligt men träffat få. Nu, när jag mår bra igen och kan tänka klart och ljust..då ser jag dem. Då möter jag dem.
Det där var mitt livs kris. Det var inget att skämmas för men som duktig storasyster har jag alltid orkat, alltid fixat allt och stått pall. Stark och duglig. Alltid.
Så är det inte längre och skönt är det.
Nu har vi en annan kris runt oss. Förhoppningsvis och troligen... har samhället och vi alla något viktigt att lära. Kriser kommer inte utan anledning.
I dag skall vi definitivt inte tro att vårt land, vårt samhälle, ger oss den hjälp vi behöver, något jag är uppväxt med och alltid tidigare trott på. Vi är tillbaka till någon slags samhälle där var och en efter bästa förmåga får ta hand om sig och de sina.
Här skulle jag kunna fortsätta och tankeirra mig i väg på stigar som visar hur människor utan en tillräckligt dyr och bra sjukförsäkring, hemförsäkring, pensionsförsäkring, barnförsäkring och sjukförsäkring troligen kommer att hamna rejält på baksidan av det här landet. Risken är stor. Som den optimist jag ändå är tror jag att vi också här har något att lära och att det kommer att komma reaktioner som leder oss på rätt väg igen.
Nej, nu borde jag laga middag...
PS) Har ni läst om Lars Weiss utbrändhetsreaktioner för en del år sedan. Han skrev boken "Framgångsfällan - om osynlig utbrändhet"
Kommentarer
Tack för att du skriver precis det jag känner. Är i samma situation som du och har skrivit till Dig innan. Blivit bättre precis som du beskriver, men ack vad dessa s,k avstämmningsmöte tär på en.Var på ett förra veckan och trodde och hade förhoppningen om att människor skulle förstå, men det finns ingen förståelse. Det enda som händer är att jag trillar tillbaka flera steg i Min sjuka. Positivt är att jag har en underbar läkare. Blir avundssjuk på Dig, då du är ute och rider på islandshästar. Det är något jag vekligen slulle vilja göra under Min rehab. Rehab det som den nya regeringen skryter med att alla skall få de skall inte bli lämnade..... NÄ visst inget finns för Dig får man höra. Kan du inte sätta Dig och skriva igen är du inte välkommen.
Mvh
Lena i Småland