Eftersom jag ändå "kommer ut" ur tja, inte garderoben kanske men ur byrålådan (där mina gamla dagböcker alltid legat) så får jag korrigera en sak från det förra inlägget. Jag vet faktiskt hur en panikångestattack känns. Jag har haft två. Första gången trodde jag att det var för att jag slarvat med lunchen som jag blev så yr och konstig i huvudet. Jag körde bil, liggande, hem från stan. La mig i sängen och gick inte längre än till köket på nästan två veckor. Alla ljud var för höga, ljuset alldeles för skarpt och huvudet helt tomt. Åkte till ICA iförd stora solglasögon och fetvadd i öronen. Sen kom jag upp och vidare. Allt blev bättre och bättre och efter en tid förstod jag vad som hände och jag förstod varför. Det var bra. Nu skulle allt bli bra. Duktig som jag är tog jag tag i problemet. Jag hade ju kunskap och koll.
Jag stressade med att bli bra igen. Kan ju inte sitta där och mesa, måste sköta mig och fort bli produktiv och duglig igen. Trenden vände. Jag fick migrän och hjärtklappning. Opererade två tänder på en gång, fick feber och sov uselt. En kväll fick jag, vad jag trodde var hjärtinfarkt. Skrämde slag på min omgivning, tog gula bilen till sjukhuset och trodde jag skulle dö.
Snopet. Allt var bra. Jag hade drabbats av ännu en panikångestattack. Det tog 2 veckor innan jag kunde gå längre bort än ner till stora vägen. Bussarna var större än någonsin och jag fixade inte motorljud.
Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att råka ut för samma sak. Lever jag fel och inte ser upp slår kanske mina inre konstaplar till igen. Jag fattar, jag fattar.....Men jag säger att jag lyssnar nu och att jag skall göra allt för att få tillbaka mitt inre lugn, min självkänsla och min medfödda livsglädje.
Narcissistisk är jag inte men den här bilden ömmar jag för. Jag är 6 år och kommer ihåg när kortet togs. Jag var förväntansfull, nyfiken och världen var stor, stark och trygg. Pappa körde och vi var på väg till El Djem (Tunisien) där det enda jag ville uppleva var fängelsehålorna under jord. Resten brydde jag mig inte om. Jag var glad och kände mig som jag ser ut. Det är jag. Nu också, bakom all den där andra bråten.
Jag stressade med att bli bra igen. Kan ju inte sitta där och mesa, måste sköta mig och fort bli produktiv och duglig igen. Trenden vände. Jag fick migrän och hjärtklappning. Opererade två tänder på en gång, fick feber och sov uselt. En kväll fick jag, vad jag trodde var hjärtinfarkt. Skrämde slag på min omgivning, tog gula bilen till sjukhuset och trodde jag skulle dö.
Snopet. Allt var bra. Jag hade drabbats av ännu en panikångestattack. Det tog 2 veckor innan jag kunde gå längre bort än ner till stora vägen. Bussarna var större än någonsin och jag fixade inte motorljud.
Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att råka ut för samma sak. Lever jag fel och inte ser upp slår kanske mina inre konstaplar till igen. Jag fattar, jag fattar.....Men jag säger att jag lyssnar nu och att jag skall göra allt för att få tillbaka mitt inre lugn, min självkänsla och min medfödda livsglädje.
Narcissistisk är jag inte men den här bilden ömmar jag för. Jag är 6 år och kommer ihåg när kortet togs. Jag var förväntansfull, nyfiken och världen var stor, stark och trygg. Pappa körde och vi var på väg till El Djem (Tunisien) där det enda jag ville uppleva var fängelsehålorna under jord. Resten brydde jag mig inte om. Jag var glad och kände mig som jag ser ut. Det är jag. Nu också, bakom all den där andra bråten.
Kommentarer