Fortsätt till huvudinnehåll

Och - Vad hände sen?

Jo, hon köpte det där huset som ingen annan ville ha. Hon packade, fejade, bar och speedflyttade och vips så satt hon där på altanen och kunde äntligen andas 5 minuter. Det blev plötsligt sommar.

I en dal i Indien, på sluttningen av ett berg, ligger Shangri la. Någon tog nog fel på Indien och Bjäre. Här är faktiskt shangri la, på riktigt. När vinterdiset och de tunga grå molnen skingrat sig och solen och ljuset släpptes fram till Örnnästet förvandlades känslan och utsikten i ett slag!

Vi sitter på altanen i eftermiddagssolen. Dalen öppnar sig nedåt, framför oss och når nästan ända ut i havet. Himmel och hav har samma färg. Där borta är Halland... När körsbärsträdet, som jag inte visste var ett körsbärsträd, slår ut faller jag nästan i trans av lycka! Så slår nästa körsbärsträd ut och ännu ett.

Trädgården klättrar uppåt och ger utrymme för all fantasi jag har. Här skall det bli en frukostveranda, här en rund terass med gatsten. Där skall jag göra en liten hydda av murgröna, till min Budda! En liten trappa här och ett trädäck här. Massor av krukor och en häck av syren, fläder och jasmin! Doftpioner och rosor, lavendel.

Än så länge har laptopen fått stå tillbaka och motorsågen och högtryckstvätten har fått kliva fram och ta plats. Högarna med ris och skit är gigantiska. Jag älskar min gröna boforsoverall och vimsar nöjd fram och tillbaka mellan tapetsering, betonggolvbilning, stenflyttning och ogräsrensning.

Skit samma. Det är kul, det är en utmaning och det är mitt eget.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Det låter ju alldeles underbart.
Vilken entusiasm och vilken kraft !
Rutan sa…
Och vad händer sen? Jag vill veta mer!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot